Lista och en rejäl dw (Sörlandet del 3)

Måndag: Enda sedan vi kom till Norge hade både Einar och Bent pratat sig varma om Lista (Listalandet). Det ligger nästan längst västerut och är en halvö med ett gäng fina stränder dit olika typer av vindsportare tar sig. Det blåser nämligen ofta på Lista och jag har för mig att Einar pratade om 180 dagar med kuling här. För windsurfarna gäller nordväst, då bygger det upp fina vågor utanför hamnen på spottet ‘Pisserännan’. För skipaddlare funkar både nordväst och ostligt. För Kris med vingen spelade det nog ingen större roll – hon jagar inte vågor ännu.

Vi rullade in på Kviljostranden efter lunch, efter ca 3h körning från Stavanger. Såg bara till några få människor och Kris riggade glatt och satte av. Det blåste från ost, ca 8 m/s. Senare var det min tur och Kris skjutsade mig till Farsund där jag skulle börja med ca 3-4km sidvind för att sedan köra dw till hamnen på Lista, totalt 23 km. Vinden hade lagt sig helt men det fanns ordentliga dyningar kvar. Dock envisades de med att komma helt i sidan längre sträckan av vägen. Men men, bra teknisk träning. Och det var så vackert i kvällssolen med alla öarna och Listalandets gyllengula stränder. Gick i land i den lilla pittoreska hamnen och njöt av värmen som fortfarande fanns kvar, vindstilla, tystnad, solvarm asfalt och solnedgång.

Kris kör en session vid Kviljo
Min kvällsträning. 23 km Farsund till Borhaug
Vacker kväll, varmt och stilla

Tisdag: Kris var trött och inte alls på vinghumör. Vi myste lite istället, drack kaffe och fick sällskap av en fiskmåsunge i säkert en timma. Vanlife är mysigt, saker får ta lite tid. Senare körde jag en dw från Lomsesanden. Samma prognos som igår men idag gång blåste vinden faktiskt. Det blev en hel del snett i sidan igen men det var mer tryck/brantare vågor idag så det blev lättare att snedsurfa. Men rätt snabbt kom jag för långt in och fick börja paddla utåt igen. Hade kursen på min pulsklocka och visste att jag skulle få sota senare om jag inte höll linjen. Efter en stund såg jag en motorbåt som tuffade åt samma håll. Jag tog det som ett rejs och började fokusera och pusha. Upptäckte att vinkeln mot vågorna nu var bättre, jag kunde sidsurfa hela tiden utan att tappa höjd och farten gick upp. Höll jämna steg med motorbåten vilket var mycket motiverande för mig. Och vips var jag i hamn igen, klar med dagens träning. 18km rätt in på träningsbanken.
De senaste två dagarnas downwind hade verkligen fått mig att hitta gränsen mellan sidsurf och sidvindspaddling. I vilket skede vågorna kommer för snett för att kunna bibehålla surf utan att tappa höjd. Otroligt bra vågträning för min del.

Vår kortvarige kompis

Under tiden jag varit ute hade Bent och Kris haft lite kontakt om morgondagen. Det skulle blåsa klassisk nordvästlig vind ca 10m/s och vara strålande solsken. Kunde vi sy ihop Kris önskemål med Bents och mina? Vilket för oss skulle vara något långt i vågorna.

Onsdag: Jag var uppspelt! 65km dw stod på menyn och det blåste fint. Det skulle kunna bli ännu en fin och lång downwind. Skulle vi kunna putsa på vårt snitt? Mötte upp med Bent och Kris och vi gjorde ett första stopp i den lilla byn Vanse på Lista, där många med nordamerikanska rötter bor. Vi klev in på det amerikanskinspirerade fiket och fyllde på våra fikabrickor. För egen del blev det en liten donut och en rejäl ‘mandelsko’. Det kändes som den vägde lätt ett halvt kilo och jag fick faktiskt inte i mig hela. mådde nästan lite illa och fick packa in sista biten i en påse. Men nu var jag laddad med fett,, kolhydrater och protein. Det mesta skulle jag inte kunna tillgodogöra mig av under turen men det skulle ge mig en skön känsla av mättnad. För mig funkar det att ladda på detta vis om jag inte ska köra allt för hårt. Minns en gång när jag tryckte i mig en liter turkisk yoghurt innan ett långpass. Hur bra som helst för mig!

Kris något mer moderata fika

Kris skjutsade oss till västra hörnet på Lista där vi satte i i den lilla hamnen bortanför Stave. Hade laddat skin med 2 l dryck (avslagen cola och vatten) plus gels och bananer. Webtracking, nödknapp, en tunn neopren shortjohn och lite solfaktor. Kände mig kittad!

Älskar min vätskeblåsa med lång slang, som jag har framför fotplattan.
Har aldrig gillat att ha mer än max 6 dl på ryggen.

Vi började med motvindspaddling och sedan sidvindspaddling i ca 20 min innan vi rundade udden och kunde börja surfa med de rätt stora vågorna – upp emot 2 m några av dem. Med ett snitt runt 1,5m var flera av dem rätt snabba och jag fick trycka på rejält. De var oväntat cleana och jag hittade inte mycket smått att ta hjälp av för att bygga upp fart till de stora vågorna. Låg högt på pulsklockan och såg Bent sakta men säkert segla iväg. Lite frustrerande såklart men det var bara att jobba på. Efter någon halvtimma blev vågorna något mindre och betydligt stökigare. Nu passade förhållandena mig som handen i handsken. Hittade vågor överallt och med lite extra push kunde jag länka rejält och flyga fram, rakt fram och åt sidorna. Mycket åt sidorna! Urkul! Just detta är verkligen min favorit och jag behöll fokus fint. Snart låg Bent bakom mig och vi båda jobbade på bort mot Lindesnes fyr, sydligaste punkten i Norge. Alltså Norges svar på Smygehuk. Just denna sträcka bort mot fyren kom att bli extra fin och kilometrarna forsade förbi, en efter en. Min GPS klocka pep varje kilometer och skvallrade om tider runt 4 min/km och ibland under det. Jag fick mitt högsta snitt närmare fyren, 16,4km/h. Efter fyren (som på klippan var otroligt vacker) gick vågorna ner något i höjd och det blev aningen tuffare att bibehålla farten.

Jag var lite orolig att jag höll ett för högt tempo under hela turen och inte skulle orka hela vägen. Min puls låg betydligt högre idag än förra veckan då jag paddlade den långa downwinden. Dagens vågor krävde lite mer insats för att jag skulle få surfa mycket. Men det kändes fint än så länge och jag var sugen på att testa gränserna. Jag tryckte i mig dricka kontinuerligt. Kändes som om varje sipp av colan gav mig fortsatt hållbar fokus. Jag hade hunnit med en banan innan Lista och tog nu min andra. Kroppen och huvudet var med till 100% idag – det var så häftig känsla. Långpasset förra veckan bäddade antagligen för en bra dag idag – kroppen var liksom redo.

Det blev surf mer eller mindre hela vägen in i vår lilla vik på Skjernöya, även om sista kilometern bestod av mindre och stökiga reflexvågor. Sträckan stannade på 65 kilometer, 4 timmar och 37min. Snitt på 14.1 km/h. Jag är nöjd med det 🙂 Kan inte säga jag kunde ha gjort det snabbare. Pulsen låg helt klart högre idag än under förra långpasset. Kroppen var nog lite sliten nu, dags att checka ut och röra sig hem mot Sverige!

Mysig finish i någon liten vik på Skjernöya utanför Mandal
Dagens downwind.
Ganska högt tempo för mig i 4:37. I morgon skulle jag vara sliten. Och dagarna efter det också.

Att göra ett så pass bra snitt (för mig) på den långa sträckan kräver såklart en dag med bra förhållanden och mer eller mindre 100% downwind. Och så kräver det en kropp som är redo och fulladdad. Det verkar som om förhållandena på Sörlandet passar mig väldigt bra, med fina vindvågor runt 10 m/s, utan allt för stora dyningar. Jag hann aldrig testa att paddla på ostliga vindar, förutom på Lista, men enligt Bent ska det vara lika fint. Hemma i Göteborg/Onsala skulle jag eventuellt kunna göra något liknande på sträckan Orreviken- Askim (30km) med vindar runt 11 m/s och syd sydostlig riktning. Kanske också sträckan Glommen – Steninge där jag snittade 14,9 förra sommaren . Men då var det bara 25km. Att hitta ett ställe med möjlighet till så långa sträckor samt med perioder med vind som ger så många dagar med liknande förhållanden är en dröm för många. Jag har helt klart tagit ett kliv uppåt i både form och surfteknik den här semestern. Fler situationer sitter numera i ryggmärgen, mer kommer vid nästa tillfälle att gå på automatik. Sörlandet är otroligt bra för surfski har jag konstaterat och det självklara stället för mig att åka till på träningsläger under sommartid. Drömmer redan om något nästa sommar.

Tack till Bent som var en perfekt guide och downwindkompis och som upplät sitt hus till Kris och mig. Nästa sommar gissar jag dock att Bent kommer ligga före mig hela tiden på våra turer. Utvecklingskurvan för Bent är rätt rå…men har jag tur vill han paddla med mig ändå och får väl vänta lite här och där 🙂