Westcoast Surfski to South Africa

2a till 15e december 2018

Så tillslut blev det av, den där vallfärden till surfskimekkat. Jag hade tvekat i flera år, rädd för haj och brottslighet, men så kom det gyllene läget, allt var på plats med både kropp och själ och i april bokade Teresia, Trent, Evy och jag en flygbiljetter till Cape Town, boende i Fish Hoek och hyra av surfskis. Vi började även prata om Cape Point Challange, en av de tuffaste surfskitävlingarna man kan köra, men jag sa att jag skulle bestämma mig senare, om jag fick träna bra, vara frisk och inte ha ont någonstans.

Hösten kom, jag mådde bra, hade fått köra en massa surfski och vi planerade in långpass – som också blev av. Jag tyckte jag hade gjort min läxa och anmälde mig till Cape Point Challange, en tävling som i normala fall går runt Cape Point och Godahopsudden med målgång i Fish Hoek, ca 55km lång.

ÄNTLIGEN kom den där lördagen i december då vi skulle resa och det var så otroligt kul att få packa prylarna och sätta sig på flyget ihop med mina underbara vänner, de vänner med vilka jag  kan vara precis den jag är, de jag verkligen kan skratta ihop med, prata om ALLT, vakna upp ihop med utan att kamma mig och vänner jag kan äta frukost i trosor och T-shirt med.

Det gick smidigt att flyga ner till Kapstaden, en flygresa från London på ca 11h. Tidsomställningen enbart en timma och flyget gick över natten så ingen dyrbar tid gick till spillo. Det var sol och gött när vi kom ner, som svensk sommar. Lustigt nog stötte vi ihop med Dawid Mocke på cafét i ankomsthallen, han var där för att hämta upp någon surfskipaddlare. Han undrade om Teresia var min fru. Det tyckte vi var lite kul. Nej min fru åkte till Kenya svarade jag. -Aha sa Dawid, the real Africa. This is only Africa light.

Fick ut hyrbilen, knödde in oss ihop med alla väskor (Evy fick packa efter att Trent gjort ett halvtaskigt försök!) och susade mot Fish Hoek. Evy, lite nervös i början för vänstertrafikskörning, fick hjälp av tre baksätesförare och vi susade förbi kåkstäder, finare förorter och otroligt vackra berg. Det var så grönt och lummigt både i naturen men också i bostadsområdena vi åkte igenom. Det var en natur jag aldrig skådat för. När vi närmade oss havet och Muizenberg tog vägen oss upp längs en bergssida och utsikten över havet och de fina vågorna som rullade in på den näst intill oändligt långa stranden var häpnadsväckande. WOW!

Vi hade hyrt ett Air B’n B på Highway Road i Fish Hoek och vi körde direkt dit och checkade in oss. Det såg sjysst ut tills värden visade oss toaletten. Med den rådande vattenbristen i Cape Town gäller begränsning på 50l vatten per person och dag. Toaletten som stod där i badrummet slukade ca 30 liter i en spolning. Värden skulle förse oss med använt vatten från deras tvättmaskin i hinkar de skulle ställa fram till oss.  Vi skulle tydligen få vår dagliga gymträning genom att lyfta trettiolitershinkar :-D. Vi skulle få leva efter måttot: If it’s yellow let it mellow. If it’s brown flush it down. För duschen gällde två minuter per dag.

Under tiden vi stod där och lärde oss om toaletten började en syren att tjuta. Värden sa att det var hajlarmet. Spännande! Åkte sedan ner till beachen och åt på restaurangen. Då löd hajlarmet igen och alla sprang upp ur vattnet. Ehhh!? Hur gör surfskipaddlare i dessa situationer? Paddlar man när det är vit flagg? Vi fick senare lära oss att vithajen som tidigare varit vanligt förekommande i False Bay blev mer och mer ovanlig. Tydligen är det späckhuggarna som äter upp den och då framförallt levern som de vill åt. Flera av de företag som säljer upplevelser såsom att dyka i bur för att se vithaj får oftare och oftare ge pengar tillbaka till turisterna då ingen vithaj har kunnat beskådas. Det är just vithajen som är ‘super aggressive’ som någon uttryckte det. Det finns såklart annan haj också men den är bara aggressive.

Just vår ankomstdag var den enda dagen under vår vistelse som hajlarmet gick.

Resten av dagen gjorde vi oss hemmastadda i omgivningarna, träffade Peter Cole/Orka Paddles som gav oss tillgång till våra skis vi hyrt och visade oss lifesavingklubben där vi kunde nyttja faciliteterna. Bekvämt! Jag hade hyrt en Fann Elite Spark i carbon och de övriga Swordfish. Fenn är ju helt klart den vanligaste skin här, skulle tro att 95% av alla skis här är av just det märket. Och det var allt ifrån riktigt gamla Fann skis i tunga material till nyare i både tunga och lätta material, SS1or som SS2or. Lite som att vandra runt i ett museum. Dessutom fanns där en uppsjö av nyare och äldre specskis. I princip alla skis var utrustade med stora oranga dekaler, något man börjat med som krav på många tävlingar.

Efter en natt i stenhårda sängar åt vi en underbar frukost med avokado, frukt, gröt, toast och kaffe. Utbudet av frukt och grönt här nere är aningen bättre än hemma liksom priserna, speciellt på avocado, mango och melon. Men den stora skillnaden visade sig när vi åt på restaurang;  minst halva priset från hemma.

en krabat vi hittade i en av alla rabatter. Kul med djur!

Gav oss ut på en första paddeltur och det var lite småkallt och vinden kom från nord. Alla sydafrikaner skakade på huvudet åt det konstiga vädret. Vanligtvis råder sol och en mer eller mindre konstant ‘south eastern’ här, den som gör att Miller’s taxi får pengar i fickan. Men idag paddlade vi på Peters rekommendation bort till Muizenberg (ett känt vågsurfställe) och lekte i brytvågorna. De var jäkligt stora med mina mått mätt och jag fegade mycket, klev av vågen ofta för tidigt och fick inte åka så mycket. Trent vågade desto mer men klev vid ett tillfälle av för sent och blev dumpad inne vid stranden bland alla vågsurfare. 10 minuter senare kom han utkämpandes igen totalt dygnsur. Trent berättade att hans byxor hade spolats av ner till knäna och han hade blivit nervös för att hajarna skulle gå på det dinglande betet. 

Vädret var som sagt lite trevande i början med både sol och mulet. Emellanåt lite kallare, i alla fall på kvällarna. På väg hem efter kvällspasset, skönt med dunjackan!

Under de kommande dagarna roade vi oss med att paddla ett till två pass om dagen och vandra i bergen med Lennart (en svensk som bor i Sydafrika under den svenska vintern) och hans kompis Kevin, som tog oss på fina vandringar där vi mötte enbart ett fåtal andra turister. Naturen var jättevacker, bergen höga och utsikten vidunderlig med båda hav, berg och stad. Vingårdarna i området Constantia brede ut sig nedanför oss och vi lovade varandra att vi skulle hinna med ett besök dit.

Fina blommor i en rik flora är i western cape/Table Mountains.

Det blev också många restaurangbesök och som jag skrev tidigare, maten var jättegod och varierad, köttbitarna möra som tusan, fisken likaså, pizzorna var tunna, fräscha och fulla med spännande topping och färska örter. Sydafrika är helt klart med och slåss mot Frankrike, Italien och Japan om toppen på min matlandslista. Och åter igen, priserna var sköna!

Något vi också hann med var att besöka kåkstaden, eller ‘Township’ som det heter i Sydafrika, Khayleticha – Cape Towns största kåkstad. Där träffade vi Siyanda, en man Evy träffat för fem år sedan då hon samlat ihop pengar till projektet att starta en kanotklubb just här. Han och hans bröder visade oss runt i kåkstaden, som visade sig inhysa allt från illegala bosättningar (här stannade vi inte med bilen – farligt) till de mer flådiga kvarteren där folk med finare jobb bodde. Vi fick också kolla in i Siyandas hem, ett typiskt Mandelahus där han bodde tillsammans med sina barn, bröder och mamma. Alla i kåkstaden har fri hyra och gratis vatten men får betala för el. Plåtskjul blir Mandelahus i betong efter att man bott där i 10 år och tjänar under 3000kr i månaden.

Här håller Khayleticha Canoe Club till, till vilken flera i Västkust Surfski varit med och gett pengar till under Evys administration.
Illegal bosättning
Vi fick se många söta barn under besöket i kåkstaden
Vi lekte med kottar när vi var små, de här killarna har varit kreativa och gjort bilar av diverse sopor. Ser roligare ut än kottar!
Några sämre och några bättre hus

Förutom egna paddelträningar var vi med på en Mastersklass en tidig lördagsmorgon. Nikki Mocke drillade oss dryga 40 paddlare med de tio bästa tipsen samt intervaller på vattnet. Avslutade med life saving staffett – alltid lika kul. Varje gång jag träffar Dawid slås jag av hur entusiastisk han är, hur mycket energi han har till att lära ut sporten och hur mycket han ger till alla under och efter passen.

Mastersklass med Nikki, Dawid och Jasper Mocke. Foto: Cape Town Sport Photography

En klassisk Seadog gjorde vi också och det här var helt klart en erfarenhet för mig. Sea Dog sker varje fredag kl 18 på lifesavingklubben i Fish Hoek. Det är lite som en after work kan man säga. Man betalar 15 kronor, skriver sitt nummer på handen och ställer upp på stranden kl 17.55. Start sker i vattnet och sen gäller fem varv på en triangelbana inne på stranden där varje varv är knappa 1,5km. Vi var ca 100 som paddlade så man var aldrig ensam och det var kul och peppande att ligga på våg, att gå om och trängas i kurvorna. Skitkul rent ut sagt. Efter att alla bytt om var det öl i baren för de som ville och prisutdelning till de bästa samt utlottning av fina priser. Varje vecka var det ett nytt företag som sponsrade. Trent vann ekologiskt vin. Otroligt enkelt, billigt och kul! Hoppas kunna ta med konceptet hem och göra något liknande återkommande event på västkusten.

Glada svenskar efter en Sea Dog

På söndagen en vecka in på vår vistelse ställde vi upp i det ikoniska racet ‘Peter Crease Lighthouse Race’. Samma enkla förfarande där: betala 85kr, få sitt nummer på handen, ställa upp på stranden och sen raca. Idag var vi något färre men fortfarande fler än vi är i Sverige på racen. VI skulle paddla ut mot vinden och runda fyren för att sedan surfa tillbaka, ca 11km totalt. Den klassiska southeastern hade nu äntligen börjat blåsa så det blev en blöt, stampig och jobbig tur ut till fyren i ca 8-9 m/s motvind. Pressade på bra men kände ändå att jag låg i den bakersta klungan. Otroligt bra nivå på paddlarna här nere – inget annat att säga om det. Det blev skön surf tillbaka på andra halvan av Miller’s run och vi gick i mål i vågbrytet på stranden.Ropa numret på handen till de protokollförande i mål. Samma sak igen, folk drack någon öl, minglande och umgicks på klubben före och efter prisutdelningen. Och den ja, jag kom förvånande nog två på racet och fick tre gånger anmälningsavgiften i ett kuvert.

Bilder från när täten formligen flyger mot och över vågorna, som var runt 1-1,5 meter. Foto: Eugene Van der Westhuisen
Här är det Kenny Rice som jagar. Foto: Eugene Van der Westhuisen

Jag låter bilderna tala för resten av storyn. Liksom mina sex vloggar jag klippte ihop under vår vistelse.

Ett besök i naturreservatet Cape Point är ett måste om man åker till Cape Town. Här finns flera spännande djur såsom zebror, antiloper, strutsar, fåglar mm. Babianerna må vara spännande men kan vara aggresiva. Här en babian som groomar en annan. Givetvis framför en bil!
En av de vackraste stränder jag någonsin sett, ligger inklämd mellan Godahopsudden och Cape Point.
Cape Point
Pingviner finns också inne i False Bay nära Simonstown. De var nyfikna och lätta att möta på vattnet när man paddlade i området.

 

Bästa tjejerna glada efter Sea Dog
Åt på finrestaurang en kväll – en femrätters meny. Tonfisktartar till förrätt med ostron.
Starkaste kortet på menyn – efterrätten. Hallon, jasminsorbet och flera lager till med olika anrättningar. Otroligt gott och en härlig upplevelse av olika texturer.
TITTA jag hittade söderhavsblommor 🙂

fortsättning följer…