Vasaloppets vintervecka

Ända sedan jag flyttade till Göteborg 2008 har jag blivit mer och mer förtjust i längdskidåkning. Och nästan varje år åker jag något av loppen under Vasaloppets vintervecka. Sex Vasalopp/Öppet spår har det hunnit bli och en hel del Tjejvasor och Stafettvasor med jobbet Acorn Technology AB. Det är socialt, det är trevligt, det är trash talk, vallasnack, ångest, en morot, ett kul mål, svett och dregel, nya erfarenheter och nya vänner. Nytt för i år var att macken i min favorithåla Lesjöfors har stängt sin butik. Vart ska man köpa kaffe nu? Skämt åsido, tänkte sammanfatta all ångest och glädje från mina tre lopp i detta blogginlägg, för min blogg är ju trots allt en dagbok och mina upplevelser är väl värda att komma in i dagboken för att aldrig kunna glömmas bort. Ser framför mig hur Camilla, Jenny och jag sitter där på hemmet på ålderns höst och läser det här inlägget, minns och skrattar. Kanske så att löständerna trillar ut?!

Vintern minns vi alla som en dålig vinter. Obefintlig. Men för mig har det inte varit någon större skillnad faktiskt. Fick fem fina pass i Skidome med Acorn innan jul och ännu ett i februari. Dessa pass är viktiga. Skidome kanske inte är så kul med trög snö, många människor och korta varv men det blir lite vad man gör det till och jag har haft rätt roliga timmar där med kollegorna och dessutom fått igång viktiga balansmuskler runt fötter och knän, skidkänslan har vässats till. Mina resor till Sjusjön började redan i december, där var det inget fel på vintern. Hemmavid hölls cykelbanorna ogrusade och det i kombination med varm temperatur har gjort att jag fått många fina rullskidpass. För mig har det helt enkelt blivit en bra skidvinter och jag var laddad när Vasaloppets vintervecka närmade sig. Först ut var Tjejvasan.

Tjejvasan 2020

Förra året åkte jag in på en 165e placering, stakade loppet för första gången (på mina skateskidor) och var nu rätt sugen att slå det, närma mig lägre hundra. Tyckte jag stakat mycket mer i vinter och fått bättre teknik. Men prognosen för loppet såg rätt sorglig ut med regn och plusgrader.
Satte mig ensam i bilen och susade upp till Mora. Laddade med Ahlgrens bilar och Ahlgrens däck plus många avsnitt av podden ‘Bättre Kondition’. Kan varmt rekommendera podden till er som är intresserade av längdåkning och Vasaloppet. 

Mötte upp med surfskitjejorna från Skåne, Jenny och Camilla. Vi hyste in oss på Mora Folkhögskola tillsammans med Ski Team Skåne i bildsalen och där stiftade jag bekantskap med en Sara och en Freja som båda är duktiga på skidor och hade samma eller högre ambitioner än mig. Kul! Bambamat i magen och sen ett pass i den transformerade verkstaden i källaren där vi la på klister på Camilla och Jennys skidor. Grön grund och röd topp. Själv hade jag tidigare vallat med Swix Marathon svart och lagt 1mm rill över hela skidan plus 2mm bakom foten.

Lördag morgon och vi åkte med Skånes buss till starten. Kom fram klockan 8 och sprang bort till vårt startled 1B. Doh! Redan fullt med skidor i spåren. Jag som hoppats en timma skulle räcka för att få stå långt fram men tji fick jag. Det började regna och jag valde att ta på mig min tunna GoreTex jacka istället för skidjackan. Det blåste kraftigt och det kändes som en dag på havet kan man väl säga. 

Kass placering i startled 1B!

kl 09.00 gick starten och då snöbädden var smalare än någonsin blev det snabbt trångt och det gick långsamt. Spåren var blöta redan från start och snön var så där smutsig och ful. Vid första backen trycktes massan ihop och som vanligt blev det kaos bland alla som saxade. Jag blev tokig (som vanligt) och sökte flyktväg. Hittade diket på höger sida, stakade ner i det, förbi och upp igen. Kändes som om jag plockade hundra placeringar på mitt ‘move’ trots grästuvor och taskig snö. Flåsade rätt bra men det var det värt.

Start för led 1A och 1B. Jag står där klockan 9 någonstans. Foto: Skärmdump från SVTs TV sändning
Starten har gått. Sorglig syn… Foto: Skärmdump från SVTs TV sändning

Fortsatte att trängas och avancera tills det blev fritt och sen var det bara att försöka hitta ett bra tempo. Spåren sög rejält, fick inget gratis. Efter ett tag kom första vattenpölen och jag åkte vattenskidor en bit och blev blöt upp till midjan. Det regnade, blåste motvind och humöret gick ner. Glömde hålla folks ryggar och tappade. Efter halva loppet kom Skåne-Sara förbi och jag la mig bakom henne och lovade mig själv att skärpa mig. Tänkte på en berättelse i den där podden om en kvinna som varit så trött efter 70 kilometer att hon stod och grät vid stationen i Hökberg. Blåbärssoppatanten gick fram till henne och sa: Du det ska göra ont när man har åkt 70 kilometer. Tack vare detta vände hon sin inställning, fick energi och körde sina två snabbaste mil den dagen. Med den historien som inspiration vände jag min upplevelse till något positivt och fick fart. Stakade förbi Sara och flera andra, skrattade åt alla vattenpölar, jord, smuts och isbanor som spåren slingrade sig igenom. Det var verkligen katastrofföre och belagen skulle inte se bra ut efter målgång. Allra värst var det nog genom Hemus.      

Blöt isbana på sina ställen. Foto: Skärmdump från SVTs TV sändning

Det var otroligt skönt att gå i mål och avsluta det trista skidkapitlet. Var nöjd över att jag ryckte upp mig och pulsklockan gav mig fem poäng i konditionsträning baserat på 39 minuter i zon 5 och 79 minuter i zon 4. 1.57h tog loppet för mig och gav mig en 165e placering – igen! Jag är inte bättre än så här – tyvärr. I alla fall inte från den startpositionen. Kan jag komma fram till nätet kan jag säkert plocka trettio placeringar. Kanske nästa år…
Det var inte ultimat att staka idag. Det var rekordbottentid helt enkelt. 15 minuter långsammare än förra året. Tungt och trögt! Å andra sidan verkade fästet inte ha suttit kvar så bra för de som vat att köra med fäste, så det kanske ändå var rätt val? Men jag hade bestämt mig för att #stakaärgrejen 2020 och då är det så. Mina stackars Madshus Propulsion fick en helt ny struktur under loppet men som Örjan sa, dessa repor bromsar inte. 😀 Frågan är nu om jag ska lämna in på stenslip eller våga stålsickla skidorna? #villkunnasjälv

Sista biten genom Moraparken var näst intill ett skämt. Foto: Skärmdump från SVTs TV sändning

På vägen hem från Tjejvasan fick jag sällskap med Camilla och Jenny och resan hem kändes ungefär 174389483 procent roligare. Sista timmarna fick vi hålla hårt i ratten då stormen slet i bilen. Var det tredje helgen i rad som det stormade? Vi pratade om att eventuellt haka på downwindturen till Älgöfjorden/Marstrand närstkommande dag och funderade ut vilka paddelkläder jag hade att låna ut. Dock avstannade planerna då servicelampan tändes i bilen i kombination med något kryptiskt felmeddelande. Bilen ville ha en lugn söndag på sin pakeringsplats helt enkelt, inte hålla på och skjutsa runt oss tre till Marstrand.

Tre och en halv arbetsdagar förflöt, jag körde två bra träningspass och kände mig sedan redo att åka upp igen. På torsdag lunch åkte jag tillsammans med tre andra kollegor upp till Mora (totalt var vi 15 stycken från Acorn). Bilresan gick fort eftersom jag hade ypperligt trevligt sällskap och vi laddade återigen med godis likställt med 9 portioner ris.

Prognosen för kommande lopp var lika ypperlig som sällskapet i bilen. Isiga, hårda och ursnabba spår, kallt och soligt. WOW! Jag skulle åka första sträckan på Stafettvasan och hade bestämt mig sedan några veckor att staka. Jag behövde en ny utmaning och tyckte att det skulle bli spännande att se hur bra min stakform var och hur lång och brant den där beryktade backen egentligen var.

Som vanligt åt vi en trevlig middag på O’Learys i Mora, köpte rätt fästvalla i tältet och vallade skidor till sent. Det var klister som gällde och jag gjorde så gott jag kunde för att hjälpa kollegorna att få på lagom mängd. Själv hade jag bara slängt på någon gammal hård glidvalla på mina Propulsion och skippat rillen. Hade ju redan en permanent rep-rill från förra helgen, vad kunde gå fel i de stenhårda spåren 😀

SWIX nero var rekommendationen på alla sträckor. Burkvalla var också ett alternativ på de första två sträckorna men det trodde inte jag på.
Torbjörn Gelotte valde fäste, jag valde utan. Vem skulle vara snabbast till Mångsbodarna?
Klistret läggs på. Men varför tummar ni inte ut det killar?

Fredag
Inhysta på Siljans Trafikskola bodde vi bekvämt mitt i stan och hade en kort promenad till bussarna som tog oss till start. Det var bra det för de avgick redan klockan 04.30 och vi var på plats långt innan med förhoppning om att komma först till start och lägga skidorna långt fram. Var aningen nervös för kylan på -14 grader, icke uppåtgående. Tänkte andningsskydd, pjäxöverdrag, tre lager på överkroppen, mössa, buff och tumvantar med fingervantar i. Kylan bet i kinderna och lungorna då vi klev av den varma bussen. Gick med bestämda steg till starten och den här gången hade jag mer tur och kunde lägga mina skidor längst fram vid startgrinden. Skön känsla! Skidorna gled nästan iväg av sig själva när jag lade ner dem i kalasspåren. WOW! En timma kvar till start nu och vi flydde kylan in i tältet.

Bättre startposition kan man inte få!

När det närmade sig drog jag av mig alla överdragskläder, på med mina kalla pjäxor, tog några puffar astmamedicin, skippade andingsskyddet och pjäxöverdragen. Höll igång kroppen hela tiden och kylan kändes inte längre så farlig. Jag till och med öppnade upp min skidjacka ner till nummerlappen för att släppa in kyla. Snart skulle jag bli varm, backen väntade…

kl 07.00 gick starten och det var fortfarande dunkelt ute. Efter två staktag hade redan väldigt många killar stakat förbi mig på sidorna, några nästan flög fram. Hängde på så gott jag kunde och njöt av att alla där framme skötte sig och gjorde spårbyten utan att störa mig. Jag blev inte hindrad för en sekund. Backen kom snart och jag visste att den brantaste delen skulle komma direkt. Tryckte på och fick fritt framför och lyckades klara av den delen utan att bli allt för trött. Kunde sedan fortsätta med något lägre frekvens uppåt och blev sällan hindrad även om många runt omkring mig saxade. Åkte ömsom i skatebädden och ömsom i vänster spår. Tyckte efter ett tag att backen kunde vara slut men den var envis även om den inte var brant. Flåsade duktigt och dreglade därefter. Orkade inte spotta, det fick helt enkelt vara. Det var säkert ingen som såg mig. Jobbade på, tuffade på, det kändes ändå helt okej. Tillslut kom den efterlängtade 87-kilometer-kvar skylten och det planade ut. Jag kunde äntligen spotta, torka munnen, samla mig och ta långa sköna staktag. Det susade på, det gick fort i de perfekta spåren. Det var nu min tid började tänkte jag, stakskidornas tid. Kom snart ut på myrarna och soluppgången var bedårande vacker. Svårt att återge hur vackert det var. Jag njöt och försökte memorera känslan. Nu fick jag betalt för den tidiga uppstigningen och det var SÅ värt det.

Det är därför…… Foto: Vasaloppet

Efter ett tags frenetiskt stakande upplevde jag att jag inte åkte om så många som jag trott. Det var fortfarande killar som åkte om mig här och där. Gubbar som stakade med lägre frekvens men kom så mycket längre på varje staktag. Jag tror jag måste gå en kurs i stakning…
Innan Smågan började jag bli lite kall och jag försökte dra upp blixtlåset på min jacka – men det gick inte! Kollade ner och såg att allt mitt dregel hade fryst till is. Jag kunde bara glömma att dra igen blixtlåset.

Drack två muggar sportdryck i Smågan och fortsatte sedan. Försökte hålla frekvensen uppe och hittade snart en rygg att hålla. Blev pigg, försökte gå om men det gick inte. Provade ännu en gång till men fick sansa mig. När det var 4 kilometer kvar till Mångsbodarna hade jag ackumulerat en massa energi och kunde i princip flyga om killen med den trygga ryggen och röda fartdräkten. Nu kunde ingen hänga på. Någon som legat i min rygg fick släppa. Susade in i Mångsbodarna efter 1.25h och växlade till kollegan Fredrik.

Var nöjd med mitt race. Backen gick över förväntan och jag blev förvånad över att så många saxat upp där och att jag kunnat hålla hyfsad fart. Jag kom in till Smågan på 266e plats. Blev lika förvånad över att inte kunnat plocka fler än 22 placeringar från Smågan till Mångsbodarna på mina stakskidor. Förmodligen för att första sträckan gått bättre än väntat.
Pulsklockan gav mig fem i betyg igen med 20 mnuter i zon 5, 1.01 i zon 4.

Bussades tillbaka till Mora, duschade, åt och tog sedan en tupplur. Ladda om till kvällens lopp; Nattvasan 45 med kollegan Mattias – på skateskidor. Kroppen kändes bra och prognosen för kvällen var fortsatt kalas med hårda spår/skatebädd, vindstilla, uppehåll och några få minusgrader.

Det var kul att sitta och tjata skidor med kollegorna, som droppade in en efter en. Laget jag åkte i lyckades vinna över de andra två men största vinsten var att alla var så glada, hade åkt bra och vi alla slog våra tidigare placeringar med mycket. Vårt lag landade på höga 200 har jag för mig. Det värmde i mitt skidåkarhjärta att se de lite nyare skidåkarna på företaget njuta så mycket av loppet, lyriskt berätta om sina upplevelser och ofta nämna ‘nästa gång’.

Kollegan Tomas gjorde debut i Vasaloppsspåren och förde vårt lag till inbördes seger. Tror en 90-kilometersgnista har tänts i det huvudet. Do it!

Stafettvasan är verkligen ett kul lopp och köra ihop med kompisar, kollegor, familj. Det finns sträckor i olika längder och logistiken med vasaloppsbussarna fungerar finfint.

Efter ytterligare några måltider var kollegan Mattias och jag redo att kliva på bussen till Evertsberg. på grund av den snöfattiga vintern hade Vasaloppet tvingats flytta starten på Nattvasan 45 till Evertsberg istället för Oxberg. Det skulle visa sig blir rätt trångt…

På Nattvasan 90 och 45 gäller egen energi och vätska, obligatoriskt med ryggsäck samt en lagkompis. Mattias är en kille med högt VO2 max men mindre erfarenhet av skate än jag. Men under Acornresan till Sjusjön tidigare i år visade Mattias upp en oförskämt bra teknik på skate trots att det var hans första säsong.

kl 20.00 gick starten efter sedvanlig stämningsfull och spekatakulär ljusshow. Det blev en del tråcklande i trånga spår men nerförsbackarna från Eveertsberg gick ända bättre än väntat, folk stod upp och visade hyfsad hänsyn. Jag blev bara fälld en gång och var snabbt uppe igen.

Nattvasan 45 är rätt mysigt! Foto: Vasaloppet

Efter ca 8 kilometer kunde vi åka obehindrat och pulsen började gå upp. Efter Oxberg la jag mig bakom Mattias, som hade ett bra tempo och jag fick kämpa lite. Skidföret var fantastiskt och jag körde bitvis på femmans växel och många av backarna kunde tas med treans växel. Från Oxberg och 15 kilometer mot Mora gick det tungt för mig, kunde inte riktigt svara upp till Mattias tempo och han fick vänta aningens på mig. Med 15 kilometer kvar planade banprofilen ut och det gick nu lättare för mig. Med 12 kilometer kvar märkte jag att Mattias började sacka. Gjorde energicheck och vi båda fstannade och fyllde på. Körde en stund till men fick stanna igen. Mattias hade kramp i båda låren – aj aj. Jag masserade lite men det verkade inte hjälpa. Mattias fick ställa sig i spåren och staka sig mot Mora. Tempot gick ner men tur i oturen gled det ju på fint ändå. Mattias led mer och mer och jag försökte peppa. Stackarn! Värst var det när han skulle upp för sista bron innan målrakan. Jag fick vänta i svängen och ett gäng åskådarkillar (som nog druckit några öl) undrade om jag väntade på någon. De slutade med att de alla hejade fram Mattias där han kom staplandes. Någon ropade – Kom igen nu Mattias, hon väntar ju på dig! Ha ha ha!

Gled i mål på 2.32 och blev väl mottagna av Acornkollegorna, som väntade med kall öl. Mycket gott!

Öl lär vara en bra återhämtningsdryck. Foto: Håkan Berggren
Tack för ett fint lopp Mattias, du åker ju jättebra! Foto: Håkan Berggren

Nattvasan 45 (och säkert 90 också) är ännu ett event i Vasaloppsveckan jag varmt kan rekommendera. Hetsen är nästan obefintlig, inte mycket trängsel och så kul att åka tillsammans med någon. Skidstil är valfritt och skate med inslag av stakning passar mig perfekt.

Jag längtar redan till nästa års Vasaloppvintervecka.