The Dutch Coast Race, en kul historia trots motvindspaddling

Surfskitävlingen ‘The Dutch Coast Race’ har funnits i kanske tio år och har de senaste fem åren växt sig riktigt stor och proffsig. I år tog platserna slut efter redan två dagar och det var tack vare att de släppte ytterligare 50 platser som Trent, Markus och jag fick varsin plats. Och detta var i maj någonting har jag för mig. 150 startplatser var sålda och vi såg givetvis fram emot att få vara med på detta populära event som många snackat om. Men frågan var om det skulle vara värt en bilresa på 2x12h?

Fredag 28 september

Markus, Trent och jag lämnade Mölndal runt 7-tiden och rullade till Jonttis för att lasta min och Trents skis. Markus hade packat Blue-Fin och när Trent såg det utbrast han: men Markus, enligt prognosen ska det blåsa 3 m/s och vara typ platt. Låna min Storm vetja! Markus lät sig övertalas varvid Blue-Fin lastades av och Storm lastades på. Så rullade vi igen. Kaffetermosen jag fixat tog slut efter någon timma, vi högg in på Markus budgetkakor och snart öppnades smörgåspaketen. Vi hade en 12-timmars resa framför oss och i den här takten skulle inte matsäcken räcka långt. Och snart kom första kiss-stoppet och snart ett nytt kissa-kaffe-macka-stopp. Herregud! Men så började det rulla på, killarna verkade kunna hålla sig och vips var vi nere i Malmö och körde bron över till Danmark. Och snart rullade vi på färjan till Puttgarden på vilken vi lyxade med buffé till fördel framför det halvdyra och äckliga pommes-pizza-korvutbudet i den andra sunkrestaurangen. Det var fint att sitta där i restaurangen och se vågorna på havet. Det var fin vind idag, vi alla längtade att få paddla vågor.

Sen startade körningen på de tyska motorvägarna där det var 130 som gällde eller segkörning i långa bilköer förbi väggbyggen. Tur vi satt i Trents fina Volvo som nästan körde själv i köerna. 

En hel del stopp blev det, här någonstans i Tyskland.
Markus roffade åt sig nästan aaaaallt mitt kaffe. Trots det ser han ju sur ut!
Är det ditåt Holland ligger?

Efter 12 timmar var vi äntligen framme och vi rullade ner till stranden vid Castricum an Zee (ca 45 min utanför Amsterdam). Klockan var ca 22 och vi hade bestämt möte med Rolph, en trevlig holländare som anmält sitt intresse att ha besök/inneboende. Och det råkade bli vi eftersom vi tyckte det kändes trist och opersonlig att bo på hotell. Dessutom hade ingen av oss kollat på hotell/campingstugor förrän ett par dagar innan avresa och då var ju det mesta redan fullbokat.

Rolphs place låg i staden Alkmaar dit vi rullade så fort vi lokaliserat Rolph. Rolph var en typisk holländsk snubbe, lång helt enkelt. Och öppen och trevlig! Det kändes som om det kunde bli en bra helg i Rolphs värdskap.

Jag fick ta the master bedrom i den icke-IKEAianska lägenheten, Grip och Trent det andra rummet och Rolph intog TV-soffan. Jag sov otroligt bra den natten i det kalla rummet under det varma täcket.

killrummet med heltäckningsmatta i Hollands färger.
Snygg uppställning i badrummet. Tydligen är detta typiskt holländskt.


Lördag 29 september.

Uppstigning runt 8 för att gå iväg till Rolphs favoritfrukostställe. Vi promenerade genom ett stilla Alkmaar, längs kanaler, parkerade cyklar i mängder och fina tegelbyggnader. På det mysiga frukoststället beställde vi alla, på Rolphs inrådan, ‘drömfrukosten’ och den var riktigt bra med yoghurt, omelette, croissang, bröd, smoothie och en riiiiktigt bra cappuccino.

Den frullen!!!
Skulle det bli min dag idag?

Så hade jag laddat för race och snart satt vi i bilen ner mot stranden. Mentalt sett var vi redan förberedda på ett plattvattensrace och det kändes i kroppen, det sprudlade inte, pirrade inte. Kanske aningen begynnande ångest? Enligt prognos skulle det blåsa från söder men dyningen från gårdagens nordliga vindar låg kvar samt en sydgående ström gjorde att arrangörerna valde banan från norr till söder med målgång vid beach klubben Sports at Sea. Jag gick och registrerade oss medan killarna lastade över våra skis på trailers. Det var rejäla goodie bags vi fick med en massa proteinbars, t-shirt mm liksom den obligatoriska nummerlappen. Det var härligt många människor överallt men jag såg inte så många av paddelproffsen. Fick senare höra att både dam- och herrsidan hade fått ett litet tapp av elitpaddlare av någon anledning.

Beachklubben vi samlades på var ett stort trähus med underliggande förvaring för surfskis. Där fanns en hel del andra kajaker och utrusning för lek i vågor – härligt! Tydligen måste klubbhuset demonteras inför varje vinter av myndighetsskäl, för att på nytt byggas upp varje vår. Men oavsett så var läget perfekt och kluben såg nog till att många människor fick leka i vågorna.

Skepparmötet hölls och det var väl det vanliga som sades. Hörde något om Le Mans start/strandstart. Kul! Så fick jag syn på Fredrik från Nordic Kayaks, som var där som sponsor och passade på att visa upp sina skis. Paul Rosenkvist var också där med lillen och Erica, och så dök Richard Holm upp med sin tjej liksom Mano Schölin. Vilket svenskgäng! 

Många stolta sponsorer varav Nordic Kayaks.
Kort och koncist skepparmöte.

Reste till starten och det blev några felåkningar ute över fälten och vi fick se smala vägar, kossor, väderkvarnar, cyklister och kanaler, precis så som man tror det ska se ut i Holland. Det enda jag inte såg var en träskoklapprande holländare bärandes på en Goudaost, då hade bilden varit fulländad.

Trent och Markus är redo för sitt första internationella surfskirace.

Vid Bergen aan zee skulle starten gå och vi var runt 130 paddlare som lastade av och började förbereda oss för race på den stora stranden. Det var trots allt ett mindre strandbryt och väldigt få gick ut för att värma upp, förmodligen inte sugna på att blöta ner sig. Jag var bara tvungen så jag släpade ner skin och satte iväg ut och fick småstånga mig ut genom brytet. Vattnet kändes ganska stökigt och paddeln fick inget riktigt grepp ut de första 100 metrarna och jag tänkte genast på Markus Grip som skulle paddla Trents Storm, en rankare ski än han vanligtvis paddlar. Hur skulle det gå? Vilken klassiker det kunde bli, att tävla i en ski man aldrig tidigare suttit i…kom dock snart på andra tankar när jag såg de fina som kom emot mig, alltså tyvärr i fel riktning. Det skulle alltså bli 18kilometer upwind, på riktigt. Det var inte bara ett rykte.

Jag var en av få som värmde upp. Det blev blött men det var värt det.
Trent inför starten. Killen ser glad ut!
Startledet till väster!
Och startledet till höger om oss. Häftigt att vara många

Tillbaka på stranden trängde jag mig in i ledet som nu formats och jag tog en plats brevid Trent, Markus och Emma Broberg. Starten närmade sig och det började röra på sig. Arrangörerna hade svårt att få folk att stå still och ledet kröp långsamt framåt, så typiskt när det är så många. Starten blåste iväg oss samtidigt som elitledet började springa (tjuvstarter känns som mer regel än undantag) och jag älgade på med min ski över den hårda sanden ner till vattnet och vidare ut över första sandbanken. Här är det verkligen fördel att ha långa ben och det var inte många jag hade framför mig. Fick en bra start och började vispa på men snart var Emma ikapp (såklart) och efter en stund såg jag Chloe – kan inte minnas om det var före eller efter rundningen av bojen. Kände att astman kom som ett brev på posten. Jag var ganska ouppvärmd, det var lite kallt i luften och strandstart är alltid brutalt, från noll till hundra på bara några sekunder. Gjorde mitt bästa för att hålla fart men såg hur både Emma och Chloe ökade avståndet bak till mig. Och så de där förbaskade vågorna som rullade emot oss. Det var så att jag ville börja gråta när skin ideligen stampade emot dem. Men så kollade jag ner på GPSen och såg att klockan visade på drygt 11km/h – alltid något tänkte jag, i den här farten kommer ju 18 kilometer inte att ta en evighet. En tröst helt klart!

Starten har gått och eliten rundar första bojen. Foto: Dutch Coast Race
Emma Broberg och Paul Rosenkvist på väg att runda. Foto: Dutch Coast Race

Markus G på väg mot rundningen…Foto: Dutch Coast race

Ja och så fortsatte det. Ett jäkla stampande var det och jag kämpade för att hålla igång. Pulsklockan visade pinsamt låga nivåer och jag fick gång på gång piska på mig själv. Helt ärligt så hade jag otroligt svårt att hålla motivationen uppe, det fanns liksom inga vågor att jaga och jag hade svårt att få flyt. Paddelgubbe på paddelgubbe passerade mig och det var också knäckande. Jag är helt enkelt inte van att bli ompaddlad av så många! Och ännu mer knäckande var det när den där gubben i V8an segade sig förbi mig, i kolfiber förvisso men ändå. Jag försökte svara men kände mig så otroligt klen.

Trots att det var segt och tungt så tog de 18-19 kilometrarna slut ganska fort och jag såg målet. Då lyckades jag tydligen öka lite och pulsen hoppade upp några slag. Fick surfa någon våg in till stranden där jag lämnade skin och sprang upp och in under portalen för att trycka på mål-knappen. Emma stod där (inte nyduschad) och såg glad ut. Tydligen var hon tvåa, 30 sekunder efter Chloe) och jag var trea. Jaha tänkte jag, så lustigt, jag som trodde att jag var sist i damklassen. Så var ju min känsla och jag hade ju inte haft någon aning om vilka damer som var anmälda.

Det var riktigt skön stämning i mål med många som hejade och vår egen svenskdelegation beståendes av Richard, Erica och Fredrik gjorde ett bra jobb med att heja. Jag åt några Winegum som fanns i en gigantisk skål och fick lite vatten, bra service på det här stället! Så efter ca fyra minuter kom Trent springandes i mål och var glad över sitt race trots upwinden. Det är ju trots dåliga förhållanden alltid en stor upplevelse att vara med i ett surfskirace med 120-130 startande, speciellt när det är strandstart. Vi båda undrade hur det hade gått för Markus och höll tummarna för att han skulle få komma i mål för egen maskin. Till och med Trent hade känt sig lite rank och inte kunnat ta i för fullt i alla lägen. Hur skulle inte Markus uppleva sitt race då i sin ranka ski? Spännande var det!

Västkust Surfskis Trent Victor springer i mål.

Så tillslut kom vår Markus i mål (för egen maskin) och sträckte armarna i skyn och vrålade – JAG ÖVERLEVDE! Ha ha, härligt! Han hade dock fått påhälsning av sjöräddningen säkert tre gånger och fått frågan om han var okej. Det hade blivit en hel del badande men Markus konstaterade senare att han faktiskt hade hela åtta stycken bakom sig. Konceptet att köra obeprövad ski på race konstaterades vara ett dåligt koncept.

Emmorna i mål, tvåa och trea.

Sen byta om, hänga i solen, snacka med Emma Broberg och killarna, dricka soppa och så prisutdelning. Eftersom ingen av de ‘stora’ tjejerna var där fick jag stå på pallen och det blev både prispengar för tredjeplatsen och ett par sjyssta Vaikobibrallor för min vinst i 40-45 klassen. Ja, så gammal är man nu, masters på riktigt!

Totala pallen med folk i lite blandade ordningar. Men snygga checkar i alla fall 🙂
Wohoo, danskt och svenskt på topp tre!
Fick åka traktor upp till parkeringen, slapp kånka grejor de säkert 400 meterna. Roligaste åkturen för dagen!

Herrklassen vanns av Kenny Rice från Sydafrika och där fanns också några starka spanjorer på prispallen mm. Jag har inte full koll på herrarnas pall den här gången. Efter prisutdelningen släntrade vi iväg till club Zand för att äta middag, dricka öl och ha kul. Jag anmälde mig snabbt som chaufför varvid killarna kunde njuta av mer än ett glas öl. Trent fick till och med fri påtår och efter att ha fått låna en av arrangörernas holländska träskor dansade han klapprandes på bordet och kvällen var fulländad. Många skratt, många intryck! Och ännu mer skratt blev det när Trent kom ut från herrarnas och berättade att urinoarerna satt så högt upp att han hade haft svårt att nå upp. Ja så kan det gå när man befinner sig i landet med Europas längsta folkslag. Att köra bil i totalt 24h för att paddla två timmars upwind kan nog många tycka låter galet. Men ett surfskirace handlar om så mycket mer är bara själva racet. Vi ångrade inte resan en sekund!

Skön kväll på Club Zand. Drömmer Markus om sin internationella surfskidebut måntro.

Söndag 30e september

Sov länge (somliga i alla fall) och medan värden duschade blev vi ombedda att göra frukost av ALLT som fanns i kylskåpet. Jag stekte ihop en äggröra och killarna plockade fram kvarg, ost, charkuterier, juice, gjorde kaffe och skivade bröd. När Rolph senare kom ner åkte även påläggsströsslet fram och jag testade en kombo av äggröra, smör och chokladströssel på min macka. Gott! Säger som Joey i Vänner: fat good, chocolate good.

Strössel och äggröra, mums!

Efter frukost rullade vi iväg till Europas (och kanske världens) största kanotaffär. Affären (Kano Centrum Arjan Bloem) var gigantisk. Inne i själva shoppen fanns flera gångar och allt man kan tänka sig i olika slags kajaker, canadensare, surfskis mm. Ute på bryggan fanns massor av kanoter att testa (bara att doppa i) och så fanns där ytterligare lagerbyggnader med kanoter, skis, SUP-brädor etc. Och på detta en herrans massa neopren, paddlar, prylar, flytvästar, surfskikläder, torrdräkter och ja, ALLT! Så otroligt kul att få ha sett den här affären. Och jag fick bytt mina Vaikobibrallor till en större storlek, jag gillar inte korvskinn.

En del av affären – imponerande!
Ville man prova något var det bara att doppa i.
Trent botaniserade inför vintern.
Barnpaddlar i alla dess former.

Åt lunch på Club Zand innan vi påbörjade hemresan mot Sverige. Den gick definitivt snabbare då vi inte fastnade i några vägbyggen/köer över huvud taget. I skrivande stund susar vi genom Damark och som det ser ut nu finns goda utsikter för att jag ska få jobbat några bonustimmar i eftermiddag.

Tack för en skitkul och intensiv helg, tack till killarna bakom the Dutch Coast race och tack till Rolph som var en enastående värd för oss. Vi hoppas få upp ett gäng holländare till Vågryttaren 2019 och ge tillbaka lite.

För fler bilder och fullständiga resultat kolla på Dutch Coast Race på Facebook eller deras hemsida.

Nästa anhalt är Surfski-EM i Alicante för min del. Flyger dit på torsdag för att tävla mot Europas bästa surfski-och maratonpaddlare. Tyvärr blir det nog maratonpaddlarna som drar längsta strået i år igen (som på Sardinien 2016) för vindprognosen och spanjorerna säger att det blir platt som en pannkaka. Jocke och Emma  Andersson som också ska tävla tror jag stenhårt på, de kommer bli riktigt snabba där nere. För egen del så får jag skärpa till mig, hitta motivationen och ge allt oavsett plattvatten. Även om plattvatten inte är min grej så ska jag göra ett bra race. Sötebrödsdagarna är över!

Mer bilder från resan

På väg till frukoststället i Alkmaar
Rolph, Trent och jag framför Rolphs place
Goa killar tillika resesällskap och NK paddlare.
Gissa vilket land vi är i?