Surfski VM race report

Fredag 2 oktober 2015

Fem fot le baguette
Fem fot le baguette, det satte jag i mig till frukost. Det fanns flera bra alternativ till hungriga atleter såsom ris, kyckling, brödfrukt mm. Men jag ville ha snabba kolhydrater så det blev fem fötter baguette med smör och sylt. Och lite sockriga chokladflingor, sockrig yoghurt och sockrig juice på det. Kroppen kändes ok hittills, trötthetskänslan borta och bara lite huvudvärk. Vågade inte kolla i spegeln hur ögonen såg ut, fokus på race nu. 1 liter cola i vätskepåsen och sen i med knappt en liter vatten. Tuggade i mig några Enervittabletter med tanke på mineralerna de innehåller. Kanske mest psykologiskt, vad vet jag? 08.42 var vi ca 30 tjejer som klev på den gamla rostiga bussen. Inte 08.00 alltså.  Att vänta är en aktivitet man får vänja sig vid när man är på Tahiti. -It’s Island style, säger alla, det är bara så det är. Helt klart frustrerande emellanåt men man glömmer fort eftersom människorna är så härliga, så vänliga, så vackra. Hela karavanen med bussen, funktionärsbilar och släpen rullade iväg norrut och resan till Hiti’a tog knappa timmen. Ganska snart blev det glesare mellan husen och kuststräckan blev vildare. På höger sida mest höga, spännande berg, djungel, grönska, bananträd. I många av trädgårdarna vi körde förbi låg Va’as (outriggers), paddling är verkligen nationalsporten här.

Ha en plan!
Lite mer huvudvärk nu men underbara Kris peppade och sa att det skulle släppa så fort jag kom igång eftersom aktivitet och adrenalin sätter fart på cirkulationen. Skönt att ha en fru som är sjuksköterska och vet en massa viktiga saker om kroppen! Funderade på om jag skulle satsa på racet idag trots allt, att ändå försöka göra något av det. La upp en plan, gå ut lugnt, hålla fältet hyfsat, börja surfa och se hur kroppen känns efter någon timma. Skönt att ha en plan!

Vid starten började det regna lite och det var svårt att få på alla klistermärken på skin. Gulliga tahitier hjälpte till att skydda från regnet när jag klistrade. Hövding-speakern (tahitiern med hövdinghalsband och hövding-frilla) pratade på i sin mikrofon, dirigerade oss att äta, dricka, hämta GPS, nummerlappar o.s.v – kul kille! Temperaturen var behaglig, något runt 24-25C gissningsvis och den stekande solen låg väl gömd bakom tjocka moln, perfekt­! Det var lugnt där vi stod och jag blev orolig för vinden. Men Charles garanterade mig vågor där ute. Tahiti är lurigt för vinden blåser/vrider runt ön och kommer inte åt inne vid alla hamnar och stränder. Men när jag tittade ut en bit på havet såg jag att det hände grejor där ute bortanför revet.

IMG_0190
Charles intygar att vågorna är runt 2m – skönt! Foto: Kristin Levemyr

 

IMG_0066
Bossarna Charles Villerme och Mario Santos redo för första racedag. Foto: Kristin Levemyr
IMG_0165
Härliga funktionären önskar oss lycka till med en innerlig kram. Foto: Kristin Levemyr

45min till start och vi fick tillåtelse att sätta i. 30 damer ner för den lilla rampen – lite stökigt och någon spanjorska fick problem med rodret då hon backade in i stenarna. Men snart var vi på vattnet och roderproblemet löste sig. Men hur skulle det gå imorgon när 180 grabbar skulle göra samma sak? Jag hjälpte Mereana att ställa in rodret i hennes surfski. Spände fast hennes drickapåse och knöt in henne i hennes improviserade leg leash. Började paddla runt lite i något försök till uppvärmning. Såg Michelle Eray i sin gula Nelo, hon såg stark ut. Det skulle nog stå mellan henne och Teneale Hatton idag med fördel Nya Zealand var min gissning. Plötsligt – 5 min to start, hörde vi och gul flagga var hissad. Alla började paddla bort mot de gula bojarna. Någon ropade i megafon något om att inte paddla mot bojarna, att vi skulle backa. Total förvirring, klockan tickade. Tillslut förstod vi, det låg ett rev mellan oss och bojarna, vi måste paddla ut i kanalen mellan reven. Alla hann precis komma fram till bojarna när starten gick.

IMG_0238
Uppvärmning innanför revet. Snart går starten. Foto: Kristin Levemyr

Stick to the plan!
Tuuuuuuut! Jag hade lagt mig längst bort till vänster för att slippa stöket. Fältet satte av och snart gick vi ut genom öppningen i revet. Dyningarna var långa och stora, de som låg framför mig försvann emellanåt bakom vågen. Snart lite vind i sidan, lite stök, sådant som jag gillar. Märkte att jag kunde hålla hyfsad position i fältet utan att ta i allt för mycket. Såg att damerna längs fram inte stuckit iväg så fort, fältet var fortfarande intakt om än något utdraget. Efter ca 2km rundade vi hotspotbojen och vek av väster ut. Jag hade förväntat mig kanonsurf från och med bojen men allt jag fick var stora dyningar och stök. Va fan – är det här vad vi får idag, tänkte jag. Nötte på och försökte hålla hyfsad fart och inte bli för stressad av att ha så många framför mig. Det blev mer och mer vågor men ännu ingen kanonsurf. Kroppen funkade än så länge och som Kris hade sagt, huvudvärken var borta.

surfski_vm_tahiti
Starten har gått och vi är på väg ut genom revet.

Efter ca 30min var det någon som tryckte på startknappen för vind och surf. Plötsligt kom vinden snett i ryggen och på havet växte vågorna snabbt – fy fasen vad gött! Jag började göra min grej, försökte koncentrera mig på vågorna och inte kolla för mycket på tjejerna runt omkring. Plötsligt hör jag ”pshooooooo” och tittar åt vänster. En valjäkel kommer upp och dyker ner. Funderar på om det är ok att låta sig distraheras av det för en kort stund?! Och snart flyger en flock flygfiskar förbi och jag tappar fokus igen om än bara för en kort stund. Och så får jag kryssa lite mellan några flytande kokosnötter. Nu är jag i surfskihimlen, sitter i varmt vatten och surfar fram i fantastiska vågor som ligger runt 1,5-2m. De går åt lite olika håll, vinden kommer snett från land, dyningar mer rakt bakifrån och det känns som om det bara är att bestämma sig för ett set och accelerera. Ungefär som att välja smågodis i affären. Vågorna är hyfsat branta vilket gör dem ganska lättfångade. Å andra sidan blir det viktigt att positionera sig rätt på vågen och inte köra ner och fast i framförvarande våg. Tackar Boyan tyst för mig själv, så många av hans surftips kommer nu till klarhet och allt bara funkar. Släpper vågor i tid (de få jag märker att jag inte kommer med), och bränner ingen onödig energi, håller mig kvar på vågen och hinner kika efter en bra fortsättning. De gånger jag kör ner för tidigt och fastnar lite accelererar jag direkt för bakom kommer ju nästa våg som på beställning. Får bromsa en del, luta mig bakåt och stötta och det känns som om jag är tillbaka på revet i Tarifa. Och så där håller jag på i 1,5h, en tid som bara flyger förbi. Och jag är inte ens trött. Å andra sidan vet jag inte om det hade lönat sig att ta i mer? Tror inte jag är så pass teknisk ännu att jag hade tjänat på att trycka på mer?!

Jag sitter i en exakt likadan ski som den jag har hemma och det är jag väldigt glad över. Sparken funkar fantastiskt bra idag och jag är i princip aldrig rank. Tror det beror på att jag vet hur jag ska ligga på vågen, stor skillnad från i somras då jag brottades med min ski i stökvågorna på västkusten. Jag vill tro det i alla fall men vi får väl se när jag kommer hem. Men att få sitta i sin egen ski på ett VM är väldigt skönt. Inga överraskningar, man vet precis vad man kan vänta sig – och det är jag mycket tacksam över.

Under den långa, fantastiska downwinden hade jag inte sett någon av tjejerna. Kollade i och för sig inte så noga men kände mig ganska ensam på havet vilket är ganska skönt. Då kan jag lägga all fokus på vad jag har framför mig. Nu plötsligt när jag närmar mig revet vid Mahina och vågorna lägger sig ser jag två tjejer på min insida. Tänker dumt nog – skit också, jag är kass på att spurta och de kommer paddla om mig, jag tar ut förlusten i förskott. Bra idrottspsykologi? Nu är det riktigt trögt att paddla och jag försöker hålla ut lite för att slippa det grunda vattnet. Det vrålar från revet när vågorna bryter över det. Jag försöker surfa på de konstiga små vågorna och jag får för första gången idag bita i lite och nöta på. Kroppen funkar, jag känner att jag har krafter kvar. Börjar svänga in mot land och den höga röda klippan. Damerna är där bakom mig på min insida, jag bara väntar på att de skall paddla om mig. Det är trögt nu, som sirap. Det går mellan 9-11 km/h. Ser en tjej långt framför mig men vet att jag inte kan ta in så mycket. Nöter på, trycker på, tänker ’mage – mage’ och kroppen får jobba nu. Jag kör faktiskt för fullt nu och ser att jag närmar mig tjejen där framme. Tänker inte så mycket på att gå om henne utan snarare att hålla undan från de bakomvarande. Börjar må illa, kroppen börjar skaka lite. Drickat är i princip slut och funderar på om jag skall offra lite fart för att suga i mig de sista dropparna. Skiter i det och mosar på. Ser nu hur jag närmar mig tjejen framför mer och mer. Ser nu hur hon lägger ner paddeln för en kort stund och skvätter vatten på sig. Hon kanske lider av värmen? Ja det är varmt men de tär hanterbart, åtminstone en liten stund till. Ansiktet kokar förvisso så jag drar av mig kepsen.

Klart bakåt
Nu ser jag målet och första bojen och det är kanske någon kilometer kvar? Vid bojen kommer några mindre vågor och jag börjar genast söka surf och lyckas ta mig förbi tjejen, någon från Australien. Damerna bakom kom aldrig och nu börjar det kännas riktigt kul. Så hör jag hur trummorna drar igång på stranden och jag tittar upp. Ser en strand totalt förvandlad. Flaggor, dekorationer, blommor, dansare, trumorkestrar, folk…Hör speakern ropa något i stil med C’est la suedoise, c’est la suedoise! – nästan som om han är förvånad (inte heller han trodde på svenskarna). Trummorna är enormt peppande och jag kör på sista biten in mot målbojarna. Vågar kasta en blick bakåt och känner – klart bakåt.

finish
Stranden!
IMG_0310
Klart bakåt! Foto: Kristin levemyr

Går i mål och pustar ut en stund. Illamåendet lägger sig och jag siktar på stranden och de coola polynesierna i sina höftskynken och blomsterkransar. Jag kan bara släppa allt, de tar min ski och jag stapplar upp på stranden och får en kram och en blomsterkrans. Fett! Söker efter Kris och där står hon med feta kameran och ser glad ut. Jag bli varm inombords, att få dela den här dagen och ögonblicket med just Kris är det bästa av allt. Jag är också glad för jag är nöjd med mitt race, mycket nöjd med avslutningen och glad över att kroppen funkade just idag. Placeringsmässigt hade jag ingen aning men det kändes inte så viktigt just då, jag hade ändå gjort så gott jag kunnat och fy tusan vad kul jag haft det ute på havet i vågorna. Jag visste att det där racet skulle jag inte glömma i första stund, eller helst aldrig. Jag har varit ute i större förhållanden tidigare och absolut med mer adrenalinpåslag men har nog aldrig surfat så mycket tidigare, aldrig hanterat och utnyttjat vågorna så bra som idag. Min tid på 32km blev 2.28 och jag hade ett snitt på 13km/h något. Hade varit kul att se snittet fram till revet, säkert 15km/h något.

emma_levemyr_vm2015
Kramar ur det sista!
emma_levemyr_2_vm2015
Ett mottagande jag diggar skarpt! Foto: Kristin Levemyr
IMG_0342
Nöjd! Måste ha varit Petter Menning- och Annika Löfs brallor! Foto: Kristin Levemyr

Kris, Hans och Kersti hade följt loppet på storbildskärmen och berättade för mig om att Michelle Eray och Teneale Hatton följts åt hela loppet med fördel för Michelle men då det plattade ut gick Teneale om och vann utan någon direkt spurtstrid. Grattis Nya Zealand! De snabba damerna var givetvis långt före mig, runt 13 minuter, annat vore konstigt. Min placering blev 7a i seniorklassen, totalt 9a. Två rackarns snabba juniorer var snabbare än mig så det gav en nionde plats totalt. Tydligen var jag snabbaste europé och det var rejält kul att höra. Visst, Angie Mouden var inte där, hon hade såklart piskat mig om hon varit på plats. Men andra namn som varit före mig på EM förra sommaren var nu efter i listan. Kul! Nu känns det hyfsat peppande att träna på till EM 2016!

IMG_0288
Målgång damerna! Först kommer Teneale Hatton från Nya Zealand därefter Michelle Eray (vann VM 2013) från USA. Foto kristin Levemyr
IMG_0293
Michelle Eray tävlar numera för USA. Foto: Kristin Levemyr

Prisutdelningen var riktigt underhållande. Alla som fick pris blev mer eller mindre överfallna av de häftiga dansarna, och till trummorna fick de skaka loss en stund. Funderade på om det var bra eller dåligt att de strukit min mastersklass. Hade jag fixat att skaka loss? Jo men såklart 😀

Hur gick det för Mereana och hennes första downwind? Jorå, hon tog sig i mål som sista person och fick ett fantastiskt mottagande. Gissa om hon var lycklig!? Anne från Samoa körde också sin första riktiga downwind och var helt såld. Nu skulle hon hem och köpa surfski. Hennes hyfsat nya outrigger skulle nog inte bli så flitigt använd. Får den tjejen tag på en ski som passar henne och några dw turer i kroppen kommer hon kunna bli riktigt snabb. Vi får väl se om vi möts på något VM i framtiden.

IMG_0434
Mereana, tävlandes för Cook island gör sin första downwind och går i mål som sista tävlande. Hon fick ett underbart mottagande! Foto: Kristin Levemyr

Resten av VM fortsatte som i en dröm med så många intryck och upplevelser. Att titta på herrarnas race dagen efter var riktigt mäktigt, det var lite som att återuppleva mitt race igen när jag såg livebilderna från havet rulla på storbildskärmen. Och att vara med på stranden när de gick i mål var magiskt! Flera trumorkestrar löste av varandra liksom flera dansgrupper i sina traditionella kläder och färgglada blommor. Corey Hill från Australien knep guldet, life saving experten Clint Robinson från Australien tvåa, Jasper Mocke trea och Sean Rice fyra. Yannick Laousse kom in sjua och bästa Europé, bara några få minuter efter segraren – riktigt kul att se. Grattis Frankrike och grattis Australien.

På kvällen hölls avslutningsmiddag vid polen. Vita dukar och serveringspersonal, glassigt värre. Avslutningstal, buffé och mera dans från dansgrupperna, precis bakom mitt bord höll de till och det var bland det mäktigaste jag sett. De dansade sig alldeles svettiga och jag bara väntade på att få deras svettstänk på mig. Så plötsligt kom danstjejerna ut och började dra upp oss tjejer. Nu var det vår tur och jag lyckades följa med hyfsat – tror jag. Ungefär som ett lättare aerobicspass med mycket svängande på handleder och trippandes på tå. Inget skaka på rumpan turligt nog. Sen var det killarnas tur och de fick det mycket hetare. Kul att se dem bjuda till!

Ett fantastiskt VM!
Ett fantastiskt VM är över och jag kan bara tacka alla involverade för ett fantastiskt arrangemang med en stor nypa Island-style. Visst, det hade varit en del frustration i avsaknaden på information innan avresan och allt ’mañana-mañana’ när vi väl var på plats. Men allt löste sig tillslut och det är lätt att glömma de mindre irritationsmomenten eftersom man gång på gång övervallades av allt det fina som ordnats, värmen och glädjen från alla de inblandade och deras vilja att få visa upp sitt vackra Tahiti. Jag hade föreställt mig hur det skulle vara att paddla på Tahiti men att det skulle vara så här fantastiskt hade jag inte kunnat drömma om.

Och killen från Australien då, han som gav mig en lektion i hur man paddlar vågor? Ja han var inte så överdrivet mycket snabbare än mig. Vet inte om han tog notis om det? Men det gjorde jag 😀

Kris och jag åker nu ut till öarna. Huahine, Raiatea och Maupiti ska vi besöka närmsta nio dagarna, det skall bli riktigt häftigt. Kommer förväntningarna infrias även här? Jag vet bara att jag vill snorkla, dricka ur en kokosnöt och titta på turkosblått hav. Det kanske blir lite på bloggen om våra dagar där även om det är lite off topic.

Turbrallorna?
Tack alla gulliga vänner för alla heja och gratulationer på Facebook. Det peppade (verkligen!) och värmde jättemycket. Tänkte faktiskt på er när jag plågade mig in de sista kilometrarna. Som Evy skulle ha sagt – för västkusten Emma! Och tack Annika för lånet av landslagstightsen. Först satt de på Petter Mennings rumpa och sen din, måste ha gett mig extra spirit!. Mauruuru och Iaorana!

 

Fler bilder….

IMG_0055
Förberedelser vid starten – pumpa bojar. Foto: Kristin Levemyr
IMG_0169
Redo för start! Foto: Kristin Levemyr

IMG_0307

 

IMG_1848IMG_0378

IMG_0501

dancers