30 juni – 7 juli 2021

Fy tusan vad kul det har varit att vara med på VM igen, international ocean racing. Mitt fjärde i ordningen. Jag hade nästan glömt bort hur kul det kan vara. Och hur spännande, påfrestande, pressande, lättande, glädjande, euforiskt. Alla dessa känslor man känner under en vecka. Nya kontakter man knyter. Återseenden. Innan VM funderade jag över om detta skulle bli mitt sista deltagande i seniorklassen. Jag är trots allt 44 (snart) och jag kommer inte hänga kvar i den klassen om jag inte presterar bättre eller likvärdigt med vad jag tidigare gjort. Hur skulle det gå i år? Jag tycker jag på sätt och vis gjort min läxa med bra kontinuitet i min paddelträning men hur skulle jag stå mig i förhållande till de andra tjejerna? Det var två år sedan jag tävlade internationellt. Mycket har hänt sedan dess. En pandemi till exempel.

30 juni tog jag och Teresia Uggla flyget till Lanzarote. Tessan skulle göra sitt första Masters VM i surfski precis som de andra paddelkompisarna Marianne, Jenny, Anki och Maria. Jag var otroligt förväntansfull eftersom jag fått veta att förhållandena i kombination med bansträckningen kunde blir något riktigt riktigt häftigt. Esteban från Living Sea hade uttalat sig med förtjusning och hans värderingar väger tungt eftersom han kommer från Kanarieöarna och vet vad han snackar om. Skulle det äntligen bli de där förhållandena på ett mästerskap jag drömt om sedan länge länge? Tjejerna var nog mer förväntansfulla över sitt premiärdeltagande, de hade ju ingen aning om vad ett deltagande egentligen innebär. Själv var jag otroligt glad när vi landat, fått ut helt bagage och tagit oss igenom alla covidtester och formulär som skulle fyllas i, nu var vi äntligen här. Nu återstod bara att få ut surfskisen och komma på vattnet.

Ytterligare sex från Sverige flög in, Nisse, Aaron och Ivan, som alla skulle tävla I herr senior, Axel /U23 och Leif och Tommy för Masters. 12 svenskar på plats och utöver dessa några flickvänner och en pappa. NK Freddan kom också ner något senare så vi var ett rätt stort svenskgäng trots allt.

1 juli – Ut på havet

Morgonen började med nytt covidtest ordnat av arrangören. Pinne I näsan, sitta på stolar med 1,5m mellanrum och invänta provsvar. Efter ett ‘Negativo’ fick vi hämta ut våra race kit och stega iväg mot ski racksen. De flesta av oss hade löst surfskis via NK och det var med rätt stor förtjusning som de fabriksnya skisen checkades ut. Gordan Harbrecht, som sköter NK Europa, hade ordning och reda och packat upp alla skis på utsatt tid. Det mekades med roderbyten, sittdynor osv innan det var dags att gå på vattnet. Solen sken och det var varmt och behagligt i luften trots rätt frisk vind. Utlandskänslan var total. Vattnet lyste i olika blå nyanser och det påminde mig helt klart om söderhavet. Jag ville bara ut där…

Det blev ett gäng ins- and outs. Tessan styrde upp med några tvåminutare i olika riktningar. Det är nog min nya favorit, att köra intervaller och hålla riktigt hög frekvens trots mycket stök från alla håll. I medvinden fick jag surf och fick se ett gäng flygfiskar segla förbi. Så otroligt exotiskt, jag bara älskar det. Varmt vatten sköljde över mina bara fötter, neoprenet hade jag lämnat i Sverige och det var sådan frihetskänsla att sitta där i min uberlätta Nitro600 (under 8kilo !) i bara shorts och t-shirt och plocka våg efter våg. Ahhhhh

2 juli – we’re going on a downwind

Tommy, Nisse och Axel hade varit på plats ett par dagar längre än oss och hunnit med att köra första delen av tävlingbanan, den svåraste delen. De berättade om de 17 spännande kilometrarna och jag fattade att detta kommer bli ett äventyr. Och att vi definitivt måste få testa den innan själva tävlingen. Det absolut viktigaste just nu, vi måste få köra banan! Nästan lite panikkänsla smög sig på. Eftersom arrangörerna inte verkade ordna med någon officiell träning och hjälp till logistik var vi helt utelämnade till oss själva. Jag och Leif kastade ut krokar hos de kontakter vi har och Tommy började kolla upp hyrbilar. Det slutade med att Gordan kunde ge oss fyra platser på ett släp samt plats i bilar. Aron och Axel kunde åka med team Fenn och Anki, Jenny, Marianne, Leif och Maria hyrde en bil med takräcke och skjutsade varandra. Phu, nu var det löst.

Upprymda lastade Tessan och jag våra skis och hoppade glatt in i en bil ihop med någon Carlos från Teneriffa. Vi körde till starten vid Arrieta och gav oss iväg tillsammans med Tommy och Nisse. Det var förhållandevis lugn med vindar runt 6 m/s i medel från nord (men det kändes bra mycket mer) och starten vid beachen var totalt odramatisk.

Så fort vi kommit ut en bit märkte jag av en stor dyning och vindvågor i sidan och något bakifrån. Det kändes lite tekniskt att söka surf I sidvågorna men bara på ett positivt sätt. Efter ytterligare en kilometer kom reflexvågorna från klipporna läng kustlinjen och det blev rejält hoppigt. Vid 4,5km rundade vi udden (långt ut) och sjön började ordna till sig något då dyningarna radade upp sig mer bakifrån. Dock fortsatte reflexsjön ett tag till och det var rätt kul att studsa fram i surfen. Vågorna var runt en meter och det var rätt lekfullt och härligt. Sedan kom ytterligare en sektion med mer reflexsjö för att sedan lugna ner sig och bli rejält mindre när vi närmade oss Costa Teguise. Det grundade upp och man skymtade botten. Vi delade vattnet med ett gäng glada windsurfare och kitewindsurfare. Det såg härligt ut! Tog upp på den jättevackra sandstranden där NK Freddan mötte upp.

Där satt den, nu kände jag mig lugn och trygg inför tävlingsdagen, nu visste jag vad som skulle göras även om det skulle bli större. Enligt Gordan skulle det bli ungefär dubbelt så stort på söndag, då racet skulle gå, och visst, lite pirrade det i magen. Övriga mastersdamer fick en kul tur på havet och några av dem bestämde sig för att byta till stabilare skis efter att de badat några gånger för mycket. Det handlar inte bara om att klarar av att sitta där ute i sin ski. Man vill ju kunna trycka på också. Själv kände jag mig trygg i min Nitro. Jag vet att jag behöver dess längd och smala skrov för att vara snabb i vågorna. Kunde jag på Cape Point Challenge (2018) med elitski så skulle detta inte bli några problem. Otroligt skönt att numera ha den erfarenheten och vara trygg i sitt beslut. Att veta att jag alltid kan hantera min ski.

3 juli – dan före dopparedagen

Tessan och jag bodde på ett Air BnB några hundra meter norr om stranden. Stort och fint men ingen balkong att tala om och inget härligt hav att titta på. Därför tackade vi glada ja till att äta frukost ihop med Anki och Jenny varje morgon på deras balkong, från vilken vi till och med hade utsikt över våra surfskis. Gröt, frukt, baguette, spanska ostar, kaffe – MUMS! Vi gav oss sedan ut på vattnet för att paddla bortanför den stora marinan och på så vis få en vision av hur de sista kilometrarna på banan såg ut. Piren skulle ge rejäla rebounds så den ville man inte gå för nära. Revet där efter ville jag försöka slicka för att inte tappa värdefull höjd inför rundningen in till hamnen. Den här sista biten på säg två kilometer skulle vi ha vinden rakt från sidan men dyning hyfsat med oss. Jag tyckte det såg rätt enkelt ut och fokuserade mer på att filma Axel, Tessan m fl när de surfade förbi mig. Det ser ju så gött ut och alla var så glada.

Att avsluta mina paddelpass här krävde en viss procedur. I och med att det blåste så mycket, speciellt på just race venue på grund av någon vindeffekt från det stora hotellet, så behövde vi bära två och två för att inte mosa våra skis mot någon lampstolpe eller så. Dessutom behövde man hålla skin sandfri, ta på sig sina flipflops för att inte bränna sig under fötterna. Plus att munskyddet skulle på liksom ackrediteringsbrickan, vilka två man pillade fram ur flytvästen, blöta och mjuka. Hur bra hjälper ett sådant munskydd? Rätt glad att vakterna vid grinden inte tvingade oss släppa surfskina för att ta på handsprit….. ser fram emot post covidtider!

På kvällen var det invigning ute på den lilla ön och spanjorerna hade förberett med flera tal och historisk dans, snygg ljusshow och musik. Tyvärr startade invigningen över en timma senare än vad som utlovats – vilket brukar vara fallet i dessa sammanhang och många av oss aktiva blev stressade, ville hem och vila inför tävlingen. Det är inte optimalt att sitta uppe i kylan fram till kl 23 på kvällen när man ska upp tidigt dagen efter för att prestera sitt bästa. MEN jag tycker ändå att man ska gå på en invigning och delta. Själv var jag rejsklar, hade packat, preppat, blandat sportdryck, gått igenom allt i huvudet.

Vilka damer skulle jag möta imorgon? Hur såg listan ut? Tyvärr så saknades flera vassa namn från Australien, Nya Zeeland och Sydafrika. Rachel Clark, Bonnie Hancock, Danielle McKenizie (vann VM 2019) m fl. Både Angie le Roux och Haley Nixon hade blivit mödrar och avstod ändå skulle jag tro. Chloe Bunett, Judit Verges och Amaia Olaberi är namn som varit med ett tag och några jag slagit vid något tillfälle men senaste tiden varit en hel storlek snabbare än mig. Emma Broberg från Danmark var en våg före mig i Frankrike. Michelle Burn från Sydafrika har dubbla pass och kunde därmed resa till VM. Hon stod helt klart som favorit till guldet. Hon var två på VM i Hongkong och duktig på stora vågor. I herrklassen skulle det nog stå mellan Gordan och sydafrikanerna Uli Heart och Nicholas Notten. Dawid Mocke, som kvalificerat sig, fick inte resa tillslut. Inga dubbla pass där. Tråkig situation för oss alla, man vill ju att alla ska få samma möjligheter. Å andra sidan – the show must go on. Jag tror det är bra för sporten att VM hålls ändå. Folk behöver motivation för att inte lägga av.

4 juli – race day

Självklart hade jag inte sovit många timar. Jag hade faktiskt sovit riktigt dåligt alla nätter hittills. Hjärtat hade bultat och pickat hela natten, tre toalettbesök, jag var uppe i varv, uppspelt, nervös som tusan. Jag hade faktiskt glömt bort just dessa jobbigare känslor jag känner innan race. Jag kan inte slappna av och njuta, jag går såklart runt och tänker på ‘allt’ och försöker lägga lagom mycket press på mig själv. Jag visste att jag skulle ha en bra chans till att göra något extra bra eftersom det skulle kunna bli mina förhållanden. Jag är tyvärr ingen stark plattvattenspaddlare och får jag plattvatten eller vågor som bara ligger på någon halvmeter så klår de starkare tjejerna mig. Skulle det bli annorlunda idag?

Hoppade in i bussen, som rullade iväg runt 8.30 med alla paddlare mot Arriete. Spelade peppig musik i mina lurar och tänkte bara positiva tankar, försökte se vågorna framför mig och hur jag fångade dem. Givetvis snabbare och fler surfar än alla andra 🙂 . Jag var tyvärr inte allt för social med stackars Marianne, som satt bredvid mig. 30 min senare rullade bussen ner mot kustlinjen och det blev rätt nervöst i bussen när alla, genom bussfönstren, såg de stora vågorna bryta på stranden och vågsurfare som surfade vågorna. Hjälp! What the…… det var liksom ett helt annat ställe än häromdagen. Försökte lugna ner oss, intalade oss att vi skulle stå och titta länge på vågorna, se att där fanns luckor som vi skulle ta oss ut igenom, då skulle allt bli bra. Hade jag startat själv skulle det såklart inte vara några problem men när man ska ställa upp med säg 40 andra damer så kan det lätt bli kaotiskt när folk börjar missa, skis kommer flygandes och tillslut de där stenarna som låg i vattenbrynet, de skulle skapa ett kolfibermos. För att inte tala om herrarna som var betydligt fler. Detta skulle även kunna bli en trist dag för alla surfskiuthyrare.

Lasta av skis, fixa, toabesök, köa för GPS puck. Det började gå rykten om att starten skulle flyttas ut på vattnet och jag hoppades det var sant. 15 min senare annonserades att starten flyttades och jag tror nästan alla andades ut. Men nu var det brådis. Puck och chip på, hämta ski, lämna ombytespåse, gå igenom gaten, båtkontrollen verkade inte hinnas med av arrangörerna. Och så stod vi alla damer på stranden och väntade på att någon skulle vara flockledare och gå på vattnet. Själv var jag osäker exakt när starten skulle gå eftersom den blivit något försenad. Men så började första tjejn gå ut mot vågorna och alla följde efter. Så fort vi kom utanför piren blev det rejält gung i de stora dyningarna. Tjerna guppade hit och dit, ingen visste vart startlinjen var och vi liksom irrade runt. Men så kunde alla vattenskotrar samla ihop oss och vi hjälptes åt att forma en relativt sjysst startlinje mot vinden – dock inte helt enkelt att få den perfekt i gunget.

Tyst….vi gled…någon ropade. Alla bevakade sina positioner. Ingen ville få en akter i sin sida. Flagga ner. Tutan hördes ej I vinden. Och där gick starten. Shit, det är nu det händer. Det där VMet som legat i mitt bakhuvud sedan ett år tillbaka. Det som gjort att jag paddlat hela vintern trots snö, is, kyla, regn. Varje träningspass jag gjort så har jag tänkt på VM och nu var det alltså dags. Började jobba med paddeln och såg på pulsklockan att kroppen var med mig, pulsen sprang iväg till låg zon 5 så som den gör när jag är pigg och fräsch. Två meter dyning i sidan och vindvågor snett bakifrån. Jag valde att ligga nära Chloe Bunett, henne ville jag inte släppa ifrån mig den här gången. Såg en mindre grupp tjejer dra iväg i en snävare vinkel mot udden medan jag och Chloe låg kvar i en något vidare vinkel. Jag visste att det skulle bli rejält med reflexvågor snart och litade på mitt vägval.

Jag märkte att Chloe då och då hamnade bakom mig men kom igen. Jag tyckte ändå det gick rätt bra i sidstöket och jag hade kul, jag fick lite surf då och då och kunde driva på bra. Udden närmade sig, det blev rejält hoppigt och studsigt och det var så otroligt kul att försöka hitta ett mönster och finna surf. Jag gick mestadels på de små vågorna, styrde ner nosen bakom dem och drev på, plockade något stort inåt men svängde snabbt utåt igen och tog med mig farten. Jag ville verkligen inte tappa min dyrbara höjd.

Vi rundade till slut udden och jag undrade hur det skulle bli mellan mig och Chloe nu. Skulle hon gå snabbare eller skulle jag vara den som tjänade på att få mer downwindförhållanden? I övrigt var det tomt runt omkring oss. Det som är så lustigt i storförhållanden är att man känner sig så otroligt ensam men hade jag vänt mig om där och då hade jag sett en massa tjejer som jagade oss.

Jag gick till slut om Chloe helt och såg henne aldrig mer under resten av loppet. Jag såg bara en tjej framför mig kanske 60-100m fram, då och då när både hon och jag låg på toppen av någon våg. Dyningarn var riktigt stora här, lätt två meter plus vindvågor på det. Nu gällde det att försöka plocka även dyningen, inte bara de små vågorna. Fokuserade mer än någonsin, försökte trycka bort alla tankar om placeringar, tider, vart de andra tjejerna var, bara fokusera på det som låg framför mig, hur jag skulle få upp farten, hur jag skulle hitta vila, pulsen pickade på i runt 170-172 och jag visste att jag inte skulle kunna hålla den intensiteten i två timmar. Jag försökte hitta ett tjämnt tempo, en bra rytm, små vågor till stora vågor, bibehålla farten, hitta nya vågor. Ibland fångade jag de största vågorna och nerförsbackarna var som enorma trappsteg där den rosa surfskinosen tippade över kanten. Så jäkla häftigt.

En förändring jag gjort inför loppet var att jag satt på ett surfroder på min ski. Har egentligen aldrig kört med det tidigare, har inte tyckt det behövts. Men nu upplevde jag ett bättre grepp i vattnet, skin gick mer bestämt sin väg och jag kunde skära de stora vågorna lite snedare – riktigt häftigt. Varför har jag inte testat detta tidigare? Jag kommer nog inte vilja gå tillbaka till racerodret efter detta. Dock får man vara försiktigt med roderutslag, det kan bli tvära kast. Jag använder förvisso mitt roder enormt lite, det verkar mest som en köl.

Vid nästa udde kom det sköna stöket tillbaka – hopp och studs. Och återigen så himla kul att hitta rytmen, hitta surf både utåt, innåt och framåt, låta skin jobba med riktinigsförändringar, allt för att jag skulle kunna surfa mer och paddla mindre. Och ju fler drag jag kunde spara ju mer hade jag kvar att accelerera med när de större vågorna skulle fångas.

När jag närmade mig piren och det bara var några kilometer kvar kom första herren förbi. De hade startat ca 10 minuter efter oss och nu var de ikapp. Plötsligt kände jag mig inte lika ensam och racet blev än mer påtagligt. Men hur många hade jag framför mig?

Det blev en något krokig väg förbi revet, inte helt optimalt kanske och sen blev det en rätt enkel plattvattensdel in mot mål. Dock kom krampen smygandes och jag kunde inte riktigt trycka som jag ville med benen. Krampen på mig kommer alltid först i höftböjarna och jag fick försöka hålla det i schack, paddla lite mer med mage och armar. Vände mig om och det verkade inte vara någon spurtsugen dam nära bakom. Phu! Jag är en kass spurtare, speciellt när man ska upp ur skin och springa på stranden.

Gick i mål på 1.50.24 och sträckan landade på 26km drygt. Försökte se mig omkring när jag kom i mål, hur många hade jag framför mig? Ingen verkade veta. Kände mig rätt trött och lite tom efter allt fokuserande. Kände kramp i magen. Jag såg Gordan (Harbrecht) och kollade läget med honom. Hur gick det? Han kom tvåa efter en längre kamp mot Nick Notten (RSA). Han såg trött ut, kanske aningen besviken men ändå inte? Två liksom. Näst bäst i världen. En nordeuropé! Jag tycker det är stort. Det har aldrig tidigare hänt…Det är surfskihistoria. Och kul att det var just Gordan, vi är NK-teamisar och jag gillar killen både som person och allt han gör med NK och för sporten. VM silver….han är hjälte i mina ögon!

Så började övriga svenskar droppa in. Ivan, Axel, Nisse Aaron, Teresia, Tommy, Maria, Jenny, Anki och till sist Marianne. Skön stämning vid målet. Historier berättades, upplevelser delades. Jag tror alla mastersdamer var glada över att ha klarat sig till mål och varit med om ett riktigt äventyr. Maria hade under färden fått en flygfisk i huvudet, sett en haj (hon har hajskräck) och spurtade ner en konkurrent över mållinjen och bröt tån mot en sten. Vilken grej!

Det var rätt mycket strul med resultatlistorna och uppenbarligen live trackingen under loppet men tillslut såg jag att jag var over all femma i mål av damerna, fyra i seniorklassen. En placering från pallen, fast flera minuter ifrån så det var ju inte nära. Jag hade lyckats slå både Amaia, Emma Broberg och Chloe Bunett. Idag var det min tur, mina förhållanden. Framför mig hade jag sydafrikanen Michelle Burn, den otroligt lovande U23an Ana Swetish från USA, spanjorskan Judit Verges (från Gran Canaria) och U23an Hockley från Sydafrika. Jag var 8 minuter från Michelle/vinnaren vilket är en diff på 8%. Ja det är en del men det är mindre än någonsin tidigare, jag blir bättre, närmar mig toppen. Det räcker för mig! Jag försöker att inte jämföra mig för mycket med toppen på damklassen, de är yngre, tränar mer, har förmodligen annat fokus och förutsättningar. Min känsla så här efteråt, efter att ha smält alla intryck och kollat på livesändingen, är bra. Tyckte jag hade bra driv, låg på våg nästan hela tiden, höll ett jämnt tempo, fick inga stopp eller fyllningar, fångade de vågor jag satsade på, jobbade mycket med riktningsförändring och fick långa surfar på så vis. Och kroppen var i sitt esse, den bara levererade kilometer efter kilometer. Jag blir oerhört motiverad att bli lite starkare för att orka fånga de större vågorna oftare och gärna lite bättre kondis för att orka hålla en något högre frekvens. Känslan av att orka driva och ligga på småsurf hela tiden är så häftig. Älskar det!

Jag blev panikhungrig och körde raggardush på stranden. Saltlagret i ansiktet var massivt. En öl smakade såklart jättegott på strandpromenadens restaurang, det tyckte Tessan också. Det är så skönt när pressen man lagt på sig själv släpper, när man börjat smälta och processa de första intrycken, njuter om och om igen av de häftiga surfarna, kroppens förmåga, att man genomfört målet med MVG, att allt blev mer eller mindre perfekt. Just den känslan efter ett race gör det värt att jobba vidare mot nästa race. Jag älskar kontraster och här har vi en.

Lugnet sänkte sig över oss medan huvudvärken började mola. Servitriserna var inte lika lugna, de hade hur mycket som helst att göra så här runt lunch och sprang sig svettiga i solen. Jag ville ha mat men ölen dövade värsta hungern. Snart släntrade de övriga tjejerna in och det blev skönt snack såklart. Pizzan kom tillslut in, vi glupade i oss. Sen hem, duscha, städa kroppen från salt, svett, sand och värme. Byta om och ut på stan igen. Dags för middag, alla svenskar samlade – riiiiktigt trevligt!

Efterord

För mig var det viktigt att få komma igång och tävla utomlands igen. Jag har slitit lite med motivationen och tackar alla härliga paddelkompisar för att de är tillgängliga titt som tätt att haka på pass, träningshelger och träningstävlingar. Nu för tiden har jag svårt att ta ut mig om jag inte blir pressad, om jag inte bryr mig om att vinna. VM var precis vad jag behövde för att känna att kroppen fortfarande är med mig, både fysiskt och mentalt. VM gav mig helt klart en nytändning, precis det jag hoppats på.

Lanzarote var för mig den perfekta surfskidestinationen och perfekt för ett VM. Inte speciellt busy men så pass för att erbjuda bra restauranger, boenden mm. Race venue låg på bekvämt avstånd från hotellen och det var gångavstånd till det mesta. Vattnet var så otroligt vackert och klart, det kan liksom inte bli bättre. Jag åker gärna tillbaka! Har även hört att det kommer bli ett NK center på Fuerte Ventura nära Playitas. Det bäddar såklart för framtida träningsläger och camps kanske?

Till sist, gläder mig enormt åt att åka med det här goa svenskgänget. Killarna i U23 och senior är otroligt fina killar som lydigt ställde upp på mina livesändningar, spred glädje, reflekterade och tog hand om varandra. Bra förebilder för de yngre tänker jag. Och ni resten är såklart underbara, tack för alla härliga samtal, upplevelser, skratt och pratstunder. Jag är stolt över vår gemenskap och hoppas på mer I framtiden. Det har varit väldigt speciellt att få dela den här upplevelsen med er.

Snart är det dags för EM och aldrig tidigare har prispallen känts så nära för mig som nu. Men jag har svårt att se tvåmetersvågor i Cherbourg/Normandie, något jag förmodligen behöver för att behålla min position. Men placeringar och prispengar är bara en bonus. Viktigast är att göra ett bra race. Och allt runt omkring är såklart minst lika viktigt. Gläder mig åt att se ‘ungdomarnas’ framfart, hur de för varje tävling växer en liten bit. Och så ska jag få paddla dubbel med Nils, det blir kul.

Resultat

Dam overall:
1. Michelle Burn RSA
2. Ana Swetish USA
3. Judith Vérges Xifra ESP
4. Saskia Hokly RSA (U23)
5. Emma Levemyr SWE
6. Amaia Olaberi ESP
7. Chloe Bunett ESP
…

Herr overall
1. Nicholas Notten RSA
2. Gordan Harbrecht GER
3. Uli Heart (U23)
4. Victor Doux FRA
5. Walter Bouzan Sanches ESP
6. Esteban Medina ESP
7. Bernardo Pereira POR
….
Klicka här för fullständiga resultat (pdf)

Vad är Masters?

För att tävla i senior och ungdomsklasserna krävs att man blir uttagen (genom kval i Sverige). För VM och EM kan varje land skicka max fem deltagare, något vi i Sverige har haft svårt att fylla hittills. Är man över 35 år kan man ställa upp i Masters VM och där finns inget tak, inga kval eller uttagningar. Man betalar allt själv och tar eget ansvar. Vad krävs för att ställa upp i ett Masters VM i surfski? Det beror på vad det blir för förhållanden såklart. I Frankrike 2019 hade vi platt på Masters VM, banan var 20 km lång. Rätt många surfskipaddlare klarar ett sådant lopp. Här på Lanzarote var det helt annorlunda. Det är såklart upp till var och en men om man förbereder sig så blir det såklart mycket roligare. Var smart och ödmjuk och byt din bokade ski mot något stabilare (om möjligheten finns) om det visar sig bli tuffare förhållanden. Det kan vara nog så mentalt spännande att göra en VM start och då är det skönt att komma förberedd. Alla vill komma i mål, inte simma i land. Kör några svenska race, bli van vid startprocedur, hitta dina rutiner. Du behöver inte vara jättesnabb men distansen ska inte vara främmande, var säker i din ski och på reentry, det är tre viktiga nycklar.

Bästa uppladdningen är såklart att bestämma sig tidigt (ett halvår innan), träna och boka ski via någon av uthyrarna som kommer finnas på plats. Lös boende och resa när det närmar sig, teama ihop dig med fler svenskar och gör en kul resa utav det.

Surfski VM 2022 går på Nya Zealand och 2023 Australien/Perth.