Surfski VM 2019 del 2: race day

Onsdag 11 september

Det är alltid något visst med ett mästerskap. Nervositet. Allvar. Högtidligt. Evy och Kristina lagade frukost i vår stuga och alla tuggade i sig under lågmälda samtal. Anton Wöhrer är en jäkel på att äta gröt, har aldrig sett någon äta så mycket gröt som han. Färska baguetter från campingbageriet omvandlades till lunchmackor. Ägg kokades. Bananklasar packades. Vi skulle inte tävla förrän kl 15 så det gällde att förse sig, speciellt med tanke på hur svårt det varit hittills att få tag på mat.

Resa till race venue, packa skis, byta om, hänga, äta, tjata och sen kl 11.30 rullade hela konvojen med ca 20 minibussar och släp iväg samt ett större gäng med privata bilar och släp. Bilresan till Gavrês tog ca timman och vi anlände till en beach i duggregn.

Banan för dagen, 22km.

GPS på västen, packa vätskesystem i skin, fundera över taktiken, spana in konkurrenterna, försöka lista ut exakt riktning på bansträckningen (ön vi skulle hålla utanför syntes ju knappt), justera klädseln det sista, snacka med vänner från fjärran…och vips hade jag fördrivit tiden. Värma upp, båtinspektion och ställa upp. Lite puls hade jag allt. Joel, Elsa, Anton och Nils var allt lite nervösa de också. Och glada. Stämningen var häftig, det var ju VM för tusan! 75 damer var vi som ställde upp längst fram på beachen. Bakom oss stod ca 180 frustande män som skulle ge oss sex minuters försprång. Jag var åter igen lycklig över de separerade starterna. Det sista jag ville idag var att få en frustande alfahane vid min sida som skulle sätta paddeln i mitt ansikte eller punktera min ski.

Passed generation, next generation. Kul med en Elsa på VM!
Nils, Anton, Jenny, jag, Camilla, Joel och Elsa – alla klara för start.

Prognosen var väl sådär, ca 0,5m swell rakt i sidan och vindvågor även de i sidan. Idag skulle det bli tekniskt men att det även kom att bli val av linje som skulle spela in så pass mycket hade jag ingen aning om. 

Min ski är race ready. Ca 1l sportdryck i vätskesystem framför fotplattan -med lång slang. Inte optimalt vid strandstart men det funkar. Det kostar ca två paddeldrag att få på slangen på flytvästen.

15.00 blev vi ombedda att bära ut våra skis i vattnet. Det var trångt i vattnet så jag valde att backa och lägga mig bakom en rätt vass tjej. Alternativet var att tränga in mig mellan henne och Chloe och då inte kunna röra min paddel. Leash kopplad, vatten upp till knäna, jag var redo för startskott. Min positionering visade sig bli ett bra val, tjejen framför kom iväg snabbt som tusan och jag kunde snika med rakt bakom.

Damernas tur först, sen herrarna.
Damerna väntar på start. Foto: Leif Davidsson
Det var tjejen med Revon som hade sämst nerver och började gå ner mot vattnet. Foto: Leif Davidsson
Herrstarten var tydligen kaotisk. Vissa av herrarna fick inte plats och pressades utåt tills de hade vatten till armhålorna. Vid strandstart gäller oftast djungelns lag. Foto: Leif Davidsson
Starten har gått. Foto: Leif Davidsson

Låg på någon slags våg och formligen sögs med under några minuter innan jag började tappa. Emma B var om mig. Haley Nixon kom snart om. Fan vad segt, jag är ju inte paddelstark relativt många av damerna i startfältet och det är så mentalt jobbigt att tappa undan för undan. Efter ett tag, kanske 10 minuter, började vågorna göra sig till känna och genast ville min hjärna börja surfa dem. Resonerade som så att istället för att behålla värdefull höjd men tappa positioner i fältet så vek jag ner och började surfa. Jag ville hellre ha ett kul rejs där jag försökte hitta på något annorlunda. Vad hade jag att förlora?Någon sunkig 20-placering kanske men hellre då att åtminstone ha försökt göra något annorlunda. Hittade mer och mer surf men tappade också höjd. Försökte fånga vågorna och sedan svänga av utåt, få med mig farten. Jobbade på på det viset och stirrade blint på ön vilken jag viste att jag måste hålla mig utanför. Efter över halva loppet såg jag Emma Broberg och insåg att jag nog ändå gjort ett bra val. Hon är definitivt paddelstarkare än mig och jag hade genom mitt banval lyckats surfa en hel del och hålla jämna steg med henne. Segade mig om henne långsamt och kände där och då att jag hade tagit henne plus ytterligare en tjej i en Think. Känslan var i alla fall bättre än i starten men jag hade egentligen ingen aning om min placering. Såg många paddlare nu men herrarna hade kommit ikapp och det var svårt att se vem som var vem.

Närmade mig mål och jag kunde urskönja målportalen och en massa folk. Plötsligt dök Emma Broberg upp från ingenstans och tuffade om mig rätt bestämt. Whatta? Hon måste ha legat bakom mig och lurat, tillslut hittat vågorna och rytmen och tagit igen på mig. Vi spurtade mot varandra i några minuter men jag såg rätt snart att loppet skulle vara kört om hon inte fick en urkass avslutning i strandbrynet, som tyvärr var lite för litet för att bjuda på överraskningar. En del av mig blev besviken över en tappad placering men en anan del av mig (inte tävlingshjärnan) blev glad för henne. Om någon ska surfa om mig så är det kul om det är Danmarks surfskiambassadör!

Emma ligger en våg före Emma. Foto: Henning Hansen

Väl i mål såg jag flera av de snabba brudarna stå och flämta. De kan inte ha varit i mål så långt innan mig. Tvåan från EM snubblade snart in i mål med en bister min i ansiktet. Fick reda på att vi Emmor kom på 12e och 13e plats och det var väl okej. Såg senare att jag varit ca 10 min från toppen och då kändes det ännu mer okej. Jag tror faktiskt inte jag varit så nära tidigare. Visst, det är fortfarande oceaner av tid men jag har aldrig spelat i deras liga och kommer aldrig göra det heller. Men det perfekta loppet då, när ska jag få till det? Förmodligen aldrig och det är väl just det som gång på gång driver mig att satsa mot nya mästerskap, nya tävlingar.

Emma, nästa gång då jäklar ska jag ta dig! -Visst, Emma, visst. Hm, ser jag kakor där borta i tältet?

En trött Nils Toresson/U23 kom snart in i mål och det första han ropade var -‘Vart är Anton, har Anton gått i mål ännu’? Snart kom Anton (också U23) insprutades och föll över mållinjen precis framför den andra spurtandes killen. Nils andades ut, kul intern kamp mellan grabbarna. Nils är paddlestarkare och några år äldre men Anton har paddlat en massa ski i sommar. Även Elsa, Joel, Camilla och Jenny droppade in efter en stund och jag tror alla var glada och upprymda över sitt första Surfski VM.

Bra kört Anton! Nästa gång fixar du starten också.
Camilla på väg mot mål. Foto: Leif Davidsson
Elsa går i mål. Foto Leif Davidsson
NKs stora namn Gordan Hartbrecht från Tyskland satsade på pallen men fick nöja sig med en femteplacering och bästa Europe. Inte illa det! Foto: Leif Davidsson

Herrklassen vanns av Sean Rice, killen som faktiskt vann det första Surfski VM 2013, som gick i Portugal. Hans lillebror Kenny Rice var tvåa. Vilken dag för familjen Rice! Corey Hill från Australien kom trea, han har två världsmästartitlar i sin ryggsäck. Vinnare i damklassen var en relativt okänd paddlare Danielle McKenzie (NZ), som kommer från Surfski Lifesaving. Favorittippade Haley Nixon (SA) kom tvåa och Teneale Hatton (NZ) trea. Läs mer om Danielles vinst här – rätt häftigt faktiskt. Och kul med ett nytt namn!

Efter vi kommit tillbaka till Race Venue blev det snabba duschar och sedan in till byn Quiberon för att kolla in prisutdelningarna. Det är ju ändå häftigt att se världstoppen få sina priser. Det blev ännu en kväll utan planerad mat, vi tryckte i oss pizza och kompletterade med pasta mm när vi kom tillbaka till campingen. Jag sprang på toa titt som tätt efter att ha tryckt i mig recovery drycker, vatten mm hela kvällen. I morgon var det dags igen och jag gjorde allt jag kunde för att ladda om. Dock var det svårt att sova. Efter ett sådant högklassigt race är huvudet fullt av intryck som måste bearbetas. Men tydligen var jag inte ensam, Elsa hade samma upplevelse som jag, sov kass trots urtrött.

Surfski vm 2019 Del 3