Surfski VM 2019 del 1

7-15 september 2019

Dags för mitt tredje VM i surfski, den här gången äldre än någonsin. Hade Ågren flera månader över vilken klass jag skulle anmäla mig till. VM skulle även hållas för Masters för första gången och det lät kul tyckte jag. Till Open ville jag inte anmäla mig om jag inte var i form. Att komma längre ner i resultatlistan än tidigare, bli ompaddlad av tjejer jag tidigare slagit var jag inte alls intresserad utav. Jag är en tävlingsmänniska. Formen var inte bäst, hade ingen uthållighetsträning i bagaget men vågtekniskt kändes det väldigt bra. Det blev tillslut att jag valde den gyllene medelvägen, jag anmälde mig till båda klasserna.

Ut på ännu ett äventyr med dig Evy!

Evy, Einar, Joel, Anton och jag packade in oss i min nya minibuss med tre skis på taket och susade ner mot Frankrike. Trent och Michelle körde iväg ungefär samtidigt med ett släp lastat med 20 surfskis (varav sex dubblar!). Elsa Ohrås, Nils Toresson, Markus Grip och Leif flög ner och ytterligare några masterspaddlare från Sverige tog sig ner på olika sätt. Var vi 14 som skulle paddla under svensk flagg i detta VM? Så många att jag knappt kunde hålla ordning på alla, jäkligt kul i alla fall. Men det hade varit ett drygt arbete med att planera släp, skis, bilar, resa, boende och jag är tacksam att jag haft Camilla P vid min sida som gjorde stora delar. Det var ett logistikhelvete för att vara ärlig. Att min nya bil gått upp drygt 100 kilo i vikt jämfört med gamla modellen, vilket innebar att BE körkort plötsligt krävs för att få dra släp, ställde också till det. Jag är tacksam att Trent ställde upp på att dra ner släpet, tack Trent!

Trent stannade vid Köpenhamn och hämtade upp Danskarna skis också. Han blev väl mottagen där och fick wienerbröd. Kärlek!
Även bensinmackarna har färska baguetter varje dag. I Frankrike såklart, vart annars?

Resan ner gick hur bra som helst, alla ville köra bilen så jag kunde oftast sträcka ut mig i baksoffan, vila nacken som bråkade lite och kolla på Game of Thrones. Stämningen var skön, medpassagerarna helt suveräna!
Sent på söndag kväll anlände vi till Quiberonhalvön i regionen Bretagne, 200 mil hade vi då tillryggalagt och det kändes skönt att slå upp våra tält. Camilla, som glömt bort att hennes tält bara var för två istället för fyra, flyttade in till Evys- och mitt fyrmanstält. Jenny och Elsa var tydligen inte sugna på att trängas. Men varför lade du dig skavfötters med mig Camilla? Dumt! Det tyckte även Camilla efter att ha blivit sparkad i huvudet av mig.

Quiberonhalvön markerad!

Några timmar senare mötte jag Trent med släpet, fick det parkerat (äntligen!) och så till sängs igen. Skönt att resan var över även om det gått bra. Dock höll det på att sluta illa på en parkering i Holland då Trent skulle köra ut genom en bom. Bommen åkte ner alldeles för tidigt och var bara någon decimeter från att klyva fyra surfskis på mitten. Michelle och jag, som faktiskt hade anat att risken fanns, kastade oss på bommen och med all vår gemensam kraft pressade den tillbaka – phiew!

Ett släp kommer lastat! Tack Trent och Michelle för att ni drog!
Alltid häftigt med så många surfskis på en och samma plats.

Måndag
Anton W, ung och pigg, tog min medhavda cykel (aka baguettecykeln) till närmsta bageri och tömde det på baguetter och croissanger. Speciellt Evy blev lycklig. Fler och fler trailers och bilar rullade in på race venue och det började fyllas på. Fredrik kom med NK släpet fullt med skinande fina och nya skis. Jag var rätt förväntansfull eftersom jag skulle byta ut min gamla trotjänare den svarta Nitro 60 mot en ny Nitro 600. Nitro 60 har blivit något smalare, fått något högre kanter, något moddad i bucket, kortare sittbrunn och med rosa nos, i alla fall min. Färgen ett stort plus alltså 😀 Tror ni jag längtat eller?

Nya fräscha godingar

Alla var paddelsugna trots det kalla och trista vädret. Satte iväg med ungdomarna och övade strandstarter på en närbelägen strand. Cowboy och damsadel testade vi och ungdomarna övade tills det satt. Försökte förmedla att det viktigaste med strandstart är att välja en teknik som alltid funkar och som man känner sig trygg med. Att befinna sig inför en strandstart trängandes med 100-200 andra är jävligt nervöst. Då är det skönt om man kan sina grejer. Det har egentligen inte så stor betydelse om man gör en start på två eller fyra sekunder så länge som man inte välter eller tabbar sig på annat vis. En taskig start är det sista man vill öppna med i ett mästerskap, onödigt och surt som tusan.

Let me introduce Nitro. Nitro 600.

Min rosa ski var just så bra som jag hoppats på, om inte bättre. Materialet är CarbonLite, drygt 9 kilo, vilket är carbon med lack ovanpå (polyurethane). En lättare variant CarbonX finns också men kommer senare, den kommer väga ca 8 kilo och kommer utan lack. Dock var jag nog mest impad av den snygga finishen på skrovet och den sömmlösa konstruktionen. Riktigt snygg och hård!

Jenny och jämför hennes Nitro modell 2014/15 med min Nitro 600 från 2019.

Vi alla åkte ner på stan för att äta lunch men givetvis hade alla lunchställen stängt, som de gör i Frankrike efter kl 14. Ja du hade rätt Leif! Fick nöja oss med skräpmat på kebaberia. Checkade sedan in på campingen och förberedde oss på ett eftermiddagspass. Dock blev passet sent då vi väntade på att regnet skulle upphöra ch vinden börja blåsa. Åkte bort med stora släpet och norrmännen Anders W och Truls anslöt, också sugna på vågor, Höll oss på stora beachen på Quiberons västsida och paddlade någon timma tills solen gick ner. Fina stökiga vågor på dryga halvmetern fick vi njuta utav och alla blev precis sådär lyckliga som surfskifolk blir när de får paddla vågor. Bytte om i mörkret, packade släpet, tillbaka till race venue, lämna av släpet, åka till campingen. Klockan var 10 och alla restauranger hade stängt. Sicken jäkla tur (bra planering från team Skåne!) att några hade handlat under dagen och vi fick i oss pasta mm. Jag funderade på om det var galet att ställa till det så för en timmas paddling i vågor men svaret var rätt enkelt – Ja. Vågor har prio ett, speciellt inför ett mästerskap när det gäller att bekanta sig med de lokala förhållandena.

Skönt kvällspass. Både Elsa och jag vänjer oss vid nya skis.
Fantastisk kväll. Foto: Anders Winter Andersen
Mmmmmm Nitron, solnedgången, stranden.
Joel lycklig han med.

Tisdag och nu lite goare väder. Jag åkte iväg till race venue kl 9 för att gå på lagledarträff och få all nödvändig info om racet medan övriga åtta i våra tre stugor njöt av en gemensam frukost, en massa hemligheter avslöjades och Anton åt fyra portioner gröt. Det var bestämt att Open skulle gå på onsdag och Mastersloppet på torsdag. Tävlingsbanan skulle bli 22km lång med målgång där vi varit och tränat kvällen innan. Separat damstart – bra! Det blev ju kaos på EM i höstas när de plötsligt beslutade att köra damklass tillsammans med herrklass, något som Angie LeRoux (vansinnig) styrde upp efter lagledarträffen. Varför vill vi damer ha separat start? Det är samma diskussion som på Vasaloppet faktiskt. Trist om damerna kan hänga på herrarna om det blir ett platt race. Dessutom skulle det vara trist om man blir hindrad i den som vanligt trånga och stökiga strandstarten av någon i herrklassen.

Resten av folket anslöt snart och det var dags för officiell träning. Detta blev ett genrep för både paddlare och funktionärer då proceduren med lastning, transport, följebåtar mm testades av oss alla. Riktigt smart faktiskt även om et tog hela dagen. Vi som var med skulle dessutom få paddla halva banan och se målgången. Jag tror att vi alla som var med tyckte det var värt besväret för att slippa överraskningar under tävlingsdagen.

Alla får påsar!

Det var lätt att se målet från ön vi rundade, ca 7km från mål. Vi hade en dyning i sidan och vindvågor från andra sidan. Lurigt som tusan att utnyttja det. Jag tog det mest lugnt och försökte vänja mig än mer vid min något rankare Nitro.

Tjohooo Sverige!

Efter träningen var det dags för invigning uppe i byn Quiberon. Ännu en dag där vi knappt hann duscha och inte hann gå på restaurang. Idag var det Leif som räddade oss då han köpte med sig vad han kunde hitta på något bageri. Solen gassade och kvällen var underbar. Det blev parad i sedvanlig ordning och det var läckert att se så många surfskipaddlare från hela 30 nationer. På scenen på torget hölls flera tal enbart på franska. Vart var tolken? Efter invigningen var det meningen att alla skulle få mat i tältet på torget. Dock hade ingen av oss räknat med att funktionärerna skulle stå och grädda crepes och galetter till drygt 400 deltagare och det blev en lång väntan givetvis. Många gav upp och gick och köpte pizza istället. Jag samlade på mig flera kuponger från dessa och efter 90 minuter hade jag hunnit få till mig två galetter och fem crepes och sätta i mig dem. Mums! Nu var jag mätt i alla fall. Tanken var fin med hemmalagade crepes men kanske inte så effektiv? Själv hade jag aldrig gett mig på något sådant, tänk er 400 hungriga atleter som inom 15 h ska tävla i VM. De är sällan tålmodiga i sin väntan på mat.

Ungdomslaget: Anton Wöhrer U23, Elsa Ohrås U23, Nils Thoresson U23, Joel Brånäs U18.
Vår skyltbärare fick Ahlgrens bilar och sverigehatt. Han blev mycket nöjd.
Nora! Följer du med mig på fler mästerskap framöver?
Gott som tusan men….det tog lite tid.
Lång väntan för många

Åkte hem senare och det var dags att preppa inför morgondagens ‘examen’. Folk började bli nervösa, en seriös stämning infann sig på campingen.

Fortsättning följer.