Plötsligt händer det

Söndag 16 februari 2020

Jag vågar nog säga att idag har jag paddlat min första downwind i februari månad någonsin. Rätt säker alltså. Är oftast upptagen med att åka skidor på helgerna under vintern, och skulle jag vara hemma så har det varit antingen för kallt (för mig) eller ingen vind att tala om. Men vädret den här vintern har ju varit allt annat än vintrigt. Nu får vi de där stormarna från syd som uteblev under hösten.

Förra söndagen när stormen Ciara drog in över västkusten satt jag i bilen på väg hem från Sjusjön/Norge. Söndag efter var det dags igen, nytt busväder på väg in och jag var redo. Fick med mig tre badasspaddlare varav en som aldrig tidigare paddlat downwind (men paddlat en hel del ski). Kristin Utbult från ‘öarna’ skulle åka baksätet och jag tror inte hon riktigt fattade vilka kalasförhållanden som dukades upp framför oss.

Prognos för Gottskär från yr.no. Klockrent!

9.00 samlades vi vid fjorden, Eric G, Trent, Kristin och jag. Det pissregnade ute och blåste rätt bra. Kvalificerat skitväder med andra ord. Surfskiväder! Vågorna skummade ordentligt ända in i fjorden, fantastiskt. Lastade dubbeln och två singlar, på med torrdräkt och så åka iväg till Draget. Fick stanna en gång och surra om en av skisen. Ett tecken på att det blåser bra 🙂

Tack för bilden Trent. Den enda från turen idag. På G mot Draget.

Kom iväg efter lite pysslande och justerande. Det kändes på direkten bra med Kristin i baksätet. Efter första viken vid Draget blev vågorna förhållandevis stora. Siktade mot den där piren innan Lilla Jägaren men redan där inne i vik två rullade stora vågor in, sköljde över hela ansiktet och jag fick stötta när de bröt över skin och vattenfyllde oss. Wow!

Eric hade sagt att han ville paddla ut mot vinden en bit men jag såg att han vände en bra bit innan Lilla Jägaren. Det var tungt att streta mot vind och regn som piskade i ögonen. Rätt skönt att sitta i en dubbel då, tillsammans blir man stark.

Start vid Draget. Vågorna blev rätt stora redan i andra vik.

Mitt för piren vände vi ner och började plocka vågor. Den icke downwinderfarna människan där bak brast ut i glädjetjut så fort vi fångade vår första våg. Kul! Peppande! Det var Kristins första surfar efter så många års paddlande. Var det förlösande glädjetjut?

Det blev en fin tur med väldigt mycket surf. Ska jag vara petig så var inte vågorna så stora som jag föreställt mig. Kanske blåste det något mindre än utlovat. Men herregud, det var givetvis bra nog. Något som dock förvånade mig var att vi dök nästan hela tiden med dubbeln. Dubbelns nos låg under vattenytan i var och varannan surf. Kan inte alls minnas att jag varit med om det tidigare och jag har ju paddlat dubbel i fjorden rätt många gånger tidigare i hyfsat stora förhållanden. Märkte också att vattnet (som ideligen sprayade mig i ansiktet under alla dyken) smakade färskvatten. Alltså inte salt, som det borde här på västkusten. Ännu en grej jag aldrig tidigare upplevt på fjorden.

Var uppe i hastigheter runt 20km/h titt som tätt. Mellan det broachade vi någon gång eller två, vattenfyllde och fick starta om. Dubbeln levde emellanåt sitt egna liv, slingrade sig och gick dit den ville.

Bra fart utan allt för mycket ansträngning.

Hur som helst, vi hade skitkul och jag funderade över om Kristin skulle bli hes efter detta. Jag började komma in i rätt glad stämning efter att ha fått ett gäng riktigt fina och långa surfar. Vi var överens om att absolut åka en gång till, även om inte Trent och Eric skulle hänga på. Paddlingen gick ju jättebra tillsammans, lagom vingligt, hyfsat snabba och hysteriskt kul.

Rampen vid upptaget låg helt under vatten. Snacka om höga nivåer… Byta underställströja, trycka i sig några bananer, lasta ski och så iväg igen. Den här gången körde jag till Lilla Jägaren för isätt. Var inte så sugen på att paddla motvind från Draget igen. Gled ner i vattnet vid den lilla hamnen och krånglade oss i skin. Krûgers strand ville jag inte sätta i vid idag. Det rullade in rätt häftiga vågor där. Inte optimalt för oss i SS2an idag.

En ‘latmansstart’, bekvämt från Lilla Jägarens hamn. Pang på rödbetan direkt.

Kom ut ur hamnen och började surfa direkt – häftigt. Fina vågor gång på gång. De var aningen mer vind nu och vågorna var aningen längre och kunde länkas om man tryckte på i rätt stund. Hela dubbeln fick vackert plats i nerförsbackarna och det gick riktigt fint att hitta sweetspot och ligga kvar långa stunder innan dubbeln dök ner i vågdalen. Dök något mindre den här vändan, jobbade en del med att flytta vikten bakåt och bromsa. Det blev rätt flåsigt och det började kännas lite i de relativt paddelovana axlarna. Kristin verkade rätt nöjd även den här åkturen men skriken hade bytts ut mot någon slags ihållande valsång med dovare ton då vi sökte surf och i falsett när vi surfade. ‘Ooooooooooooommmmmmmmmmmm iiiiiiiiiiiiiiii IIIIIIIIIIII’. Ha ha!
Satt där i någon av alla surfarna och klurade för mig själv, tänkte att Kristin nog var lite trött i kroppen för motorn där bak svarade inte riktigt lika kraftfullt när jag ropade bakåt om tempohöjning. Så såg jag något konstigt en bit fram. Vattnet såg annorlunda ut, som om det låg något under ytan och flöt. Plötsligt stiger något upp ur havet och min första tanke är – går vi fritt eller kommer vi köra på det. Det steg upp mer och mer och jag ser att det är en jäkla val. När den var precis intill oss, max två meter från min sida, såg jag knölar på en grå och smårepig rygg. Hann tänka att den var rätt liten för att vara en knölval. Det vi hann se var kanske 3-4 meter valrygg. Sen dök den ner och vi hade förflyttat oss i motsatt riktning där i vår surf.

Jag vände mig om till Kristin med uppspärrade ögon. Hon väste: – Nu paddlar vi hem, fort som fan! Jag började skratta hysteriskt. Vem fasen möter en val bara så där i fjorden. Mitt under en surf dessutom, och så otroligt nära att vi nästan körde på den. Det händer ju inte!

Vårt möte med valen skedde i höjd med Kalvös södra spets och resten av sträckan hem hade jag svårt att fokusera och ladda om. Vågorna närmare Forsbäck var relativt stora och långa och även här kunde vi jobba med att länka. Var uppe farter runt drygt 20km/h även här inne. Vid något tillfälle fick vi en broach och fick en brytande våg rakt i sidan som slog omkull oss. Vi åkte i, om än långsamt och kontrollerat. Kul igen, fick skratta tillsammans ännu en gång.

Lite synd att jag inte hade kameran med idag men jag kommer leva länge på minnet av mötet med valen. Och jag kommer kunna skratta åt hur enormt förvånade vi blev när det där djuret plötsligt dök upp ur havet, så otroligt nära oss.

Kul för Kristin med en sådan downwinddebut. Den blir nog svårlagen ett tag framöver för hennes del. Jag har nog tjänat in ännu ett extra år att leva efter att ha skrattat så mycket. Tack för en otroligt kul paddeltur på fjorden Kristin. Du är välkommen ner i baksätet igen. Kanske kan du med din valsång locka fram fler valar?