European Championships Ocean Racing 2018

Dags för tredje EM i surfski tillika mitt tredje. Jag hade från början inte tänkt åka dit p.g.a kostnader, tidsbrist och att jag fått för mig att det sällan blåser i Alicante. Men när Nordic Kayaks skulle åka dit samt att Chloe Bunnett talade om för mig att det oftast är vind i området (hon är alltid med på Euro Challange som arrangeras på samma ställe varje år) så ändrade jag mig. Dessutom kändes formen hyfsad, hade fått en fin sommar med mycket downwindträning och tänkte att jag nog skulle kunna göra ok ifrån mig i resultatlistan. Anmälde sig gjorde även maratonpaddlarna Emma Andersson och Joakim Lindberg, som faktiskt paddlat lite surfski tidigare och dessutom laddat upp i Marbella hos Lasse i tio dagar innan EM. Var jag avis eller vad? Tyvärr hade Nacho och Freddan skrämt upp mig i Holland då de båda sa att det skulle bli platt i Spanien.  Ja ja, så jäkla typiskt tänkte jag men lovade mig själv att köra hårt ändå och se till att få bra träningspass i kroppen – i värmen och solen. Inte fy skam!

Torsdag 5 oktober
Tidigt flyg med Ryan ner till Alicante. På flygplatsen väntade jag in Fredrik Lindström från Nordic Kayaks, som anlände enbart ca 30 minuter senare med flyg från Skavsta. Hyrde bil och susade norr ut till Vila Joyosa, eller La Vila Joiosa som det heter här i Spanien, uttalas med schhhhhhh. Det är andra gången i Spanien för mig i år och Spanien är ju skönt alltså. Varmt, snälla människor, billigt att äta och dricka, vackra berg, blått hav och en paddel/surfskination med rang. Installerade oss i en sjysst Air BnB lägenhet mitt i stan. Kalas att få bo i lägenhet istället för opersonligt hotell. Dessutom kan man fylla kylen med mat man gillar och mår bra av. Vi tog oss sen ner till hamnen och platsen för arrangemanget och här fanns redan skis och trailers högt och lågt, flaggor, folk, tält och ännu mer flaggor.

Jag var paddelsugen efter flera dagars vila men inga NK skis på plats – vad göra? Så träffade jag norrmannen Arne Moen, som numera bor i Italien.  Han kunde ordna en Allwave ski till mig och det är ju alltid kul att få testa nya skis. Vattnet var vaaaaarm, lätt 25-26 grader och luften likaså. Från ett kallt Sverige med snudd på frost på bilarna denna morgon till ett solvarmt Spanien – jag gillar kontraster! Det ljumma vattnet sköljde över mina bara ben och jag paddlade ut i skvalpet. Lasse, Emma och Jocke var på väg med släpet från Marbella, en bilresa på ca 50 mil. Deras schema hade spruckit redan kvällen innan då Lasses bil beslagtagits av polisen efter en felparkering. Utlösning av bil kl 07 blev tyvärr 09 och sen hade trailern med alla skisen blivit inparkerad av en stor container under tiden de hämtade bilen. Det hade inte haft en bra morgon helt enkelt och nu började klockan närma sig 20 och det var mörkt. Fredrik och jag fördrev tiden med att prata skis, material, paddling, anekdoter från multisporttiden och ännu mer om skis. Jag drack flera burkar Radler och släkte törsten efter en resdag och varm paddling. Så rullade de äntligen in och vi kunde tränga in släpet tillsammans med alla andra släp och sedan gå ut på byn för att äta. Jag drack två till stora bägare med Radler och fick upp och kissa tre gånger den natten. Som man bäddar får man ligga.

Fredag
Frukost ute på lokalt ställe, två kaffe och baguette med ost och serranoskinka. Skönt spanskt, lika skönt som Lasses beställningar på Lasse-spanska. Sen ner till hamnen och få ordning på skisen. Otroligt bra (och trevligt!) att ha med Fredrik som kunde fixa och serva skisen, som gått hårt under säsongen i Marbella på Lasses uthyrning Surfjak Aqwasport. Registrerade oss, pratade med folk, jag gick på lagledarträff ihop med Lasse, åt lunch och sen var det dags för paddling.

Emma, Jocke och Mads (från Danmark) hänger och väntar. Det blir en del av den varan på sådana här tävlingar.

Körde en stund ut mot ön vi skulle runda på racet (läs imorgon) men vände när vi fick syn på en stor fiskebåt. Körde båthäng tillbaka och den matchen vann Freddan hur lätt som helst. Jag hade svårt att hitta bra position i de branta vågorna och fick slita en del medan Freddan till synes bara satt och surfade iväg. Tränade sedan strandstarter och reentryintervaller och det var gråt-kul att se och höra Jocke kämpa med sin start-ångest. Emma A satte starterna riktigt bra liksom reentrytävlingen,  Freddan likaså. Jag fick slita hårt för att ta segern. Varför anmälde inte du dig till mastersklassen Fredrik?

Tränar på detaljerna med Emma, Jocke och Fredrik!
Jocke har lite issues med starter. Men han satte faktiskt starten sen på tävlingen.

Vid sjutiden var det dags för invigning och det skulle tydligen vara pompa och ståt med parad, flaggor, hissande av ECA-flaggan, tal och grejer.

Emma bar skylten och jag flaggan. Två Emmor presenterar och representerar Sverige, är inte det lite kul? Och ännu roligare är det att den trdje och sista tjejen från Skandinavien också heter Emma – Emma Broberg från Danmark.

Sedan förflyttade vi oss in på skepparklubben där det hölls briefing inför lördagens race. Under lagledarträffen jag varit på hade det diskuterats surfskins framtid, vindfönster, bansträckning, logistik mm men inget hade sagts om ändring av regler för startprocedur för damernas start. På hemsidan stod där att damerna skulle starta ett antal minuter innan herrarna. På briefingen sa plötsligt talmannen att alla skulle starta samtidigt varvid flertalet förvånade protesterade. Det blev lite smått kaotiskt ett tag innan mötet gick vidare och det var tydligen viktigare att prata om duschmöjligheterna efter racet än om damernas start. Jag blev upprörd och glömde kolla ordentligt på banan jag skulle köra på söndagens masterslopp.

Efter briefingen försökte jag prata med presidenten för ECA men fick inte en syl i vädret, han hade helt andra samtalsämnen på sin agenda. Hittade Angie Le Roux, som fått kontakt med den tekniska domaren/ansvarige för EM, som tur en aktiv, som kunde prata med rätt folk och fick till en separat start för damer. Varför är det så viktigt för oss damer att få starta separat? Det är ungefär samma diskussion som råder för Vasaloppet. Ställ upp oss ihop med 100 herrar på en smal strandremsa, blås starten och se vad som händer. Flera av oss blir hindrade av herrarna, vilket påverkar vårt lopp. Det blir slumpen som avgör om man får en bra eller dålig start. Dessutom försvinner all uppmärksamhet från damklassen i det stora kaoset. Skulle det dessutom vara platt skulle det bli våghäng bakom killarna, inte rättvist.

Efter en lång kväll fick jag tillslut efterlängtad mat på restaurang tillsammans med de övriga svenskarna, mums!

Lördag
Uppstigning runt 8 – skön tid att börja dagen. Egen frukost lagad i lägenheten bestående av gröt, frukt, yoghurt och baguette, jag var laddad! Vi släntrade ner till hamnen i den varma förmiddagen, solen stekte och svetten började rinna lite. Det var fortfarande stilla på havet och jag fick lite ångest för att vindprognosen inte skulle stämma. yr.no hade sagt 5 m/s klockan 12 och ökande. Jag fattar inte varför de inte fördröjde racet till 14, där skulle ju vara en waiting period mellan 10 och 16.

Det märktes att det var race day och EM. Jag tappade bort prylar, fipplade, Emma A visste plötsligt inte vilken ski hon skulle paddla, Jocke meckade med sittdynor och Fredrik servade oss så svetten rann. Jag fick köpa ny keps, Emma bestämde sig tillslut och så var vi på vattnet och började värma upp. Nu började faktiskt flaggorna att vaja i vinden men på havet fanns än så länge bara vågor som skulle ge mig något att titta på, inte så mycket mer. Värmde å värmde tills det var dags på riktigt. Visst var jag nervös, det skulle bli tufft såklart på det relativt platta havet, det skulle göra ont!

Dags för start, Emmorna är redo. Foto: Fredrik Lindström

Dags för start och vi samlades på stranden där vi ställde upp oss. Fick signal och vi gick ut i vattnet och positionerad oss för beach start. Nu var det knäpptyst, spänningen olidlig såklart. Så gick starten och jag kastade mig i min ski cowboystyle och började paddla – bra! Emma A på min högra sida satte också starten och var med fint stark som hon är. De starkaste tjejerna passerade ganska snart men jag såg inte Angie, som var favorittippad till segern. Jag körde på så gott jag kunde men kan inte skryta med att jag är stark och tappade undan för undan placeringar. Rundade bojen ca 1 km ut och hade Emma A precis intill mig. Emma Broberg från Danmark var en bit framför mig liksom Chloe. Angie hade äntligen passerat (efter att ha ramlat i starten visade det sig senare) samt ett gäng andra tjejer.

Dagens bana med start i La Vila Joiosa och målgång efter 23km vid Altea. Kul och varierande bana helt klart!

Så kom vinden och vågorna i sidan och jag försökte göra något med dem. Paddelriktningen var mot ön och vågorna kom snett i sidan. Skulle man plocka dem var man tvungen att zickzacka för att inte tappa höjd. Jag såg snart att Angie och en annan tjej gjorde precis detta och försvann iväg snabbt ner till vänster om paddelriktningen. Övriga damer höll sig mer i riktningen. Jag körde något mitt emellan men med facit i hand blev det nog inte så bra. Jag skulle ha vågat gå mer med vågorna och litat på att jag kunnat traversera bättre. Tappade inga placeringar men tog inga heller förutom att jag  närmade mig Emma B. Så kom de främsta herrarna formligen förbiflygande, Hector, Gordan, Jocke, spanjorerna med flera. Wow!

Herrarnas start. Foto: Canoe.Europa

Efter ca 6 kilometer rundade vi ön utanför Benidorm och just vid rundningen var det extremt skvalpigt. Försökte vispa på men det kändes som sirap. Det var otroligt vackert med de gyllenbruna klipporna som störtade rakt ner i havet. Så vände banan norrut mot Altea och nu fick vi vågorna med oss. DET VAR PÅ TIDEN! Jag hade pressat på hårt och hade alldeles för många damer framför mig. Kände mig lite småkrossad och försökte få undan negativa tankar. Så började surfen och livet liksom vände – som vanligt…. Det var två vågsystem och jag kunde plocka vågor från båda och surfade ok. Men så hände något och jag fick ihop det ön bättre. Fick pressa som tusan men kunde länka mer och mer och plötsligt började jag plocka på tjejerna. Timingen var a och o, vågorna var inte speciellt stora (drygt 0,5m) och relativt långa men de fanns där och kunde man nyttja dem gick det helt klart fortare. Långa sträckor var jag uppe i runt 18 km/h. Några fransyskor där, någon spanjorska, surfade förbi Emma Broberg, Italienska maratonspecialisten Cicali och ytterligare någon. Så tog det underbara slut när det återstod ca två kilometer och banan svängde in i bukten vid Altea. Då blev platt och vi fick en ganska stark vind i sidan. Jag kämpade allt vad jag kunde men tappade tyvärr placeringar. Cicali gick om, en fransyska och någon mer. Fan! Varför kan jag inte bli bättre på plattvatten? Lyckades åtminstone hålla undan Emma B som kom i mål kanske 30 sekunder efter mig. Det var skönt att gå i mål och någonstans kom glädjen tillbaka. Jag var nöjd, jag hade gjort ett riktigt bra lopp på surfdelen, ok vid start och mål. Synd bara på traverseringen. Jag hade fått ut det kroppen hade att ge och hade väl hållit hyfsad fokus genom loppet.

Racet är över och det är skönt när det är över. En liten nöjd-känsla spred sig i kroppen trots låg placering. Foto: Fredrik Lindström

Hade såklart velat haft större vågor, då hade fler damer varit bakom mig, men nu fick vi ändå ett race värt att kallas surfskirace och ska man vara en surfskipaddlare som lyckas bra på tävlingar internationellt behöver man vara mer allround än vad jag är. Surfski är tyvärr trots allt paddling både på platten, i sidvind, medvind och motvind. Små och stora vågor. Det blev en nionde placering för mig, ca 90 sekunder efter Chloe (som jag möter på de flesta race utomlands) och en topp fem placering. Som väntat vann min paddelförebild Angie Le Roux från Frankrike/Bretagne men hade fått kämpa en del mot spanjorskan Judit från Kanarieöarna. Och för att summera det hela, så otroligt kul att damklassen tuffat till sig. Helt klart hårdaste startfältet någonsin där Spanien plockade flest topplaceringar följt av Frankrike. Portugal hade ett ovanligt klent startfält, vad har hänt där?

På herrsidan var det betydligt hårdare om medaljerna. Esteban Medina från Kanarieöarna (Living Sea) slogs nästan för sitt liv i spurtstrid mot U-23an Noe Pelizza . Gordan från Tyskland var kanske 30 meter bakom. Esteban fick en våg och tog sig förbi och knep guldet. Joakim Lindberg slutade på 18e plats.

Åkte i Lasses roliga Jeep tillbaka till hamnen tillsammans med Emma, Jocke, Freddan och Jeorge (U23 från Kanarieöarna, sponsrad av NK). Känslan efter race är alltid skön, man kan slappa, skoja och snacka vågor. Hungriga som vi var orkade vi inte vänta på Paellan som skulle serveras (spanska klockslag är ytterst flytande) så vi tog en sen lunch på restaurangen över gatan. Vad skulle vi göra nu? Lasse föreslog en utflykt till sportaffären Decathlon och så blev det. Shoppade på mig diverse förbrukningskläder till mig och Kris (körde videokonferens i affärens cykelavdelning) och sen blev det en efterlängtad kaffe på McDonals – mmmm!

Söndag
Jocke, Freddan och Emma skulle åka hem idag men jag skulle vara kvar och tävla i mastersklassen. Inte för att det var så mycket att tävla om, skulle förmodligen bli ensam dam eftersom alla andra damer skulle köra SS2 mixed. Men jag var ändå på plats och ville såklart utnyttja tiden här.

Raceklar för andra dagen i rad. Svarta pärlan också redo.

Så det var jag och gubbarna och en herrans massa SS2 som ställde upp på stranden vid 10-tiden. Enligt prognos skulle vinden komma från ost nordost idag och jag skulle få paddla längs kusten söder ut istället – kul med omväxling. Det skulle enligt yr blåsa runt 6-8 m/s så det kändes lovande. Vinden satte igång på klockslaget och jag kände enbart glädje inför det som väntade. Det var rejält trångt i startledet och jag kände att det inte kunde bli annat än småkaotiskt. Dessutom var det en del mindre vågor som rullade in, gaska skvalpigt med andra ord. Precis när de blåste starten kom just en liten våg rullandes som kastade mig bakåt mitt i mitt cowboyhopp. Ramlade baklänges, gubben på höger sida fick min paddel i både huvudet och på benet och jag fick göra omtag med starten. Var iväg bland de sista men vad gjorde det? Nu var det bara att börja plocka gubbar.

Rundade bojen ca 1,5 kilometer ut och vände sedan söder ut mot målet vid El Campello. Vågorna var inte så stora men helt klart under tillväxt. Jag fick dem i sidan och hade åter igen svårt att våga skråa och nyttja dem. Efter ett tag gick det dock bättre och bättre och vågorna växte. Så plötsligt blev det riktigt kul, vågorna var ojämna, branta och framförallt så fanns de överallt. Surfade utan att paddla och kollade klockan. Jag låg runt 14-15 km/h i surfarna och fattade direkt att vi hade motströms. Skitkul och lekfullt! Dock måste jag erkänna att jag inte hade en aning om vart jag skulle. Trodde det skulle vara enkelt att se, hade fått för mig att det skulle vara en udde vi skulle sikta på men allt jag såg var en lång kustremsa med berg och städer. Och eftersom vågorna var runt metern var det svårt att se andra paddlare. Men ju närmare målet vi kom ju fler paddlare såg jag och även säkerhetsbåtar. Lite osäker om jag gått bästa vägen men skit samma, jag får bara lära mig att använda GPS klockan nästa gång och jag försökte njuta av sista biten in mot mål. Kroppen var helt klart tröttare idag, pulsen snittade på 75%, igår 90%. Efter ca 19km gick jag i mål och möttes av en glad Lasse. SS2 klassen vanns av ett franskt par.. Jag tror det var en ganska teknisk paddling för SS2orna eftersom vågorna varit så branta och oregelbundna. Helt klart bättre före för de kortare SS1orna.

Idag start vid hamnen och målgång 19km bort vid El Campello.

Precis bakom mig kom Mads, den vassa maratonpaddlaren från Danmark (som varit med utan tävlan – han var långt ifrån gubbe ju) och hade haft det kul på havet – största vågorna för honom i hans korta surfskikarriär. Han ville köra en vända till och jag frågade Lasse om det skulle vara ok att ta en sväng till. Självklart sa snälla Lasse, han vet ju vad vinden betyder för oss. Jag messade även Emma Broberg (som tagit sovmorgon) och hon var också sugen. Vinden ökade och ökade och jag kunde knappt bärga mig. Hade svårt att lasta lätta Nitron på Landroverns tak just på grund av vinden och Lasse fick parkera om. Sen susade vi tillbaka och jag såg mycket gäss där ute på det blåa havet – WOW! Expressåt en pasta på restaurangen över gatan och bytte sedan om inför dw nr två. Visst, jag var trött, blåsorna i händerna sved men vad gjorde det, vågorna väntade.

Hörde hur alla gjorde sig redo för prisutdelning men vi smet försiktigt iväg, kanske lite fult men vad tusan, det var ju paddlingen vi var här för. Nu blåste det rejält och vågorna var helt annorlunda. Nu var det riktiga swells som kom emot oss och topparna bröt duktigt. Precis som tidigare paddlade vi rakt ut med vågorna i sidan för att ta värdefull höjd. Fick just en brytvåg i sidan och höll på att gå runt – härligt 😀

Efter ca 1500m vände vi ner och började surfa, något på skrå. Vissa av vågorna var upp emot två meter men de flesta runt 1,5 kanske. Strömmen var nu med oss och vågorna var längre och krävde mer krut för att komma med. Det blev en otroligt fin tur ner till El Campello med snabba surfar (26km/h utan att länka) och otroligt mycket vågsprut i ansiktet. Jag hade valt en kortare och stabilare (och tyngre) ski eftersom Lasse ville ha tillgång till Nitrosarna för nyfikna och det blev en annorlunda upplevelse helt klart. Jag upplevde att skin dök mer och jag har aldrig fått så mycket vatten i ansiktet förut när jag surfat – så jäkla kul! Vattnet formligen pressade sig in i munnen på mig och in bakom solbrillorna. Mads och Emma hade inga glasögon och hade bitvis svårt att se på grund av allt saltvatten. Det var otroligt vackert på havet med det blå färgen och det vita skummet och det var häftigt att se båda Mads och Emma toksurfa framför mig och vid sidan om mig. Ahhh, detta är livet! Livet deluxe!

När vi nådde stranden kom Lasse och körde plikttroget ända fram med bilen, vilken service! Med sig hade han min medalj från mastersklassen. Han hade tydligen fått kliva upp och hämta den i avsaknad av mig. Tyvärr en betydelselös medalj eftersom jag varit ensam i min klass. Men ett kul minne från EM och just den här downwinden helt klart. Helt klart en av de bästa dws jag paddlat i år även om det blivit minst en handfull som kvalar in där.

Emma och Mads fick nog ett surfskiminne som kommer vara länge
Livet deluxe! Foto: Lasse Walkler

På kvällen blev det en spontan middag på restaurang med Think-Mickey, Chloe, Pete, Allwave-italienaren, Emma, Mads och Arne Moen. Mickey konstaterade det som jag ofta tänker, att surfskifolket är så kul – alla umgås med alla, som en stor familj. Jag fick snackat lite med Chloe om Sydafrika och fick flera värdefulla tips inför min resa. Två öl, en Galette och en crepe och så var magen också glad. Mickey stod för hela kalaset, otroligt trevlig snubbe som varje dag hälsat vänligt på mig och nu bjöd på mat. Hoppas jag får chansen att bjuda igen någon gång.

Solnedgång över vår ‘arena’.

Det blev ju ett riktigt bra avslut på helgen med en downwind i magnifika förhållanden och sällskap av härliga människor och 100% surfskisnack. Hem och packa och sova, imorgon skulle jag resa hem till kalla Sverige.

Ett stort tack till Fredrik och Nordic Kayaks och Lasse på Surfjak Awasport i Marbella som gjorde det möjligt för oss att paddla samma fina skis som hemma. Att slippa hyra och mecka med surfski på tävling är otroligt skönt, ett parameter som kan vara avgörande för mig i valet att åka eller inte åka. Strulet med ski på EM i Portugal och VM på Tahiti var en mindre mardröm som jag inte vill vara med om igen.

Viva La Spania!

EM på Sardinien för två år sedan blev en besvikelse för mig och det var inte alls samma känsla jag hade i magen efter mästerskapet här som då. Nu kände jag mig glad, tillfreds, utvilad och nöjd till största delen. Och faktiskt hungrig på mer tävling och träning, det är bra det. Jag minns att jag tog en bild på en riktigt snygg kaffe jag drack på flygplatsen i Rom då för två år sedan. Snygg kaffe men kass EM-arr helt klart. På flygplatsen i Alicante beställde jag en cappuchino. Denna gång ganska ful men otroligt god. Smaken kommer sitta kvar länge av ett bra arrangemang, en skön känsla och fina minnen.

Och ni som är sugna på att paddla ski i varma vatten i sköna Spanien så kan jag varmt rekommendera att flyga till Lasse i Marbella. Livet är enkelt där; blått hav, NK/Nelo skis, varmt och skönt. Se mer här. Läs även min blogg från Marbella i våras.