Nordic Konditions

Torsdag 2 april 2020

Råkade se en tråd i Facebookgruppen Västkust Surfski i vilken Trent, Grip, Siven och Örjan diskuterade en eventuell downwind på Älgöfjorden/Marstrand. När jag såg att de faktiskt skulle köra efter kontorstid blev jag intresserad. I rådande konstiga tider är flera permitterade från sina jobb och tränar glatt och äter bullar i solen under dagen. Jag är inte där ännu (men snart) och alldeles för jobbupptagen för att dra iväg mitt på dagen. Men här fanns ett tillfälle och både ski och transport dit skulle lösa sig tack vare Trent och Örjan – TACK!. 

Hade för en gång skull inte kollat på prognosen. Om Siven skulle ut så skulle det vara tillräckligt för mig tänkte jag. 3h innan avresa skickade Trent ett meddelande till mig med texten ‘Idag blir det rocknroll’. Jag svarade: ‘Har inte kollat, vad säger den?’ Trent skickade en skärmdump och jag formligen for upp ur soffan. Pulsen steg direkt och jag for runt i lägenheten för att rafsa fram min actionkamera för laddning. Hallelujah!

Åkte med Örjan kl 16 och jag hade räknat ut att trots rusningtrafik borde det gå fint att rulla genom stan med tanke på coronatiderna. Dock var där ändå en del trafik och det var nog första gången jag blev glad av att inte kunna rulla obehindrat genom Tingstadtunneln. Göteborg stod inte helt still! När vi kom till Marstrand rullade vågorna hela vägen in i viken vid Lökeberg och vågtopparna var vita och skummiga. Vinterns grus yrde mot mig tillsammans med havsvatten. WOW! Surrade båtarna extra noggrant på takräckena, passagen över Instöbron ger mig alltid magont.

Solen sken och det var riktigt Älgöfjordväder. Har reflekterat över att det ofta är sol när jag paddlar i blåsiga västliga vindar på Älgöfjorden medan de sydliga vindarna på Kungsbackafjorden ofta ger gråare och regnigare väder. De höga och branta gyllenbruna klipporna är så vackra vid Älgöfjorden, speciellt i kombination med solen och det vildsinta havet. Det var verkligen rocknroll där ute!

Oj, det blåster mer än väntat…

Byta om. Jag kör fortfarande med torrdräkt (Ursuit) och neoprenpoogisar men neoprenhuvan stoppade jag faktiskt i flytvästen och lät Golveks neongula mössa sitta ensam på mitt huvud. Ilägg vid campingen i vanlig ordning och vattennivån vid stranden skvallrade om rejält bus där ute. Det var Siven, Örjan, Trent och jag som skulle ge oss ut och det kändes tryggt och rutinmässigt. Så fort vi kom utanför viken märkte jag att vinden slet mer i mig än jag var van vid och vågorna var rätt pushiga i sidan. Fick faktiskt anstränga mig en del och rätt ofta stötta när vågorna i sidan blev för branta och bröt. Det här var nog den tuffaste sid/motvindspaddlingen jag upplevt på Älgöfjorden.

Vände ner med vinden på samma ställe som vanligt och vi behövde inte säga så mycket till varandra. Siven försvann snabbt medan Örjan och Trent låg framför mig ett tag innan jag kom in i tempot och fick fin fart. Vågorna var…stora, snabba men också branta och det var inte allt för ansträngande att komma med dem. Och helt görbart att länka dem också. Wow, sjyssta farter!

Vart snart om Trent och Örjan och bromsade då in lite för att titta till dem. Plötsligt såg jag bara Trent i sina gula och oranga kläder. Örjan hade liknande färger på sig, han borde vara synlig. Så hör jag ett rop och jag undrade om det var ett tjihoo-i-surfen rop eller ett rop på hjälp. Trent försvann inåt med vinden och jag väntade kvar. Måste lägga ut benen och stötta en del för all hålla mig på rätt köl. Bestämmer mig snart för att vända ut och leta rätt på Örjan. Det var lättare sagt än gjort men med ett ben i vattnet som stöd och ett frenetiskt paddlande på vänster sida lyckades jag tillslut trycka min Nitro 600 upp mot vinden och få fart utåt. Inte gick det fort men det gick. Det var svårt att spana utåt eftersom vattnet blåste i mina ögon. Men tillslut såg jag en vit ski där ute – upp och ner. Och så ser jag en person som försöker ta sig upp i den. Lägger mig avvaktande en bit ifrån och tänker att bara min närvaro kanske kan mentalt peppa Örjan lite – om han nu behövde det? Men efter ett tag paddlade jag närmare och fick signaler om att jag skulle komma intill. Tvekade i en sekund om jag verkligen borde. Risken finns alltid att bonka skin. Ställa till med en ännu värre situation. Men magkänslan sa att det borde gå bra och det gjorde det. Mitt ena ben fungerade som en fender och snart kunde vi trycka ihop oss som en plattform. Örjan fick sedan den lilla extra hjälp han behövde för att komma upp och vila lite.

Satte ihop några kortare filmsekvenser över hur det såg ut där ute på havet, hur jag närmade mig och hur vi kom intill varandra.

Det är ingen självklarhet att kunna hjälpa till på det viset i hög sjö och det finns risker med det. Dock har jag praktiserat det i skarpt läge flera gånger tidigare med några av de stackars instegspaddlare som jag släpat ut i lite större vågor. Tekniken kallar vi för Sanfran Rescue och det var Trent som introducerade den för mig. Det går också fint att paddla tillsammans som en gemensam plattform där den ena vilar och den andra paddlar. Tillsammans blir man mycket stabila!

(Jag har lagt med en film längst ner på den här sidan vilken visar en liknande situation men bättre filmad. ’när Maria flög ur boet’)

Örjan kunde sen paddla iväg på egen hand och jag återupptog surfandet. Det fantastiska surfandet!!! Det var galet bra men man fick passa sig lite för att inte dyka för mycket i de branta vågorna. Vid ett tillfälle dök min ski makalöst mycket och jag trodde jag skulle flyga ur. Skin framför tårna var så långt under vattenytan att jag inte såg den. Jag fick vatten upp till armhålorna. Lyckades mirakulöst nog hålla mig kvar – det var nog bara tur. En annan kul reflektion jag gjorde var att vissa vågor kastade skugga framåt. Plötsligt blev det mörkt och jag förstod att det var en våg som tornade upp sig bakom mig. GALET! 😀

Örjan har fått fart igen och bjuder på häftiga bilder som jag aldrig kommer glömma.

Ibland kändes det som om vågen under mig aldrig upphörde att sträcka ut sig. Vitt skum blandat med blågrönt vatten, det var så otroligt vackert. Surfskin som lutade mer och mer neråt, accelererade, men utan att surfa av vågen. Det är nog den bästa känslan i surfski, en känsla av ändlöst surfande. Sweetspot infinity!

Älskar den här synen. Vackert med vågor som sträcker ut sig.

Örjan och jag höll ihop hela vägen in och jag fick några fina filmsekvenser på honom när han surfade. Det var så mäktigt att vända sig om och se honom komma nerför vågorna, som en liten prick mitt i det vita skummet. Bilder som etsar sig fast på näthinnan.

Älgöfjorden i sitt esse!
Även långt in på fjorden var det rejält med vågor. Det räckte och blev över…

Vinden ökade faktiskt undan för undan och emellanåt ryckte det enormt i paddeln och vinden hjälpte till ordentligt att få mig ner i surfen. När vi gled in vid Lökeberg tog Siven och Trent emot. Trent var glansig på ögonen, han log stort och brett och bara tittade på mig en lång stund innan han sa något. -Wholy Shit Emma! Det där måste ha varit det största och bästa vi varit med om. Ja, jag kunde bara bekräfta. Sedan skojade vi lite om hur det skulle ha varit ute på riktiga havet idag, alltså utanför fjorden, en bit utanför hamnen vid Marstrand till exempel. Där skulle jag inte vilja vara. Inte för en sekund. Vågorna måste ha varit 4-5 meter där ute. Rysligt, ohanterbart, vildsint, galet.

Så otroligt bra! Rock ON!!!!!!

När vi väl lugnat ner oss något och bytt om så diskuterade vi igenom Örjans vurpa. Vad vi hade gjort rätt och vad ska ändra på till nästa tur i tjotablängareförhållanden. Några av oss insåg att de inte hade kunnat vända om i den hårda vinden. Någon kanske tar en stabilare ski nästa gång. En annan var helt enkelt nöjd över sitt val av en stabilare ski för dagen. Om jag hade gått runt och tappat min ski vem hade fångat upp den? Innan den seglat in i Lökeberg 60 minuter senare? Detta är såklart ett worst case scenario men nyttigt att tänka på när man klär sig, utrustar sig inför en liknande paddling. Personligen kommer jag att ta en extra tröja, neoprenhandskar och ha med mig mer teknisk kommunikationsutrustning (läs telefon + webtracking + gps klocka med panikknapp). Jag brukar ha det men just idag glömde jag. Tycker killarna hade klätt sig jättebra och de syntes bra i sina gälla färger. Att hitta ett lagom avstånd till varandra i sådana här förhållanden är svårt. Man vill både ha koll och surfa långa surfar. För egen del har jag oftast bra koll på min parkamrat. Jag känner i magen när avståndet blir för långt emellan oss. Vallhundsbeteende, jobbigt men säkrare såklart.

Anledningen att jag skriver så mycket om våra reflektioner från dagens tur är för att inspirera eventuella läsare till att tänka till ordentligt inför liknande turer. Mina allmänna råd är att INTE testa sina gränser på vintern. Marginalerna blir så mycket mindre då. Och när du testar dina gränser, gör det med paddelkompisar omkring dig. Klä dig ordentligt, se över din leash, ha telefon, tracking mm med dig (utan att bli en julgran). TRÄNA reentry om du har som ambition att gå ut i hög sjö och surfa. Det kan bli så tråkigt och jobbigt om den inte sitter. När det är större vågor och starkare vind än du är van vid är det lätt att bli lite stressad och du börjar göra misstag. För vissa kan vattentemperaturen också spela in. Är det kallt i vattnet kommer stressen snabbt. Tyvärr blir vissa skipaddlare skrämda av incidenter på havet där de tappar kontrollen och de kommer aldrig riktigt tillbaka.

På väg hem firade jag tillsammans med Trent på bensinmacken.

Nog om det nu. Våren är här, skipaddlingen drar igång på allvar och kom ihåg att vi kör på som vanligt med vår fina utomhussport trots coronatider. Tisdagsträningarna i fjorden är igång, snart även onsdagsserien. Vi planerar att köra våra surfskitävlingar ungefär enligt plan så glöm inte att träna inför dem – det är jättekul att tävla! Mer info kommer.

Men – så till rörliga bilder från dagen, som jag utlovat. Tyvärr pekade min actionkamera något upp i himlen där på huvudet och ingen av dykscenerna kom med eller några surfar att tala om. Men Örjan är med och surfar 🙂 Tack Örjan (och ni andra givetvis) för en oförglömlig tur på Älgöfjorden.

Fler filmer från Älgöfjorden.


Här visas Sanfran Rescue tydligare.

Siven och jag kör SS2 utanför Älgöfjorden ut mot Pater Noster. Stökigt!



Inspiration till hur du kan träna din reentry och rusta dig för säker paddling i hög sjö: