Långpassens tid är här

Okej, jag har anmält mig till Cape Point Challenge som går 17e december i år. Det är en rejäl tävling som de flesta av de stora paddlarna gjort någon gång och nu vill jag också testa. Det handlar om 5,5 mil runt Godahopsudden i Sydafrika där halva sträckan är motsjö och andra halvan medsjö. Jag räknar med 4,5h i skin och för att det ska bli ett njutbart race så krävs vissa förberedelser för min del nämligen paddelträning lite längre än vanligt. Min plan var att få till åtminstone fyra långpass (3-4h) i november och det har börjat bra. Hittills har ju hösten varit riktigt fin och förra helgen och den här helgen har solen verkligen lyst med sin närvaro. Dock var det ganska kallt förra helgen och det kom att blir en helg där jag insåg några få men viktiga saker: Motvindspaddling i kallare temperaturen går bort för mig, och benen och rumpan måste verkligen få det varmt annars fryser tårna, oavsett hur bra neoprenskor du har. Efter ett första misslyckat långpassförsök, där vi försökte paddla motvind i 0-gradig nordanvind runt 12 m/s stampandes mot vågor som sköljde ner i knät fick jag kasta in handduken och nöja mig med 20 kilometer. Jag minns hur jag snabbt stuvade undan skin i några buskar nere vid stranden, stoppade in händerna i poogisarna på paddeln och sprang upp till huset, stelfrusen givetvis. Det blev en bra stund i duschen och sen en bra stund framför braskaminen innan jag tinat upp. Dagen efter gjorde vi ett nytt försök men blev nästan lite skräckslagen när jag drog upp rullgardinen och såg frost frost frost. Bilrutan var full av frost och termometern skrek ilsket om minusgrader. SUCK, hur skulle jag palla 40km i det här? MEN jag klädde mig ännu mer, drog ett par regnbyxor utanpå neoprenbyxorna och shortsen som skulle visa sig göra susen. Och så hittade jag ett par gröna arbetshandskar som jag kunde förstärka mina open palm vantar med (i kombination med neoprenpoogisar). Dessutom planerade vi sträckan bättre, 14km dw, 4km upwind fast inomskärs och allt det gånger två. Alltså två sådana rundor. Det gick finfint och nu var ställningen 1-1 mellan vädret och mig.

Pass två första helgen, revanchpasset. Lite mindre vind, mer kläder och mindre upwind var ett lyckat koncept.

Söndag 4e november
Ett HELT annat läge den här helgen! 10C, solen sken igen och en rutt planerad med i princip 100% downwind. Men tack och lov drog jag på mig morsans regnbyxor i sista sekund även om jag trodde att det skulle bli för varmt. Den här helgen fick jag paddla ensam, alla långpasskompisar hade fått förhinder men jag var lika glad för det. Jag kan verkligen gilla att paddla ensam, då kan jag hålla helt mitt eget tempo och inte behöva jaga efter någon eller vända mig om. Men självklart gillar jag också sällskap. Ur säkerhetssynpunkt är det sämre att paddla ensam men jag körde webtrackingen som båda föräldrarna och frun höll koll på, samt dubbla telefoner var med.

En snäll mamma värmer upp mina neoprenskor som jag glömt plocka in efter gårdagens paddelpass.

Idag skulle jag äntligen äntligen äntligen få paddla den sträcka jag under flera års tid gått och varit sugen på, från sommarstugan i Orreviken in till Göteborg, 42kilometer. Dyningen skulle ligga kvar på syd ganska länge även om vindriktningen redan på morgonkvisten började vrida åt sydost (ca 8-10 m/s)

Preppade med 1,5l sportdryck och en kexchoklad och gav mig iväg. Havet var otroligt vackert och vågorna var större än jag trodde, vilken underbar överrasking! Några av vågorna nådde upp i imponerande tvåmetersklassen – wow! Lite skråande först, siktade ut mot ögruppen Rön men kunde ganska snart börja surfa på vindvågorna och jag struntade i den sydliga dyningen. Efter någon knapp timma kunde jag vända mer norrut och börja plocka mer av den sydliga dyningen och jäklar vad det gick nu. Jag var knappt ansträngd, satt och vevade en bra bit under tröskel och surfade  titt som tätt i 15-20km/h. Otroligt häftigt! Och så höll det på hela vägen in mot Kullavik. Sen blev vågorna mindre men farten var fortfarande finfin hela vägen till Fiskebäck. Sista fem kilometrarna mot Älvsborgsbron och Röda Sten var platt och motströms men det kändes inte mer än rättvist att få bita ihop lite och faktiskt känna lite i musklerna för första gången.

Vid Röda Sten stog min underbara fru och mötte upp, med juice och chokladbiskvi. det kan inte bli bättre 🙂

Nu e det bara 200m kvar! Foto: Kris Levemyr

 

Lärdomar/Reflektioner:

-Klä sig varmare än man tror. Tiden gör en kall. Regnbyxorna var kalasbra idag trots 10C i luften och sol, tre lager på benen alltså.
-Sänker man tempot orkar man mycket längre och blir inte hungrig och inte så sliten. Inget nytt under solen men ändå värt att reflektera över.
-Att hoppa i vattnet för toalettbesök gör jag inte på vintern. Det är bara att blunda och vara glad det finns tvättmaskin. På 3,5h blir man förmodligen nödig någon gång.
-Fler timmar än en ‘vanlig’ dw ger skav här och där. Fick skav på knogarna av poogisarna och blåsor i händerna. Jäkla tunnis!

Tre helger kvar innan avresa till Sydafrika. Ska bli spännande att se hur resten av långpassen blir.

Gött att kliva ur skin efter drygt 3,5h. Men jag sitter trots många timmar skönt som tusan, inget ont i rumpan alls. Nitro 60 är som balsam för min rumpa! Foto: Kris Levemyr
Ut på tur aldrig sur. I alla fall inte om man får sol, dw, skön ski och varma kläder. Foto: Kris Levemyr