Långpass blev mellanpass med sura uppstötningar

Fredag 29 juni 2018

Fredag och snart helg. Och det vankades vind och igen en väldigt stabil prognos som visade ungefär samma nordliga vindar för varje uppdatering jag gjorde mån-fred. Teresia och jag planerade ett långpass 40-50km downwind. På fredag morgon när jag kollade prognosen igen (för sjuttielfte gången) visade den bättre än under hela veckan, 8-14 m/s NNO utlovades och vi kunde därmed spika ilägg inne i Kungsbackafjorden. Marita skulle hjälpa oss med hämtning i Varberg – tack du gode för att vi har snälla föräldrar, fruar och vänner runt omkring oss!

Solen sken, livet var på topp och Teresia hämtade mig i Mölndal vid 13.30. Det blev uppladdning med statoilkaffe och bulle i bilen på väg söderut. Vid fjorden bytte vi om och plockade ihop alla prylar vi skulle ha. Lite extra får man allt tänka till när man ska lite längre. Med mig hade jag förutom den vanliga säkerhetsutrustningen en bogserlina (4mm cord, ca 10m), neoprenskor, mobiltelefonen med Webtrackingappen påslagen, VHF apparaterna och en vindjacka. Teresia hade även sin knapptelefon med. Och så en hel del sportdryck, några ölkorvar och snickers på det. Einar hade fått tips om ölkorv på långtur och idag skulle jag testa det.

Laddar med kaffe och kanelbulle – kan väl aldrig vara fel?
Knappa 3l vätska, ölkorvar, Snickers, paddelleash, mobil med webtracking, VHF, vindjacka, neoprenskor – det skulle väl räcka för ca 50km?
Färdigkpackad! Nu kör vi!
‘Före’-bilden.

Satte i och surfade iväg utåt med vinden som var i ryggen. Det var varmt och skönt. Sommar, ljummet i vattnet, en frisk vind. Ahhh surfskilivet är extra härligt just nu! Halvvägs ut började Teresia gnälla om sjögräs på fenan och mycket riktigt, där satt en tuss. Och så satt hon i någons ski som givetvis inte hade weed guard. Kom håg det alla surfskimänniskor – ska ni komma och paddla på fjorden så sätt på en sådan där liten weedguard och ni slipper gnälla och sura. Och just idag var det extra mycket gräs som svävade runt på fjorden.

När vi närmade oss utloppet av fjorden cruisade jag på ca 13 km/h i de fina vindvågorna, pulsen låg och fin. En segelbåt seglade fint på enbart förseglet och vi kom att hålla samma hastighet under ca 20km. Vågorna växte och växte och nu var det riiiiiiktigt kul. Vågorna var lättfångade och det gick mellan 13-15km/h hela tiden.  Jag gick om segelbåten, vände runt och väntade in Teresia. Satte fart igen och snart var jag om segelbåten igen. Tillslut började snubben på båten att vinka till mig och han spanade lika mycket efter Teresia som jag gjorde varje gång jag vände runt.

När vi närmade oss Ringhals blev det två vågsystem, ett från fjorden och ett utifrån havet – en snabb dyning som gick snett inåt land. Jag tog den dyningen emellanåt och var då uppe i 18-20km/h – fortfarande med låg och fin puls. Detta var livet! Det var vågor från flera håll, alltid någon våg att satsa på och jag bara surfade och surfade och surfade. Fick ett riktigt långt åk igen, upp emot 30 sekunder och jag stormtrivdes i Nitron. Jag är så hemma i den! Jag vet inte vad det är men den är otroligt välbalanserad i vågen och varken surfar ifrån den eller tappar den.

Avståndet till Teresia ökade och vi tog en första paus. Det hade ändå gått 2h och det var liksom dags att fylla på. La ihop våra skis som en stabil plattform men skojade lite om att vi skulle behöva fendrar. Tryckte i mig en ölkorv (den med vitlök) och snickers (den med hasselnötter) – mums – och satte sen av igen.

Efter ytterligare en stund i stöket ropade Teresia på radion att hon inte mådde så bra och behövde ta en paus. Vi la ihop oss igen och Teresia klurade på om det var ölkorven som var boven. Nej det är stöket på havet och din ovana sa jag. Teresia kämpade på ett tag till och vi tog ännu en paus. När vi närmade och Byttholmen så sa Teresia att hon inte kommer fixa att ta sig till Apelviken varvid jag reviderade färdplanen och kontaktade Marita. Vi ses på Getterön bestämde vi. Jag kopplade in Teresia i bogserlinan och vi paddlade in mot en grund passage vid Byttholmen. Teresia hade blivit kall, svag och skakig vid det här laget och snart kräktes hon, antagligen till fiskarnas förtjusning. Eller, hm, kanske de tycker ölkorven är för spicy?. Vi drog på oss neoprenskor och vindjackor och klafsade genom den trånga passagen. Tror det var lite skönt för Teresia att få fast mark under fötterna en stund innan det var dags att sätta sig i skin igen. Ca 4 kilometer kvar till Getterön och vi tuffade på med bogserlinan spänd mellan oss. Teresia tog kräkandet till nya nivåer och jag misstänker att alla hennes kläder åker i tvätten ikväll.

Äntligen nådde vi Getterön där Marita och Kris väntade. SÅ skönt för Teresia att kliva upp från ski-helvetet och vattnet och få fast mark under fötterna. Och få på sig varma kläder! SJälv var jag knappt trött och njöt av de ca 35 km dw vi fått innan Teresia tappat farten. Turen blev drygt 40 km lång. Såklart trist att missa de sista 15 kilometrarna i princip perfekta långtursförhållanden men men, ibland går det inte som man tänkt sig och det var en bra erfarenhet. Jag tyckte vi hade förberett oss väl och och det enda jag hade saknat var ytterligare ett förstärkningsplagg. När tempot går ner blir man kall fort trots en varm och solig dag.

Äntligen kommer ni! tänker Marita….som följt vår sista och långsamma mil via webtrackingen. Foto: Kris Levemyr

Snart återkom Teresia till ett drägligare liv och kunde börja pilla i sig av den smarriga matsäcken jag hade förberett. Jag menar: avocado-mozarella och tomatmackor på Viktorias surdegsbröd. Hur fräscht som helst ju! Och Brämhults jucie, alkoholfri öl, en stor bytta vaniljkvarg och salt lakrits – mums. Teresia fick mata mig när jag körde bilen – som om jag vore en småunge. Men vi skrattade gott åt det, lite småtrötta och därmed lättroade som vi var.

‘Efter’-bilden

Suget efter ytterligare långturer bara växer och växer. Jag vill ut igen. Blås vind blås! Jag vill ha minst 50km nästa gång. Och då ska jag nog se till att dra på lite peppar och salt på de där avocadomackorna.

En stooooor sked kvarg för mamma säger Teresia!
Så stor sked att det pyste ut lite… Ja man har inte roligare än man gör sig. I avsaknad av fräcka surfbilder från havet får vi istället göra oss lustiga på varandras bekostnad 😀

 

Så här blev turen, drygt 40km.

 

Det här med sjösjuka har jag sett tidigare och efter dagens tur har jag insett att så fort någon blir sjösjuk är det bäst att ta sig in till land så fort som möjligt. Det går inte över! Åtminstone om sjösjukan går från svagt illamående till ordentligt illamående. Jag tror säkert att Teresias sjösjuka kommer bli bättre ju mer hon är på havet. Och en sak till: Webtrackingen var idag hur bra som helst att ha. Riktigt nöjd att veta att någon på land hade koll på oss.

‘Stort tack till Marita som höll koll på oss och hämtade oss! Kram!