Läckö – Lidköping surfskirace 2020

11-13 september 2020

I helgen var det dags att skriva surfskihistoria. Lidköping och Skaraborg skulle för första gången i historien hålla ett surfski downwindrace. Jag som själv är från Skövde, ca 5 mil från Lidköping, tyckte det var lite kul eftersom jag fram tills för två år sedan aldrig tänkt tanken att det skulle kunna hända. Jag visste att Vänern är en stor sjö men likväl en sjö. S.J.Ö. inte hav, H.A.V. Surfa på en sjö, skulle det ens gå? Örjan övertygade mig, fixade läger vid hans föräldrars stuga på nordligaste delen av Kållandsö och jäklar vad vi surfade den helgen. Läs gärna min blog från den helgen! Efter detta insåg jag min trångsynthet, förlåt Örjan för att jag halvt om halvt avfärdat din sjö. I vintras var Örjan redo att ta steget mot att börja planlägga en surfskitävling i hans hemmavatten. Och så var helgen tillslut kommen.

Fredag
Trent och jag packade mitt biltak fullt med skis och susade norrut mot Lidköping. Det var en nätt liten sträcka som tog knappa 2 timmar. Jag jobbade i bilen medan Trent körde och när vi kl 15.55 rullade in på Campingen var det Trents tur att koppla upp sig på sitt jobb medan jag checkade ut från mitt och checkade in på campingen. Vi hade bokat en stuga för två och det var nog den mista stuga jag har bott i. Som en lekstuga. Två sängar och ett kylskåp fickplats där inne. Tur vi inte utlovat fest i just vår stuga.

Några timmar senare anslöt skåningarna, Göran och Lilian samt Marianne från Stockholm. Fixade mat, åt och pratade en bra stund fram tills vi kom på att det var dags att preppa inför morgondagen. Marianne hade med sig en sprillans ny ski (Storm 570) till mig från NK i Stockholm, som skulle få tjänstgöra som demo i min NK flotta. Jag tänkte att det kunde vara kul för Camilla att få testa paddla svart ski någon gång på ett race och vi packade upp den, som Camilla kallar den, fjäderlätta skin. Själv skulle jag också paddla Storm eftersom jag lånat ut min Nitro till en annan paddlare tillika Nitrospekulant. Det här kunde bli ett kul Stormrace mellan oss där vi skulle kunna jämföra tider där bara surfskills och fysik spelade in.

Någon fångade en rätt härlig ögonblicksbild på oss där vi höll på och grejade i campingköket. Marianne provar NKs nya longjohn, jag monterar hallonlakrits och Jenny….ja du kära Jenny, vad är det du säger? Den som kan fylla i pratbubblan med fydigaste texten får en öl av mig vi tillfälle!

Lördag
Frukost åt vi utanför skåningarnas stuga. Vi kunde inte koka kaffe själva med den obefintligs utrustning vår stuga samt campingköket erbjöd. Hur tänkte de där? Trashtalket var redan igång . Camilla mumlade något om att repa min ski och jag hotade Camilla med att ta på plasten igen och bara skära ett hål i den för sittbrunnenn. Kapell och kajakstrumpa i ett! Körde sedan iväg och att ägna oss åt dryga timman surfskilogistik, lämna skis vid starten och bilar vid målet ute vid Läckö slott. Det regnade, jag började känna av tävlingsångesten (som jag alltid får inför 20km plattvatten) och ville bara bli klar med allt. Väl tillbaka till start fick jag fundera en och två gånger över vad jag skulle ha på mig. 13C i luften, vinden skulle komma snett i sidan och vattentemperaturen låg på 16C. Trodde inte det skulle bli så mycket surf men kanske lite skvättigt från vindvågorna i sidan. Det sluatde med att jag tog på mig min tunna shortjohn och ett par 3mm neoprenbyxor över den samt långärmad funktionströja och tunn vindjacka. Efter att ha värmt upp på ån i Lidköping ett tag var jag varm och började fundera på att ta av mig vindjackan. Men nä, hellre aningens för varm än för kall så här på tidig höst. Ett bra val skulle det visa sig…

Örjan Skatt, innitiativtagare till första surfskiracet vid Lidköping. Hur mycket marginal skulle jag få på Örjan idag?
Foto: Eva-Maria Sjöstrand
Maria och Jonna skulle paddla dubbel på dagens race. Skulle det bli familjelycka? Foto: Eva-Maria Sjöstrand

Jag tror vi var drygt 30 på startlinjen varav några få jag aldrig sett tidigare. Nisse och Axel var grabbarna som skulle göra upp om segern gissade jag. I damklassen var jag lite nyfiken på vem av Teresia och Jenny som skulle vara närmast bakom mig. Det var rätt trångt i starten och det gällde att ha lite flyt om man inte var superman. Jag hade flyt, hamnade på guldvåg bakom Joel och Anders A för att sedan ligga kvar på Anders våg när Joel drog ifrån. Jag var förvånad över hur liten skilland det var mellan min Nitro och Stormen så här på platten. Jag har kört en del mot Joel på Onsdagsserien hemmavid och jag har hittills orka ligga på hans våg , även om han läskigt snabbt blir starkare och starkare. Idag orkade jag inte riktigt men det var inte mycket som skiljde.

När vi kom ut från kanalen och kört en stund började små vindvågor snett i sidan dyka upp och jag kunde börja avancera i fältet. Plockade både två och tre genom att fånga och snedsurfa de små små vågorna, som trots allt gav lite extra fart. Och framförallt gjorde de mitt surfskiliv mycket roligare.

Klart för start. Fot: Eva-Maria Sjöstrand
Tränger ihop oss i främre ledet. Foto: Lilian Larsson
Banan för dagen, start inne i Lidköping vid torget, mål vid Läckö slott 22 km bort.

Ju längre norrut vi kom ju högre blev vindvågorna och ju mer bakifrån kom de. Det var svårt att få plats mellan de korta vågorna och för att hålla uppe farten var jag tvungen att sidsurfa och hitta bästa stället för att klättra över till nästa våg. Vågorn var rätt branta så valde man bara rätt ställe fick man med sig en fin fart.

Joel låg kanske 100 meter på min insida och det var bra att ha honom som referent. Jag tog undan för undan på honom men så plötsligt var han uppe bakom mig och segade sig förbi utåt. Oj, dags att skärpa till sig, klättra mer, fokusera mer. Nu var det riktigt sjysst höjd på vågorna och de började bli lite längre. Förhållandena påminde om fjorden helt klart. Jag fick långa vilor i surfarna och kunde maxa när det var dags att förflytta sig fram till nästa våg.

Jag hade programmerat in banan i min GPS klocka och lovat mig själv att hålla rutten. Det är lätt hänt att man glider ut lite för långt när man förivrar sig i vågorna och vips blir banan några hundra meter längre. Idag var det absolut inte värt det, så mycket bättre var det inte 500m längre ut.

När vi närmade oss svängen in mot Läckö och den stora gula bojen dök upp såg jag Joel och Axel tätt ihop. Var det också Peter Rhode från Danmark som låg där bakom? Någon jag långsamt hade närmat mig under 20 kilometer låg en bra bit utanför mig och jag undrade vart han skulle. När jag svängde svängde han också (Christian Dietz visade det sig vara) men då hade han tappat för mycket på mig på sin navigationsmiss för att det skulle bli någon spurt att tala om. Joel var snett bakom. Att spurta mot Joel är ingen favorit direkt eftersom han är vassare. Medvinden blev nu sidvind och farten gick ner. Sista svängen runt udden och jag höll ut rejält. Hade kollat sjökortet och där skulle finnas några elaka stenar. I det något bruna vattnet var det dessutom svårt att se grunden. Joel kände sig järvare för han drog rakt över istället och vann rätt många meter på mig. Men men, jag står fortfarande fast vid mitt vägval. Kanske vi hade kunnat få en spurtstrid men oavsett så ville jag ha en hel båt när jag gick i mål. Fick höra att Anders A gjort samma sak och fått hela rodret intryckt i aktern och tappat rätt många placeringar. Min sträcka blev 21.64km med tiden 1.45? Joel var kanske 10 sekunder före mig i mål. Axel knep första platsen, Nils Karls tvåa, Peter R trea, Joel fyra.

Var jag nöjd? Jag var otroligt gald att vi fått ett så fint race här på Vänern med förhållanden som funkaade för alla (typ :-D). Jag är hyfsat nöjd med min egen prestation och det kändes såklart fint att redan efter en kilometer kunna surfa ifrån folk trots att där knappt var vågor att tala om. Det är väl någon slags bekräftelse på att man kan något. Men kanske att jag latade mig lite för mycket? Det fanns mer att hämta i kroppen men jag kände mig uppenbarligen inte motiverad nog att gräva djupare så att säga. Jag fick surfa och ha kul och Joel såg till att jag inte glömde bort att klättra lite, inte bara surfa.

En rätt klassisk puls (röd) och hastighetskurva. I början av racet är det relativt platt och min puls hög. Här få man aldrig vila… I takt med att vågorna växer går farten upp och pulsen ner eftersom jag fick vila mer och mer i surfarna.
Kul med en något yngre prispall för en gångs skull 🙂 Grattis killar! Foto: Trent Victor
Det blev Tessan som tog andraplatsen framför Jenny från Malmö. Jag hoppas på framtida race där Tessan och Jenny utmanar rejält. Kniven på strupen liksom. Foto: Trent Victor

Stormen vs Nitron
Stormen, aningen lättare än min Nitro men några få centimenter bredare och 30 cm kortare. Hur upplevde jag att sitta i en något stabilare och kortare ski idag?
I starten hängde jag med bättre än förväntat. Just nu är Joel min referens eftersom vi kört en del träningstävlingar ihop på platten. Jag har hittills kunnat ligga på hans våg men killen blir snabbare läskigt fort. Idag höll jag inte riktigt hans våg men nästan. Så ja, jag kanske tappade aningen här men inte var det mycket. I de korta vågorna saknade jag aldrig Nitron. Jag tänkte inte ens att jag satt i en annan ski, det kändes rätt likt. Och den klättrade förvånansvärt bra, vilket annars är Nitron specialitet. Stormen gick jättefint även i de lite större vågorna, de som var fjordlika. Mot slutet när vågorna blev mer som långa dyningar där det krävdes mycket accelerationskraft fick jag kämpa rejält. Här hade Nitron varit snabbare.
Jag tror att i just dagens förhållanden blev inte skillnaden så stor. Hade det varit större och stökigare med snabbare vågor hade jag känt en större skillnad. Summan av kardemumman var att det var riktigt kul att testa Stormen på tävling, det är en kanonfin ski och helt klart vassare än jag trott. Det är verkligen lillasystern till Nitro600!

Wohoooo här är Axel Höglund, killen ni kommer få se mer av framgent. Grattis Axel! Foto: Trent Victor

Efter racet bytte vi om, åt medhavd mat och körde prisutdelning. Fick spruta alkoholfritt bubbel – ALLTID lika kul :-D. Skulle gärna testa en sådan där Pommac Magnum någon gång!

Ett stort tack till Örjan som råddat ihop tävlingen. Även om det var en KISS så är där alltid att göra. Örjan hade fått fram en följebåt, vilket visade sig vara till nytta för två paddlare. Han fick ut den stora bojen, fixade med släpkärror och skötte finfin info inför loppet i facebookkanalen. Och såklart ett stort tack till er andra som var involverade. Michelle, som skötte webtrackingen, Örjans föräldrar med flera. TACK! jag hade gärna sett ett SM här 2022 eller så. Vinden finns, vågorna finns, vägnätet finns, flexibiliteten i banval utefter vind finns. Det hade varit guld att kunna välja sida av Kållandsö utefter vind. Givetvis behövs en ordentlig följebåt för att vi ska våga välja lite tuffare banan än dagens och det kräver mer planering, jobb, högre anmmälningsavgift (den här helgen var det gratis!) och att folk anmäler sig i tid. Örjan valde den här gången att spika banan långt innan med den lilla flexibilitet att kunna vända på den vid nordliga vindar. Visst, vågorna var för mig inte de häftigaste men vi alla fick surfa och alla hade kul och det blev hyfsat lättarrangerat. Jag hoppas verkligen racet har kommit för att stanna. Vänern och Lidköping är jättebra för surfski downwind och race, helt klart! Tidningsartikelns rubrik (se nedan) beskrev verkligen förhållandena!

Lokalblaskan skriver gulligt om surfski!
Utgång till Stat på kvällen. Folk var glada efter en kul dag på sjön 🙂 Foto: Maria Westberg
Alltså, kolla dessa leenden! JAG BLIR SÅ LYCKLIG av detta 🙂 Foto: Maria Westberg

Söndag
Vinden skulle blåsa lika bra idag och nu var det dags att säga hej hej till utsidan av Kållandsö igen. Örjan hade samlat ihop ett gäng lokala paddlare och det var kul att få se några för mig helt nya ansikten. Vinden låg runt 8 -9 m/s SSV och vi skulle paddla från Hindens rev till Naven, en sträcka på ca 23 km. Jag hade kvällen innan frågat Maria W om hon var sugen på en åktur i dubbeln vilket hon svarade glatt jakande på. På söndagen var jag tveksam över om hon skulle dyka upp, gårdagen på hotellet blev rätt sen för några. Men jodå, den där lilla glada skiten blev avlämnad vid starten och hon såg oförskämt pigg ut. Kul kul! Örjan stack iväg en stund tidigare med sitt gäng då jag och Maria väntade in Leif, Johan E, Peter och Trent som ägnade sig åt surfskilogistik. Den enda nackdelen med att paddla på västra sidan av Kållandsö är att vägarna är mycket kringelikrokiga och en resa upp till målet tar minst 45 minuter. Om Trent kör tar det en timma eftersom han kör lite fel 😀 Men killarna kom och vi satte av från stranden, följde revet utåt i lä från vinden och vid spetsen var det dags att vända mot Naven och börja surfa. Jag var den enda som hade koll på vart vi skulle. Det var halvdisigt och udden 20 km bort syntes inte. Jag hade lagt banan i min klocka och var såklart glad för det. Och insåg jag lite senare att bästa sättet att hålla ihop en grupp med paddlare är att just bara en vet var alla ska. Övriga paddlare håller sig lydigt intill ledaren och allt är frid och fröjd 😀

Det kom att bli en SKITKUL DW! Då vågorna kom aningens mer från syd än sist jag var här blev det dubbla vågsystem och lite stökigare, kortare och brantare. I min värld är det enbart positivt eftersom det finns vågor överallt att fånga. Och för första gången lärde jag mig att svänga NK dubbeln från ena vågsystemet till det andra med hjälp av kroppsvikten. Fick några rejäla nosedives i början men skärpte till mig och placerade dubbeln uppepå vågen längre och längre stunder och där uppifrån hade jag lätt att byta färdriktning snabbt. Maria försökte få ihop min ekvation från baksätet men kastades nog lite hit och dit. Hörde skrik, skratt när vi surfade och gurglande ljud när våg från andra vågsystemet spolade henne i sidan. Men jäklars vad vi surfade och jag var kär. Kär i Vänern och kär i dubbeln. Mycket pigg och responsiv surfmaskin. Och Vänern med alla sina möjligheter. Om jag bortser från det bruna vattnet, som faktiskt går att dricka direkt från handen (varför tog jag med mig min camelback liksom? Snacka om att gå över ån efter vatten), så finns här mycket kul att surfa på.

Isätt Hindens rev. Foto: Gunnar

Vi var rätt trötta på slutet får jag erkänna. Maria hade tystnat där bak och då vet jag att hon är trött. Men vi var ju två! Trent och Leif hade, enligt Maria, lagt in handbromsen och sackade. Det kändes fint att plocka upp inne i den lilla hamnen, få dricka kaffe och äta veteskiva [veteschhhhiva] som Örjans mamma Marianne fixat i ordning och som på klassiskt vis serverades från bakluckan på en bil. Fantastiskt! Vilken helg med surfskifamiljen! Ännu en helg!

Upp med fem skis på taket och åka hem. Det var skönt att vi inte hade så långt. Det var mysigt att åka bil med Trent, prata om ditt och datt och äta skumraket och dricka kaffe. Ämnet ‘vilken är Tre nts nästa surfskimodell’ maglades, knådades, stöttes och blöttes till vi inte kom något längre. -Äääääääähhhhhh (som bara Trent kan säga det) och vi bytte samtalsämne. Ju längre vi kom på resan ju mer gled vi in på de klassiska, mindre krävande (och banala) samtalsämnena som garanterat får oss att skratta. Så blir det!

Till sist har jag en hälsning till Jonna. Livet är inte svart eller vitt, basket eller surfski. Man kan göra båda. 80/20, 60/40. Ja du vet. Du är en erfarenhet rikare och vad är livet utan erfarenheter? Vi ses i dubbeln på fjorden framöver! Jag vet att du kan, jag vet att du vill 😉 Trust me!

Dagens downwind.