Himmel och helvete på Seamasters

Söndag 24 augusti

Äntligen dags för ännu ett Seamasters, det fjärde i ordnigen för mig. Seamasters är för mig lite utav en höjdpunkt i tävlingskalendern om man tittar på de svenska tävlingarna. Tävlingen är lång, oftast lite tuffare och den lockar flest deltagare av alla surfskitävlingar i landet. I går var det rekord igen med över 70 skis på startlinjen och hela sju nationer representerade. Och i damklassen var det hela åtta anmälda. Också rekord?

Med EM-formen kvar i kroppen så skulle detta bli en njutbar historia var min tanke, oavsett förhållanden. Tyvärr blev jag förkyld under veckan men bestämde mig ändå för att åka eftersom jag helt enkelt inte kunde låta bli. I safaribussen skulle ju Trent och Evy åka med och 80 mil med dem ville jag inte missa. Kände mig inte alls fräsch på lördagen och Evy fick köra hela vägen. Det var dock bara bra eftersom hon gått kurs i Eco driving och kunde hålla nere bensinnotan på dryga litern per mil trots fyra skis på taket.

seamasters_trent_evy
Bästa safaribussen med bästa safaripolarna!
seamasters_four_skis
Med några smärre takräckesjusteringar fick vi plats med fyra skis på taket.

Nytt för i år var att Oxelösunds kanotklubb tagit över arrangemanget av tävlingen vilket för vår del innebar att vi fick övernatta i klubblokalen. Alltid skönt att slippa släpa tält och trangia! Men mina öronproppar kom sannerligen till användning, det snarkades givetvis hej vilt bland oss ca 15 som sov över där.

Vaknade på morgonen och kände att jag åtminstone inte blivit sämre. Kände mig dock lite varm och hade ont i bihålorna. Beslöt mig ändå för att köra men velade givetvis inom mig om detta var klokt eller inte. Dock ville jag ju så gärna, det skulle ju bli en fin dag med sol och lite lätt medvind i ryggen.

Packade skis på kanotkärror och hoppade på bussen som tog oss till Arkösund. Sov lite på bussen och kände mig väldigt tveksam om mitt val var idiotiskt. Hade dock god aptit och klämde i mig hela matsäcken – och det är ju alltid ett gott tecken. Tiggde till och med till mig en av Trents smörgåsar.

seamasters_lastar
Många kärror och många skis blev det…

Kom fram till Arkösund och förberedde oss för loppet. Det vimlade av skis och folk över allt – underbar syn. Leif Davidsson hade bjudit in några spanjorer varav den ena, Esteban Ojeda, var fyra på EM. Tommy Karls var också där plus hela övriga svenska herreliten. Solen sken och det var hyfsat lugn så jag valde att köra kortbent, kortärmat och barfota – keeping the summer alive! Dock var det bara 13-14C i vattnet så där dog väl sommaren lite.

seamasters_karolinas
Drygt 70 gör sig redo för 24 kilometer öppet hav. Foto: Karolina Silfverberg

Min initiala plan var att hänga på Evys flank – och helt enkelt bara ta mig runt och kanske gå för guldet. Hade ingen aning om hur kroppen skulle kännas och reagera. Dock kändes det fint när starten gick och jag orkade hänga på Trent och Peter. Men visst, det var INTE roligt, det var rent ut sagt en plåga, ett helvete. Det var platt de första fyra kilometrarna, och varmt! Sen kom dyningarna från havet snett bakifrån. Dock var dessa som vanligt snabba och jag orkade bara fånga några få. Släppte Peter, nu fick det vara nog på körandet. Jag skulle aldrig hålla hela vägen i det tempot med mina förutsättningar. Det skulle bli ett segt plattvattenslopp det här…

Så hände något. Någon slog på fläkten, vinden började blåsa och stegrade ganska snabbt till uppskattningsvis 8-9 m/s. Med vind kommer underbara vågor, som en skänk från ovan. Någon ville mig väl idag och det vara bara tacka och ta emot. Bestämde mig för att bara ha kul i vågorna, inte anstränga mig. Jag bara lekte fram resten av banan mot Femöret. Vågorna kändes lättfångade jämfört med de i Portugal och nu satt jag dessutom i min älskade Fenn Spark som väger som ett frimärke och går igenom det mesta. Jag bara surfade å surfade å surfade, vilken skön känsla! Och eftersom jag aldrig tillät mig att pressa på så mycket hade jag alltid kraften att trycka på när jag ville fånga nästa våg. Knappt flåsandes passerade jag några killar och fullkomligt njöt av det jag höll på med. Länkade massor och vattenfyllde/körde fast kanske bara två gånger.

Sista biten in mot Femöret var lika intressant som vanligt. Det blev som vanligt rejäl spegelsjö sista kilometern och Sparky fullkomligt hoppade och studsade fram mellan surfarna. Kände mig lite rank men vågade ändå pressa på och surfa lite. De 24 kilometrarna tog 2.02 för mig idag och det hade helt klart varit snabba förhållanden. Bäste herre gick i mål på 1.43! Jag kände mig inte så trött egentligen och hade gärna surfat en stund till. Fast när jag skulle upp ur skin på bryggan så kom krampen på flera ställen i kroppen och den vänliga norrmannen Einar fick lyfta mig ur skin.

Jag är hur nöjd som helst med min insats. Det började med helvete (plattvatten, varmt, tråkigt och jättejobbigt) men slutade med himmel (vågor, svalt, roligt och inte jobbigt). Jag tog det verkligen lugnt och lyckades verkligen bra i vågorna, det är jag nöjd med! Och kanske måste jag dra lärdom av loppet? Inte det att jag skall tävla trots att jag är förkyld – absolut inte. Det hade ju lika gärna kunnat sluta på ett mycket sämre vis. Däremot att kanske ta det lite lugnare när jag surfar?! Med trötthet missar man vågor och koncentrerar sig sämre. Den där sista ansträngningen som gör att jag blir röd i ansiktet, flåsar, snorar och är lycklig över att få gå i mål kanske inte ger så mycket extra i form av kortare tid? Det låter bra i mina öron! Jag får lata mig mer och ha roligare på vattnet! Kanske är det så?

Fördelen med att vara första tjej i mål (och ha hyfsat många herrar bakom sig) är att det finns varmvatten kvar i duscharna. Jag var huttrande kall när jag kom upp och duschen var lika skön som downwinden. Och så upptäckte jag att bastun var igång, förvisso fullproppad med killar (många badpojkar!) men det hindrade inte mig. Så skönt att få upp värmen!

Efter dusch och bastu följde skönt häng i solen, lunch och prisutdelning. På prispallen bredvid mig fanns ett nytt ansikte nämligen Karin Sjöberg från Stockholm –  en tjej med bakgrund från havspaddling. Karin och Evy hade legat nära varnadra hela loppet och det blev Karin som korsade mållinjen 20 sekunder före Evy. Fler tjejer i listan hade fina tider, hoppas få se dem på tävlingar framöver! Fixar ni en dag som igår så fixar ni de mesta i tävlingsväg i Sverige. Det var ca 10 deltagare i går som aldrig tog sig i mål, som fick bryta, bli hämtade med båt etc. Och precis som det skrivs på Seamasters hemsida, tävlingen är ingen ’Walk in the park’, åtminstone inte om man är hyfsat ny i sporten. Och addera 13C i vattnet på det och det kan bli allvar. Christina Holm gjorde en fin räddningsinsats bara en liten liten bit från målet då hon fick hjälpa en kille var ski och paddel stuckit iväg. Killen blev rejält kall där han låg i vattnet och Christina drog sitt nödbloss. Följebåtarna fick nog en hektisk dag igår och jag tror att många gick från tävlingen många erfarenheter rikare.

Och så till slut lite siffror. Peter Svensson, som driver bloggen surfski.nu, var vänlig nog att se bakåt i tiden, räkna lite och påtalade för mig att jag under seamasters 2012 var 32% långsammare än Tommy Karls. I år, två år senare, ligger jag 18% efter Tommy. Nästa år får jag sikta på 15% åtminstone! Summa sumarium, det är kul att träning lönar sig. Har ju kört mycket surfski sensate två åren och det går framåt! Och jag vet precis vad jag skall göra inför och under nästa säsong!

Resultat Damer

  1. Emma Levemyr           2:02:47
  2. Karin Sjöberg              2:13:58
  3. Evy Lantz                     2:14:11

Reultat Herrar

  1. Esteban Medina Ojeda (Spanien)    1:42:23
  2. Tommy Karls                                      1:43:23               (1a SM)
  3. Franck Fifils (Carribbean)                   1:46:25
  4. Rasmus Jaruta                                    1:46:46               (2a SM)
  5. Paul Rosenkvist                                   1:46:50              (3a SM)

För fullständiga resultat klicka här.