En paddelhelg i paradiset

2-3 juni 2018

Solen skiner och skiner och skiner, helgen var obokad, paddelkompisen Teresia likaså. Vi möttes upp i mitt paradis Orreviken utanför Onsala där sommarstugan ligger. Där jag har spenderat alla sommrar som liten och ungdom, lärt mig fiska, windsurfa, snorkla, dyka, fånga sniglar och möss till minizoot (näbbmusen dog direkt), springa snabbt på klippor, segla pappas båt och senare köra pappas motorbåt, åka wakeboard, vattenskidor, koka krabbor, skörda och skrubba färskpotatis från landet, måla fasader….listan kan göras längre. Jag hade väldigt bra somrar som barn/ungdom och de fortsätter vara bra där ute i paradiset. Men aktivitetslistan har blivit avsevärt kortare. Det bara blev så, jag blev otroligt intresserad av surfski och det är nästan det enda jag vill göra när jag är där ute. Eller gå på klipporna, titta på havet. Det tröttnar jag nog aldrig på. Men windsurfingprylarna står och surar i förrådet då de aldrig längre får komma ut.

Tillbaka till nuet. På lördag förmiddag möttes vi upp i sommarstugan och Teresias hund blev till sig av alla nya människor i form av mor, far och jag. Mamma hade bakat sockerkaka med pepparkaka och obligatoriskt före-paddling kaffe intogs. På med minsta möjliga paddelkläder och så stegade vi ner till havet. Havet har hunnit bli så varmt, det är helt otroligt. Månadsskifte maj juni och havet var 21 C varmt. Och inga maneter! Vi satte iväg på vårt planerade pass: 5st 4-minutare i så-hårt-som-möjligt tempo och det blev det sedvanliga varvet runt alla öarna i den lilla skärgården. Sista tre intervallerna fick vi i den lilla medsjön som fanns. Det var svettigt… Gjorde reentry med långt bad varje gång intervallklockan ringde ’stopp’ –så gött! Teresia har blivit rackarns snabb. Jag får kämpa på bra för att få avstånd bakåt och kul är ju det! Det var inga problem att komma upp i 90% av maxpuls idag inte.

Mammas lunch väntade och sedan lite skönt slappande i solen. Men det blev för varmt så det slutade med att jag la mig inomhus. Härliga tider 🙂 Vid 17.30 var det dags för pass nummer två och vi planerade att det skulle bli en rejäl uppvärmning, lite bad vid klippan och sedan fem st stenhårda tvåhundrametare i maxfart. Havet hade lagt sig en hel del och det var otroligt vackert på havet. Kvällssolen gjorde öarna gyllenbruna mot det spegelblanka havet, så otroligt vackert. Badade och hoppade från min favoritklippa. Teresia fegade lite men vågade tillslut hon med. Är man höjdrädd så är man. Det var i princip första gången jag hoppat från klippan utan att se mig om efter maneter. Hoppade så pass att min sensor på pulsbandet flög av och gick mig förlorad. Abbans, det man inte har i huvudet får man ha i plånboken

Oiiii hoppar från klippan ner till min ski. -Nitron jag kommer!
Teresia kunde hon med tillslut.

 

Hon heter Teresia. Teresia Uggla!

Sen rev vi av tvåhundrametarna och jag fick verkligen kämpa de första intervallerna för att ta Teresia med några få centimeter. Hon kanske tyckte fördelen låg på hennes sida? Men så var det ju givetvis inte. De sista två fick jag åtminstone en halv båtlängd på henne. Rackarns, hur länge kommer jag kunna hålla undan?

Filmade varandra under tvåhundringarna för att kolla lite teknik igen.

Skönt trötta efter fem tvåhundringar runt 50 sekunder knallade vi upp till huset, duschade, åt nötter, grillade och intog sen middag med mor och far. Som på kontinenten liksom. Vi rastade sedan voven och gick rundan runt udden över de flata klipporna och fick se solnedgången. Vi var så skönt obekymrade, levde i nuet, tänkte inte längre fram än till morgondagens pass. Vilken dag det hade varit! En drömdag i paradiset.

Söndag morgon

Hade fått sova riktigt skönt i mörkret, svalkan och tystnaden (jämfört med lägenheten i stan) och jag kände mig utvilad när jag klev upp runt 8.30. Åt sedvanlig grötfrukost med sill på gröten, mackor och frukt. Nu gällde det att ladda inför långpasset. På med solkräm, packa några bars och så iväg ut mot Nidingen. Havet var inte platt men inte heller några större vågor att erbjuda. Smårörigt med viss regelbundenhet kan jag nog benämna det som. Vi siktade mot Lillelandsfyren och körde tvåminutare hela vägen ut i sidsjön. Otroligt bra träning för bålen. Och så var det det där med att behålla isättet långt fram och sträcka på sig.

Teresia spanar in revet vid Lilleland

Vid Lilleland blev det några obligatoriska foton och film. Stället är jättehäftigt med underliggande rev och rev som man kan gå i land på. Det blir en hel del strömmar här ute och jag fick lite Tarifakänsla med vågor utan vind. Efter Lilleland styrde vi mot Nidingen där vi gick iland och åt några bars och njöt av den vackra ön med dess rika fågelliv. Det var som hämtat ur en Astrid Lindgren bok med den fina stenmuren, de röda små husen, flaggstången med svenska flaggan vajandes och sommarängen med fjärilar och svalor som flög hit och dit. Och i bakgrunden glittrade havet. På Nidingen bor den tretåiga fiskmåsen som gillar att ligga i fönsterhyllorna på de gamla fyrtornen, bajsa, mata ungarna och skrika. De som kommer till Nidingen lär inte missa dem om man säger så. Deras skrik var verkligen i kontrast till svalornas kvitter kvitter.

Klassisk fotovinkel uppifrån fyren.
Kul med strömmarna över revet. Nidingen skymtar i bakgrunden.

 

Dags att vända hem och 10 kilometer öppet härligt hav låg framför oss med viss med/sidsjö. Vi körde lite hårdare tvåminutare där vi försökte surfa/paddla ifrån varandra och var riktigt jämna mestadels. Så jäkla kul att ha ett sådant träningssällskap. Dessutom är hon trevlig och bjuder på goda bars.

Teresia spanar in den gamla fyren på Nidingen
Idyllisk sommaräng med svalor, fjärilar, röd stuga, hav och svenska flaggan. Men vad gör Teresia?

När vi närmade oss hamnen fick jag häng på en motorbåt som gick i halvfart och rev upp riktigt bra vågor. Jag la mig precis bakom och hade inga problem att hänga på när båten ökade farten. Och det var nu jag insåg att det var första gången jag låg riktigt stabilt på båtvågor. Inget ont om min gamla fina Fenn Spark, den har varit fantastisk men just i båtvågor broachar den gärna. Nitron gick här hur stabilt som helst och Teresia (som sitter i min gamla fina Spark) försvann bakom mig. Plötsligt gick motorbåten på grund och jag fick sladdstoppa för att inte köra in i den. Hoppsan 😀

Så var paddelhelgen i paradiset slut. Skinnet var lite rött här och där och kroppen var lite trött men i övrigt var jag full av energi med en inre frid och hur lycklig som helst. Kan dock avslöja att status på kroppen måndag morgon var ’TRÖTT’ och krävde kaffe och kanelbulle för att starta.