En oväntad downwind

Juli 2016

Resereportage från Danmark/Jylland
Kris och jag samt två vänner hade bestämt oss för att åka till Danmark/Jylland för att utöva vindsporter såsom windsurfng och kite. Stället vi skulle åka till heter Krik och ligger innanför Agger, en liten ort som nog är känd i windsurfingkretsar. Stället ligger ca 30 min söder om Klitmöller, också välkänt bland de som gillar vind- och vågsporter. Krik är mer eller mindre en gata som man kör förbi på någon minut och ska man handla mat får man åka till den lilla butiken i Agger. Jyllandskusten är tuff med stora vågor från Atlanten och starka strömmar råder ofta kring Agger. Krik däremot ligger i innanhavet ‘Nissum Breding’ innanför Agger och här finns en suverän vik för både kite och windsurfing/freestyle.


Jag tog med min surfski på biltaket eftersom jag behövde få mina träningspass gjorda. Någon förhoppning om downwind hade jag inte, jag hade inte ens tänkt tanken att det skulle vara möjligt. Och som jag nämnt tidigare; den bästa downwinden är den oväntade downwinden.
Vi hade en enorm utdelning med vindar hela veckan vi stannade. Visst, det var regnigt och kallt och jag köpte mössa. Och jag var aldrig riktigt sugen på att dra på mig neoprenet. Men när dräkten väl var på och jag stod där ute med kiten och kitebrädan var det givetvis skitkul. Och kitespoten var perfekt för mig. Tog min hoppträning till högre höjder och nacken fick sitt efter några kraschlandningar.

Kompisen Ann-Sofi en hängiven windsurfare. Här med sin surf-Volvo som gått snart 50 000 mil.

Och så var det dags att köra det där intervallpasset i min ski. Snart efter den lilla piren blev vågorna förhållandevis stora och mycket lekfulla och det blev en kul uppvärmning på 4 kilometer surf innan jag vände tillbaka och körde intervallen med vågorna mot mig och i sidan. Inte lika kul! Men en tanke hade väckts till liv och dagen efter bad jag Kris hämta upp mig vid brosfästet 30 kilometer bort. Idag var det ganska skönt ute, solen sken och vinden låg på ca 9 m/s. Kompisen Clifford hängde på de första 15 kilometrarna och kunde bekvämt bli upphämtad med bil på en stenstrand längs vilken bilvägen löpte. Jag fortsatte 15 kilometer till och fick njuta av lite större vågor, de största runt knappa metern. De första 15 hade varit enormt lekfullt och lättfångat och de sista 15 fick jag ta i lite mer för att fånga vågorna. Upptaget vid brofästet var perfekt då havet lugnade ner sig avsevärt här, och det var lätt att komma intill med bilen.

upptag efter 30 kilometer dw vid brofästet

Dagen efter hade vi en hel del mer vind och samma fina riktning från nordväst, en medelvind på 13m/s skulle jag tippa på och byarna var minst 15m/s. Jag gav mig iväg på samma tur igen. De första 6 kilometrarna hade jag fina vågor snett bakifrån och kunde jag snitta ca 11km/h utan att paddla nämnvärt. När havet sedan öppande upp sig blev det riktigt häftigt och vågorna bara växte och växte. Eftersom jag paddlade på ett innanhav var vågorna något kortare än ute på havet och något lättare att fånga. Dock var vissa vågor kring uppskattningsvis drygt 1,5m och kanske mer än så och det var riktigt actionfyllt att surfa dem. Det var nog första gången som jag lyckades länka de snabba vågorna och verkligen göra något med surfarna och jag var uppe i över 20 km/h flera gånger. Farter runt 17-19km/h blev skåpmat. Att paddla i hög fart är inte helt enkelt men idag hade jag stabiliteten och tekniken att klara av det riktigt bra. Vissa av surfarna blev rejält branta då jag inte lyckades hänga mig kvar på toppen, eller var dum nog och fångade vågen för sent. Nosen på min ski dök rakt ner i vågdalen och en bra bit under vattenytan. Det blev rejäla stopp när skin kom tillbaka upp och ofta efterföljt av en broach. Alla som har en Fenn vet ju vad ‘pluppen’ är för något. Jag brukar tejpa över hålet men nu den här resan hade jag pluppen i hålet istället. Och i varje surf där vattnet sköljde över fören blev jag nervös över att pluppen skulle slitas bort av trycket. Fick ordentliga kaskader av atlantvatten i ansiktet och det kändes emellanåt som om jag åkte vattenrutchkana. Galet, skithäftigt och aningen nervöst. Kände någonstans långt inne i mig att jag faktiskt inte ville gå runt i de vågorna. Jag hade dubbla leg leash plus paddelleash men litade ändå inte på att jag skule få behålla skin om jag gick runt och en våg skulle ta med sig skin. Jag var ju helt ensam ute på det vilda havet och såg mig själv hala upp min smartphone och försöka ringa någonstans. Det skulle aldrig ha funkat! Där och då bestämde jag mig för att jag måste börja ta med mig en vattentät knapptelefon på framtida äventyr.

Totalt överlyckligt gled jag i land vid brofästet och visste att jag hade paddlat min bästa downwind någonsin. Jag har varit ute i större förhållanden förut men inte kunnat hantera det lika bra. Den snittfart och det flyt jag hade i vågorna idag gjorde upplevelsen ordentligt fartfylld och adrenalinframkallande.

I sköna långa 30 kilometer! Satte turen på 2.05 så ja det gick fort för mig.

Så Nissum Breding – ett fantastiskt ställe för downwind! Blåser det västligt kan man säkert sätta i någostans där färjan går över mynningen ut till havet. Blåser det mindre kan man vara på havet istället. Och man kan åka till Klitmöller och träna i vågor. Bor gör man bekvämt på campingen i Krik – i stugor om man vill. Logistiskt sett är den här trettiokilometaren effektiv då fina vägar löper mer eller mindre längs havet och de är i princip tomma på bilar.

underbara fru som hämtar, fixar , packar och möjliggör mina härliga downwinds.

Jag måste tillbaka dit! Det hade varit kul att dra dit ett gäng på prognos!