Det är långt till Tahiti

Närmare bestämt 1566 mil enligt Googlemaps. Förutom att sträckan är lång är även tidpunkten för avresa långt bort men framförallt är min egen väg dit lång. Jag har paddlat på havet två gånger sedan november och en gång på Delsjön. Förvisso har jag åkt en hel del längdskidor i vinter vilket är bättre än inget. Dock känns formen usel och kroppen klagar med taskig rygg och någon slags bicepstendinit som enligt läkaren och Google behöver vila i minst fyra veckor. Det är tråkigt att inte kunna träna på just så där mycket som jag har vilja till. Att hela tiden behöva känna efter och hålla tillbaka. Å andra sidan är jag frisk, har det väldigt bra och har ett fantastiskt liv och allt det där så det känns oförskämt att klaga över detaljer. Jag KAN ju faktiskt paddla och hålla igång. Och oavsett hur mycket det blir denna säsong så kommer jag väl kunna ta mig från start till mål under surfski-VM på Tahiti i oktober. Det får bli mitt mål i år. Sen hur fort det går får bli en sekundär fråga. Jag ska ju till Tahiti för tusan! Det har jag ju drömt om ända sedan jag läste Pippi Långstrump som barn. Vad tusan spelar det för roll om jag är si eller så snabb i surfskin? Det står inga feta sponsorkontrakt på spel och vem bryr sig? Förmodligen bara jag själv. Men visst, känner jag mig själv rätt så kommer jag givetvis att sura lite över att jag inte kunde knipa den där placeringen som jag var så nära och fångat de där extra fem surfarna.  Men skit samma, jag har bestämt mig för att istället för att sura faktiskt glädjas åt att jag har den stora lyckan att över huvud taget ha möjlighet att åka till Tahiti. Och att faktiskt äga en surfski och en bil som tar mig och min ski till havet, och att jag har de där egenskaperna som gör att jag kan sitta där ute i ett inferno av skummande vågor i min tandpetare till ski, surfa nerför stora vågor i över 10 knop och älska det, njuta av det, bli skakig av adrenalin och bara vilja ha mer.

maupiti
Maupiti – en av öarna kring Tahiti dit vi ska efter VM. Tack Sune för tipset.

Förrförra helgen premiärpaddlade jag min Spark runt udden och in i fjorden tillsammans med några goa grabbar som precis som havet och vågorna ger mig energi. Trent, Markus G, Göran och Fredrik O – killar med helt rätt inställning och mindset. Det var inga speciella förhållanden att tala om. Hällregn fram till isätt, svaga vindar och vågorna var bara hyfsade runt själva udden. Det verkade som om vi alla var väldigt sugna på att paddla eftersom vi bestämde träff trots så usel vindprognos. Men jag hade kul! Några surfar vid udden blev det, jag fick se Fredrik bada två gånger, jag hann tjôta med alla killarna och se en hel del säl. Och så fikat efteråt…det bullades upp med bullar från SevenEleven (kanske de borde erbjuda ett fett sponsorkontrakt?), choklad från Åre chokladfabrik och Lillians pistagekaka. Fick tyvärr hålla tillbaka något eftersom mammas lunch väntade ute i Onsala.

goran_seal
Göran kom riktigt nära en säl. Eller – sälen kom riktigt nära Göran. Foto: Markus Grip

Turen tog dryga 2h (20km) och helt ärligt så var där faktiskt vågor/dyningar hela vägen in. Men jag orkade inte, jag var för ringrostig, kände mig lite rank och hade väl inte fokus på en svettotur idag. Men det visar ändå att fjorden funkar fint även på svaga vindar så länge som vinden kommer från syd. Det var inte bara jag som var trött och ringrostig. Göran tog i princip helt slut med ca 2km kvar till Daggis. Men vi kommer igen 😀

goran_markus
Groupie med paddel-stick. Foto: Markus Grip
goran_markus_fika
Fikastund har guld i mun! Röda Holmen. Foto: Markus Grip