Cape Point Challange 2018

Söndag 16e december 2018

Är det inte lite typiskt? Det har egentligen inte blåst ordentligt på knappa två veckor men just idag, Cape Point Challange dagen, då blåser det så in i baljan. Det började redan igår kväll, jag hörde hur det ruskade rejält i alla träd och buskar och håret fladdrade på väg hem från restaurangbesöket. Kände hur oron började sprida sig i magen. Banan var omlagd till att gå inne i False Bay p.g.a den hårda vinden och starten skulle gå i Simonstown och vi skulle paddla ut till Cape Point, runda en boj och sen surfa tillbaka till Fish Hoek – ca 50km lång bana. Och jag försökte ställa mig in på mustig motvindspaddling i drygt 20 kilometer.

Söndag kl 04:00
Upp å hoppa, äta gröt, ta på de framlagda kläderna (neopren short john 0,5mm), långärmad och vindjacka, kleta på solkräm och vaselin. Allt annat var redan packat från gårdagen, extra silvertape lindat på paddeln, värktabletter, energidryck, gel och bars. Evy skjutsade ut Trent, mig och Simon till Somonstown, bara en 10-minuters bilfärd från Fish Hoek. Redan i första korsningen mötte vi andra bilar med skis. Bilar med skis var de enda som trafikerade vägarna den här tidiga morgonen. Ungefär som på Vasaloppet, bara bussar och bilar trafikerar vägarna till Sälen så tidigt på morgonen.

Groupie innan start. Lycka till nu Trent!

Vid stranden var det fullt av folk och skis och det var bara att börja preppa skin med energidryck mm.  Hur var det nu, var det ca 150 anmälda? 200? Trent, Simon och jag var i samma batch (startgrupp) och vi blev checkade innan vi fick gå ut på stranden. Leash, flytväst, oranga dekaler på skin, telefon i vattentät ficka – ok to go.

Trent är….samlad! Idag är det examen i surfskipaddling.
Min ski är tankad och startklar.

När det var två minuter kvar till start klev vi ner i vattnet och gjorde oss beredda. Dock var det svårt att hålla surfskinosarna raka mot vinden eftersom det blåste så förbaskat. Pressade och pressade till startskottet gick och jag hade tur och kom iväg utan att driva allt för mycket, liksom de som låg närmast mig. Det var rejält med motvind redan nu och jag försökte gömma mig bakom några andra men utan märkbart resultat. När vi rundade den höga piren/muren ut från stranden slog vinden emot mig som om det var en vägg jag paddlat in i. Men herre, skulle jag paddla 20 kilometer i det här? Följde den långa svansen  av paddlare och försökte tänka positivt. Redan efter uppskattningsvis 30min såg jag första paddlaren som vände om.

Det var lite utav en chock att komma runt piren och få vinden i ansiktet. Foto: Cape Point Challange

När vi närmade oss Miller’s alla stenar gick de flesta paddlare emellan stenarna och genom kelpen i ett försök att få skydd från vind och vågor. Då och då kom där större vågor i set och bröt, plötsligt låg där två-tre paddlare och simmade. Det var för sent för mig att gå utanför nu, bara att försöka picka bästa linje och hålla tummarna. Hitta bästa korridoren genom kelpen och hoppas på att inga större vågor skulle komma. Kände adrenalinpåslaget, kroppen skakde, mindre vågor bröt och piskade mig i ansiktet. Saltet sved i ögonen men jag vågade inte släppa för att torka, paddlade bara på och tittade framåt. Så var jag igenom den läskiga passagen men kände mig rätt långsam i min grupp, till och med den andra tjejen låg en bit före nu. Försökte ta våg på en gubb-dubbel och låg faktiskt ganska bra där ett tag. Vågade dock inte ligga så nära, deras vassa akter guppade rejält upp och ner i vågorna som vi mötte.Närmade mig inte de framför men tappade inte heller. Vågorna blev nu större och större och fler och fler bröt, mer vatten som sköljde över mig och skin. Vinden hade dock mojnat något, uppskattade vinden till ca 12 m/s och min hastighet var futtiga 5-7km/h. Vågade inte kolla hur långt jag paddlat, jag såg ju inte ens Cape Point.

Segt i motvågorna men aningen bättre för de i dubbel… Foto: Cape Point Challange
Vackert men tufft! Foto: Cape Point Challange

Solen kom upp mer och mer och det blev aningen mindre dramatiskt på havet. Men när jag började paddla mot Buffels och den stora bukten lämnade jag land mer och mer och nu blev vågorna ordentligt stora, dessutom kom de mer och mer från sidan. Då och då bröt de över mig och jag fick stötta in i vågen och hoppas att inte gå runt. Jag såg både två och tre paddlare som vände om och började paddla tillbaka. Jag såg en dubbel upp- och ner och senare fler som gick runt. Det var riktigt stökigt nu, faktiskt bland det värre jag varit med om. Ett nytt stenpart dök upp i vilken vi skulle igenom, allt för att slippa de större vågorna. Åter igen bad jag en bön och paddlde på genom kelpen. Det enda glädjande just nu var att jag paddlat ifrån många av de jag legat i samma takt som. De måste ha blivit ranka i den höga sjön?

Foto: Cape Town Sport Photography

Efter ytterligare 30 minuter kände jag ett begynnande illamående. Fan också, vad är detta? Kom då på att jag hållit på i 2,30 kanske och utan att äta något, bara druckit svag sportdryck. Var det energibrist eller sjösjuka? Eller magont? Det hade inte funnits några toaletter vid start, tänk er vad alla skidåkare inför ett Vasalopp skulle panika då?! Tvingade mig att för första gången släppa paddeln, sätta ut fötterna och trycka i mig en gel – den godaste jag någonsin ätit tack och lov. En ’Gu’ med chokladsmak. Cape Point syntes nu långt där borta men innan jag skulle dit skulle jag runda en boj inne vid Buffels beach. Det kändes helt hopplöst. Mådde dåligt, paddlade låååångsamt, stora jobbiga jäkla vågor som bröt över mig och i det här tempot skulle det ta ytterliga 1-1,5h uppskattningsvis att komma ut till Capen. Skulle jag palla? Såg Evy framför mig väntandes vid målet, ville inte göra henne besviken genom att inte gå i mål. Tänk om jag var sjösjuk och blev sämre? Vem skulle hjälpa mig då? Såg inte många själar och ingen båt. Hade bara sett en enda båt under hela sträckan. Om jag tryckte på min panikknapp i appen på telefonen, skulle NSRI hitta mig då? För första gången i mitt liv kände jag mig faktiskt lite orolig och insåg att jag bara måste paddla på, lugnt och fint men jag måste framåt till rundningen och förhoppningsvis mänsklig närvaro. Ta en sak i taget, kommer jag dit så kan jag bestämma sen om jag pallar att köra vidare. Men helt ärligt, hur stora skulle inte vågorna vara ute vid Capen? Galet ju, det var ju runt två meter redan nu. Var det här fullt normalt för sydafrikanerna och jag som bara var lite gnällig? Eller var min oro befogad? Kämpade på långsamt – illamåendet hölls i schack.

Plötligt såg jag paddlare på väg tillbaka, någon längre ut och någon mer i min riktning. De paddlade fort, kunde det vara herreliten? Fick inte ihop det. Körde på en stund till med siktet på Buffels och såg då en säkerhetsbåt ligga och guppa. Jag paddlade mot den och såg fler och fler som kom åt mitt håll nu. Började fatta fast ändå inte. Vi skulle ju ut till Capen! När jag närmade mig båten skrek de ombord och visade tecken för hur jag skulle runda båten. Jag såg en snubbe i en Fenn och jag skrek till honom : Aren’t we going out to the Cape? No! svarar han kort. Då var jag 100% säker på att jag ska hem, hem till Fish Hoek.

Paddlare som kom i motsatt riktning. Foto: Cape Town Sport Photography
Jag rundar båten, vänder hemåt. Foto: Cape Town Sport Photography

Det visade sig senare att sjöräddningen (NSRI) tagit beslutet att korta ner banan eftersom ingen av båtarna kunde komma ut till Cape Point på grund av för stora vågor.

Plötsligt fick jag en massa energi, hoppet tändes och jag kände att jag var med på banan igen, jag skulle absolut att kunna fullfölja loppet. Det hade gått drygt 3h och jag hade drygt 15km hem. Jag har druckit slut på min ena påse och började med torr mun smacka efter min fyllda vitargopåse. Men inget kom ur munstycket. Funderade på varför, tog bort hälen från den mjuka slangen och försöker igen men inte en droppe kom. Fan! Men samtidigt kände jag att jag mådde bättre nu och att jag kunde chansa på att paddla vidare utan att stanna och mecka med blåsan – som låg framför fotplattan intrasslad med den andra tomma påsen. Efter vändningen kom nu vågorna från andra sidan, fortfarande stökiga, brytande, jobbiga. Var fortfarande för trött/ofokuserad för att orka försöka snedrurfa och jag bara paddlade på utåt, tog höjd, vågade inte gå med vågorna in mot land – det var för tidigt. Tids nog skulle det bli surf.

En dubbel vid rundningen. Kolla vågen ner till vänster där. Foto: Cape Town Sport Photography

Plötsligt såg jag Trent och den där tjejen komma mot mig. När gick jag om dem?  Jag hejade på Trent, han lät trött men glad. Mitt mod steg undan för undan och jag började känna av racet igen, försökte nu öka och paddla snabbt och surfa. Och så blev det, det gick bättre och bättre och jag såg nu stenarna vid Miller’s och hastigheten steg hela tiden. KUL! ÄNTLIGEN KUL! Och så var det hela vägen hem på en stor och stökig Miller’s run där jag äntligen fick paddla på, använda krafterna som absolut fanns kvar och jag kunde surfa förbi flera stycken. Sköna hastigheter visades på klockan och det sprutade och spolade om surfskin. Och så fortsatte det hela vägen in till stranden. Mina armar gick som en väderkvarn och kanske lite som en elvisp och jag kände mig löjligt pigg men kanske lite törstig. Fick fina runs hela vägen in i mål och möttes av FENN bikini brudarna och speedos-killarna. GÖTT! Ja var i mål, jag hade klarat det. Kanske med hedern i behåll men glad var jag trots att jag inte kunnat köra snabbt och snyggt hela vägen. Från att ha tänkt i banor om att bryta till att raca i mål så var jag naturligtvis glad. Och första svenska tjej att köra en CPC i en singel surfski – kul!

PK att det både är bikinitjejer och Speedos killar vid mål. Foto: Cape Point Challange
I MÅÅÅÅÅÅÅL! Foto: Cape Point Challange

Tommy Karls och Teresia kom in som trea i mixed dubbel och var glada men också lite omtöcknade efter den rejäla nedkylning de genomlidit. Deras dubbel länsade urdåligt och de satt med vatten upp över höfterna mer el mindre hela tiden. De blev så kalla att någon av dem yppat ordet om att bryta men den andra rytit ifrån med ett –NEJ! Den tidiga vändningen hade räddat dem och de lyckades ta sig i mål fast inte alls med den fart som de hade kapacitet till.

Herrklassen vanns av ingen mindre än Hank McGregor. Hans sjätte el sjunde vinst.

Hank kör numera för Fenn. Foto: Cape Point Challange
Dawid Mocke tvåa (delade senare andraplatsen med Kenny Rice). Foto:Cape Point Challange

Simon från Örnsberg kom in någon kvart efter mig och Trent var ca 30 minuter efter. Han var såklart jättetrött men otroligt glad (killen hade inte paddalt så mycket i höstas) och vi firade tillsammans med Evy – som också var jätteglad att alla svenskarna kommit i mål. Fick höra att detta varit den tuffaste CPC hittills och att många brutit/blivit upplockade och att en dubbelski sjunkit. Alla delade samma uppfattning – ’it was crazy out there’. Men nu var vi mest höga på endorfiner, adrenalin, belåtenhet och glädje. Tjihooooo! Och sen var det bara att hänga på festen som hölls på lifesavingklubben. Mat, billig öl, DJ, prisutdelning och sen en dans och mer billig öl ihop med alla möjliga, yngre och äldre. Svenskarna höll bra ställning på dansgolvet tyckte jag, minst lika bra som på havet om inte ännu bättre?!

Jag tror att både Teresia, Tommy, Trent och jag alla kände att vi var här och lärde och att vi vill komma tillbaka och visa att vi kan ännu bättre. Vi vill alla tävla igen och få runda udden – det sägs vara vackert. Och jag vill upp på topp fem. Idag var jag två minuter ifrån femte placering, nästa gång ska det blir bättre! För nästa gång ska jag se till att öppna upp klämman på min slang (snacka om att känna sig som en amatör när man efter målgång upptäcker att klämman varit stängd), stoppa i mig GUs kontinuerligt (även om man paddlar i stöket från hell) och ha mer motståndspaddling i bagaget. Och gärna hitta en toa innan start! Förutom detta var jag skitnöjd. Bra klädsel och kroppen var tipptopp, inte ont någonstans, inte ens i rumpan.

För en gång skull vara jag superglad över att få bli tilldelad en sådan där medalj som alla som går i mål får. Foto: Trent Victor
Så jäkla glad att få ha varit med om detta äventyr. Foto: Thea Van Der Westhuizen

Att paddla CPC var så här i efterhand det tuffaste jag gjort i paddlingsväg. Men också det häftigaste och med allt runt omkring såsom det långsiktiga målet jag satt upp och tränat utefter, uppsnacket under de två veckorna i Fish Hoek, eftersnacket, ruset och FESTEN så är det nummer ett på min lista i paddelupplevelser. Jag tyckte också det var kul att för en gång skull få använda alla mina skills under en och samma tävling. Tänker på alla gånger jag varit ute i kuling/halv storm och kämpat mot och med stora vågor – dessa gånger har fostrat mig mentalt att fixa den här CPC. Det var många som kom fram efteråt och gratulerade mig till väl genomfört lopp – de var mycket förvånade att jag som bor i Sverige kan fixa sådana förhållanden. Synd att folk har sådan okunskap om Sverige som surfskiland. Jag anser att vi har det mycket bra här hemma med fina möjligheter till downwinds, stora vågor, utmanande förhållanden etc. Säsongen är kortare men det hindrar oss inte från att klara av en CPC, absolut inte.

38km blev det bara idag, 4:27 tog det för mig.

 

Trent har skrivit ner sin berättelse från tävlingen – här kan ni läsa den.

Starten var gryningsvacker och bra. Jag märkte direkt att det var svåra vågförhållanden i motvinden och att folk här är generellt duktiga på att paddla vågor. Det blev större och större, från alla håll och enstaka stora brytvågor fick man hålla koll på utöver diverse tång och stenar osv. Jag sjöng på låtar och tänkte att det gäller att underhålla sig själv för en sextimmars tur. Rätt vad det är så bryter en stor våg över mig en från sidan. Jag tippar långsamt långsamt med benen ute och paddeln i vattnet, och ramlar i (asså jag brukar inte ramla i men nu gjorde jag det två gånger, det säger en del om förhållanden). När jag tagit mig upp fick jag lustigt nog en komplimang för snygg uppstigning av en tjej jag paddlade med (tror hon bröt sen). Det var allt jag hörde någon säga förutom ett hej från Emma innan vändningen. Annars gick jag och sa till mig själv ”THIS IS TOTALLY INSANE”. Jag är från Kanadas prärie, längre bort från det kan man inte komma. Timmar i tokvågor, rev och studsvågor, tång, hajtankar. Folk ligger i vattnet överallt. Helt jävla perfekt. Jag älskade intervallstarten som skulle se till att vi alla skulle vända samtidigt vid Cape Point. Jag såg därmed en jäkla massa folk paddlande förbi på väg ut och in. Hank Macgregor trodde jag var någon som avbröt och vände tidigt. Såå långt före Dawid Mocke. Dawid paddlade förbi ca 30m från mig hemåt och jag såg hur han VACKERT surfade på enorma sidvågor (den synen kommer jag behålla som inspiration). Psyket tärde när vi efter två timmar hade långt kvar till Cape Point ”fan det kommer ta en timme till ut dit i 12ms”, men arrangörerna satte rundningsbåten mycket närmare och det var ju kul just då.

Jag vinner ju inga tävlingar och får hitta sätt att tycka tävlingar är roliga. Är inte motiverad att gnetigt slå någon annan gubbe bredvid mig, finner ingen glädje i det. Att träna dubbelt så många timmar avancerar mig 20 placeringar – big deal. Jag tänkte jag skulle se det som en längre skidbestigning, mata på i lagom tempo och klara av det. Det fick bli vad det blir för en midpacker som jag. Bra strategi, kraften fanns inte att hämta sista milen under Millers Run. Stora fina vågor åkte under mig utan att jag orkade sprinta. Obra. Hade kul i de stora vågorna. Lagom med kläder. En bedrift att klara kände jag. Hoppades jag inte skulle vara för långt bak. Tänkte jag har ju brutit fingret, är en weekend warrior med tre barn och karriär och 50årig gubbe utan paddlingskarriär bakom mig, bla bla bla. Och så kunde jag sjunga och må bra mitt i det tokigaste, svåraste jag gjort i mitt liv (Åre Extreme Challenge 4ggr inräknat). Tänkte på Evy som sa hon skulle heja där på mållinjen och som krävde jag skulle komma tillbaka. Bra Evy. Vilken jävla upplevelse, vilket arrangemang, vilka roliga kompisar och häng, och denna gång så var det ett riktigt ösigt fest efteråt.

För mig var hela resan men speciellt tävlingen otroligt inspirerande – I met my freaks – jag träffade många andra i alla åldrar och båda kön som är minst lika tokiga som jag och jag vill verkligen (!) nå en annan nivå av träning så jag klarar fler större och snabba vågor efter en längre period. DET kan jag träna för (inte de där 20 placeringarna). Vi missade att paddla runt Cape Point från andra sidan. Jag vill göra om och göra om detta. Vilken resa, vilken rolig upplevelse att möta välkomnande vänliga likasinnade i en sådan häftig miljö. Tack för så roligt sällskap, mina surfski babes (inklusive Tommy)!

/Trent

Länk till tävlingens hemsida: http://www.capepointchallenge.co.za/

Resultat Damklassen:

  1. Bianca Beavitt
  2. Melanie Van Niekerk
  3. Bridgitta Hartely
  4. Chloe Bunnet
  5. Angie Austin
  6. Dampallen. Foto: Cape Point Challange