Breizh Ocean Race 2018

19-22 oktober 2018

Fjärde (och sista) tävlingen på fyra veckor – på flygbiljetten stod det Paris och på tågbiljetten stod det Saint Pierre de Quiberon. Jag skulle åka till Bretagne och vara med i min första världscuptävling (ICF World Cup 2018), förhoppningsvis surfa stoooora Atlantvågor men också spana in stället som sådant eftersom surfski VM ska arrangeras just här nästa år. Ska man försöka locka ner en hel skock med svenskar, elit som livsnjutare, vänner och familj, så är det bäst kolla läget.

Fredag 19e oktober – ännu ett morgonflight och ännu en taxiresa med upphämtning 04:30. Allt gick smidigt på Landvetter, hade valt att flyga utan incheckat bagage och jag gick snabbt förbi incheckningsdiskarna med en relativt välfylld rygga på ryggen. Jag hade på förhand skickat paddeln med norrmannen Einar, ja ni vet sill-på-gröten Einar, som skulle åka tåg ner. Taxade ut i morgonmörkret, det fanns ingen tillstymmelse till soluppgång ännu, och planet tog fart. KABOM BANG – efter ca halva takeoff small det från ena motorn och piloterna bromsade snabbt in. Sen följde många timmar av väntan, matkuponger, gissande, ombokning av tågbiljetter, nära att ge upp och åka hem tills det pang bom löste sig.

Dumma plan gick sönder!

Fick ny avgång till Paris, 14:40 med byte i Stockholm. Då kändes det kört, kanske skulle jag lösa in biljetten och få pengarna tillbaka? Åka hem och mysa med min fru istället. Jag ringde Einar, som dock var positiv. Om jag kom fram sent kunde han fixa någon att hämta mig på tågstationen. Jag kollade snabbt tågen och fann att sista tåget till Auray skulle vara framme 01:24. Jag skulle hinna med det om min flight inte blev försenat. Einar lovade att fixa allt inför tävlingen och checka in mig på mitt boende och plötsligt kändes det görbart. Så Plötsligt for jag till Stockholm med SAS istället och vidare. Lång resa, sen in till Paris, skabbig tunnelbana, åkte åt fel håll, fick tjuvåka fyra stationer då jag bränt biljetten på felåkningen, hann prata lite franska (où est la metro?) och köpa le baguette innan jag bordade regionaltåget mot Rennes och Lorient. 01.24 var jag framme och enligt överenskommelse hämtade Manu upp mig, snubben från Bekayaks (som säljer Nordic i Brest). Otroligt snällt! Han var en av utställarna på tävlingen och var kanske mån om att teampaddlaren från Sverige skulle slippa gå hela vägen till Quiberon halv två på natten? 😀

Franskt tåg, gick ganska fint det.

När jag kom in på mitt rum stod där en bricka med mat som Einar plockat ifrån middagen, och anteckningar från skepparmötet från kvällen. Gulligt! Och han och Tora hade bäddat min säng. Jag var så otroligt tacksam att Einar fixat med allt, annars hade jag inte kommit dit och nu kändes det helt rätt att vara här trots en resa på nästan 24 timmar.

Hit åkte jag, se rödgröna pilar till vänster om Nantes.

Lördag
Klockan ringde 7.30 och aningen sömndrucket staplade jag upp och rafsade på mig lite kläder, rafsade i ordning tävlingsgrejorna, fyllde camelbacken etc. Sen var det dags för frukost i kantinen, och burr burr det var allt lite kallt ute, dessutom fortfarande dunkelt trots att klockan var åtta. Tur att det skulle bli varmare senare, det sa i alla fall Yr. Frukosten var ganska enkel men baguetterna var riktigt bra. Men jag förstår inte att fransmännen inte anammat det där med pålägg på frukostbaguetten. Smör och sylt räknar jag inte som pålägg, det är mer som klister för att pålägget ska stanna kvar – eller inte fastna i gommen.

Lastade sen skis, hämtade luchpacken, bytte om och satte oss i en av minibussarna som skulle ta oss till start. Prognosen lovade ca 7m/s från nordost, vilket innebär frånlandsvind här. Starten skulle vara på en av stränderna utanför Locmariaquer och vi fick därför köra runt bukten, alltså köra in till fastlandet och österut. Alla minibussar och bilar ställde sig längs med vägen och det blev för ett tag fullt med folk och surfskis på vägen. Dock verkade det inte vara så mycket trafik här, det var mest promenerande folk som njöt av lördagsförmiddagen. Det hade lika gärna kunnat vara någonstans i södra Sverige.

Tävlingsbanan med start i Locmariaquer, ca 17km lång. Perfekt banval på rådande nordost.
Einar får hjälp med att sätta fast sin GPS enhet.

Förutom en stort antal skis var där både SUP och Outriggers. Kan vi ha varit runt 150 paddlare totalt? Vatten var mycket kallare än jag trott, som hemma faktiskt – 13C. Där stod jag barfota och ryggade tillbaka vid första ansatsen att kliva i vattnet. ALLA var barfota så folk var väl vana vid kallt Atlantvatten. I luften och solen var det nu riktigt skön, ca 18C kanske?, och jag hade valt endast ett lager på överkroppen.

Herrarnas start. Foto: Tora Juul

Vi damer startade 10 minuter före herrarna och 12.10 blev vi ivägsläppta med strandstart. Otroligt skönt att ha en trygghet i strandstarten och jag kom iväg riktigt bra. La mig bakom Angie och spanjorskan Amaia och försökte hänga på där. Men de var aningen för starka för mig och det blev stökigt med ytterligare två paddlare och efter att ha krokat i någons paddel la jag mig mer till vänster.

Nöjd med starten! Foto: Breizh ocean race

Även om jag inte hängde på dem helt kändes det ändå riktigt bra, jag tappade inte tokmycket och kände mig snabb i Nitro64an. Vid rundningen av ön hade damgruppen grupperats något mer och jag låg fyra, med någon tjej precis bakom. Vindvågorna blev större och större och efter rundningen kunde jag börja hitta mindre surfar här och där. Pulsen var hög och jag pustade, försökte hitta vila. Vågorna ökade på och jag kunde ganska enkelt skråa utåt för att vinna höjd. Jag märkte att topp-tre valde att gå med de snabbare dyningarna inåt istället men jag fortsatte att hålla mitt spår. Tyvärr hade min pulsklocka vägrat ta in 100% GPS signal och vägvisare och hastighetsfunktionen kom helt enkelt inte igång. Jag hade varit jätteduktig och lagt in hela banan i klockan men vad hjälpte det nu? Klockan kunde bara tala om att hjärtat slog ganska fort och att jag varit igång ett antal minuter. Lite synd faktiskt för efter ett tag tyckte jag att de andra var väldigt långt in och jag började undrade om jag hade missuppfattat banan? Det fanns ju bara en udde att gå mot och den var tydlig. Men man har ju gjort misstag förut och tyvärr har jag ganska dåligt självförtroende vad gäller navigering till sjöss. Och så fort dessa tankar kommer så vet jag att en del av min fokus istället läggs på banval istället för surf. Jag vågade helt enkelt inte hålla min linje utan började surfa ner/in mot topp-tre klungan. Fast den klungan var vid det här laget utspridd, ganska säker på att Angie låg en bra bit före och sen var det de två andra ganska nära varandra. På ett sätt kändes det skönare att vara närmare dem men samtidigt känns det som om jag började tappa på dem.

Min okända teampaddlare, kanske framtidens surfskistjärna? En 16-åring från Bretagne i Bekayaks Nitro 60.

Vågorna blev tyvärr aldrig speciellt stora men visst var där surf och de större vågorna var runt halvmetern. Flertalet gånger såg jag stim med hoppande fiskar (som jättestora sillar) och jag trodde för en sekund att det var flygfiskar. Alltid häftigt att se djur när man paddlar!

Så började jag närma mig udden och det blev stökigare och stökigare. Jag hade tappat all den fina höjd jag tagit i början och nu fick jag vågorna mer el mindre i sidan och jag hade svårt att hitta surf. De andra tjejerna kändes lång bort och jag kände mig riktigt kass. Herrarna, som släpptes 10 minuter efter, var ikapp och förbi och jag försökte ta rygg på Oscar Chalupsky som precis passerat – vilket var bra det. För efter rundningen av udden blev det platt men där fanns rev och stenar och brytande vågor var det inte enkelt för mig att  på egen hand våga gå rakaste vägen. Tryckte på så gott jag kunde men kände mig fortfarande långsam. Skavsår i rumpan och runt midjan gjorde sig rejält påminda – de kommer alltid när vattnet är saltare än hemma. Och vaselinet hade jag inte kunnat ta med mig i mitt handbagage- grrrrr!

Målet var inklämt på en mindre strand och det var ett mindre kaos precis vid målflaggorna där folk släppte sina skis och sprang. Jag kände mig inte ett bekväm med att lämna min ski i kaoset och trodde nog jag surfat så pass bra att jag hade marginal till bakomvarande dam och gav mig tid att faktiskt ta med skin upp en bit. Efter en stund skrek någon fransman ‘Drop your ski and run’ och då fattade jag. Hann ta tre älgkliv in över mållinjen och korsade den till synes samtidigt som tjejen som kom bakifrån. Fyyyyyyyy dig Emma – har du någonsin gjort en sådan dålig finish? En riktig klassiker. Skulle jag ha förlorat en placering på det? Jäkligt surt i så fall. För fyra är ju så otroligt mycket bättre än femma, eller hur? 😀   Nä men det handlar om att känna att man har gjort allt och gjort det på bästa sätt. När jag stod där pustandes i drivor av Atlanttång på stranden kände jag mig inte alls nöjd. Jag kände mig missnöjd över att inte ha litat på min navigationsplan, att jag int vågat ligga kvar längre ut. Hade jag stått fast vid min plan hade jag kunnat surfa in mot udden mycket längre sträcka. Och målgången ska vi inte tala om. Usch!

Målet vid Quiberon
Einar Kjerschow på väg in i mål. Foto: Tora Juul

Angie vann damklassen, ca 5 minuter före mig. Två kom Lea Caurant, också från Frankrike och trea kom den jämnåriga Amaia från Spanien, hon som var trea på EM. Till min stora lättnad kom jag fyra, jag klarade mig precis före Rebecca Newson, som trots sin fina fällning vid mållinjen fick en längre tid än jag. Phiew! Herrklassen vanns av Sean Rice efterföljd av tysken ‘Flash’ Gordan och glädjande nog knep Valentin Henot tredjeplatsen – stort!   

Två masters glada att vara i mål – ingen av dem 100% nöjda – men det är ju kul att tävla och vara i Frankrike! Foto: Tora Juul

Hängde senare vid utställningsområdet vid vårt boende och han prata med flera. Lite synd att fransmännen är så dåliga på engelska och att jag är så dålig på franska. Dock förstod jag att Manu på Bekayak hade haft en busy dag med många som var nyfikna och ville provpaddla NK-skisen, kul! Jag träffade tjejen som hade paddlat Nitro 60, en 16-åring från Bretagne som tyvärr inte kunde engelska hon heller. Då var det inte läge att ge sig in på några djupare diskussioner om vad hon tyckte om skin.

Så var det prisutdelning och jag och Amaia fick står på mastersprispallen tillsammans med en dam från Japan. Vi var förvisso bara tre damer i masters men jag såg hur otroligt glad den japanska kvinnan var över att få stå där. Jag ångrar så otroligt mycket att jag inte snackade med henne efteråt. Hon hade kommit hela vägen från Japan till den här tävlingen fick jag höra. Och efter lite googlande såg jag att hon varit med på Molokai. Såklart, det är ju nästgårds för japanerna. Hoppas hon kommer på VM!

Tantpallen: Amaia från Spanien överst, sen jag och trea Kiyomi Makino hela vägen från Japan.
Bekayaks på plats med alla NK skisen. Foto: Tora Juul

Reflektioner från dagen: Breizh ocen race (Breizh betyder Bretagne på det lokala språket här) är ett välorganiserat arrangemang i ett område mycket lämpligt för surfskipaddling. Här finns swells från atlanten och flera olika banalternativ och många fina stränder att landa och starta på. Det var intressant att se att tävlingen var så pass enkelt arrangerad helt utan bojar, knappt några flaggor eller fancy målportaler. Säkerheten verkade de ha bra koll på då alla hade gps särare och det erbjöds en riktigt sjysst livetracking för de som vilje följa loppet. Vi blev försedda med nödfacklor och där fanns flera följebåtar med kittade fransmän ombord. Alla tider passades och det var aldrig några frågetecken eller ifrågasättanden från min sida kring arrangemanget, banval, tid för tävling etc. Det kändes som om de så sent som möjligt spikat dag för tävlingen och senare även tiden. Vi fick bästa möjliga vind/vågor utefter prognosen, en fin lucnhpack med le baguette att sätta i oss efter målgång och mycket annat. Jag tror gänget här kommer fixa att arrangera VM om ett år, jag ser jättemycket fram emot det!

‘Hänget’ efter en surfskitävling är oftast mycket trevligt. Foto: Tora Juul

Söndag
Einar, Tora, den nyvunna vännen Stewart och jag hyrde cyklar och gav oss ut för att upptäcka Quiberonhalvön i solskenet. Det var bitvis riktigt gott i solen och t-shirtväder trots att skuggan var kall. I själva Quiberon stad träffade vi Oscar C som då berättade att att själva tävlingsarenan för VM skulle vara precis där vid den stora stranden och inte på l´ecole de nautic 5 kilometer norrut där vi bott under helgen. Jättretrevligt tänker jag, då får vi nära till restauranger och stan, sporten blir mer synlig samtidigt som vi fortfarande har en sjysst strand att paddla vid och möjlighet till nära downwninds på flera riktningar. Det är väl bara boendet som inte är självklart och ska man bo nära stranden får man nog vara ute i god tid och boka för Quiberon är ganska populärt bland turister.

Det här ska vara racearenan för VM, Quiberon waterfront.
Quiberonhalvön. Stränder i princip överallt, de västerut får stora vågor och de mot öster är mycket lugnare.

Dagen på cykel kom att bli otroligt härlig med mitt sällskap, med utsikten över havet och alla stränder, med besöken på kaféer i den lilla fiskebyn, crepen och känslan av sommar. Allt var så bekymmerslöst där vi cyklade runt i de små pittoreska byarna och det sköna lugnet i kroppen man har efter race fanns där. Och jag fick ännu en gång uppleva sommar. Vi avslutade kvällen på en bra restaurang vid havet där jag fick njuta av både vin, fisk och choklad. Jättegott allihopa – på franskt vis.

Mmmmmmm crepe med hemmagjord karamellsås. Och lokalt öl.

VM 2019  (22-29 september) tänker jag mig en vecka på orten där jag både kan kitesurfa och paddla ski fram till själva tävlingsdagen. För de som vill vågsurfa fanns där häftiga ställen även för det. Halvön är perfekt ur ett surfski/kite/windsurfing/segling/vågsurfingperspektiv – me like!  Det finns både plattvatten och swells. Och för de som vill cykla så finns det mysiga cykelstigar över halvön och flera utsiktspunkter att besöka. Och givetvis kommer det bli besök på flera av restaurangerna för att äta Moule Frites och andra skaldjur och fisk från havet. Men frågan är om jag ska ge ostronen en andra chans? Jag gillade dem inte på sjömagasinet i Göteborg sist. Det är lite att kasta pärlor på svinet Emma. Vi får väl se.

Ostron är poppis här och kan köpas på torget och restauranger.

På måndagen var det hemresa på schemat och det gick fint att ta sig med buss och tåg till Paris. Men i paris är det för jäkla stökigt att ta sig från tågstationen Montparnasse till Charles de Gaulle. Långa gångar, köpa biljett i en inte helt intuitiv biljettautomat, vänta på överfullt tåg, inkastare tryckte in folk, åka länge till flygplatsen, någon envisades med att släppa äggfisar, och sen gå långt igen, åka en flygbuss mellan gates och tillslut var jag framme efter knappt 2,5h. Men det var inte bara jag som fick gå långt i gångar, det stackars flygplanet taxade å taxade och taxade, i en halvtimma kändes det som, innan det kunde starta och lyfta. Om jag någonsin ska resa till Bretagne med flyg så kommer jag inte ta den här rutten igen, det kan jag lova. Det får bli flyg till Nantes. Eller åka tåg som Einar och Tora.

Så var tävlingssäsongen 2018 över (förutom det som kommer i december :-)) och jag känner mig ganska nöjd med säsongen som varit. Det jag är allra mest nöjd över är att jag har fått vara frisk och skadefri och att jag har kunnat fullfölja alla tävlingar jag anmält mig till. Kanske har jag inte gjort några framsteg jämfört med säsongen 2016 (då jag tränade på duktigt) men det var inte heller min plan. Planen var att hitta en bra balans mellan träning och resten av livet, att ha kul på träningspassen men också ha tid över för annat. Men nu är jag så sugen på att bli lite bättre ändå till VM. Och att känna ett sådant sug och driv är kul. Jag hoppas kunna förvalta det genom hösten och vintern.

Läs mer om tävlingen på http://breizh.oceanracing.fr/en/ eller på deras Facebooksida – som innehåller både film och bilder.

Fler bilder

Stewart från Saint Martin på cykel i Quiberon. Tack för kul sällskap och osagda cykeltävlingar.
Stewart och Einar väntar på kaffe i Portivy
Många creperier finns det här.
Tora och Einar 🙂
Lunchbaguette intogs i solen. Vi klurade på om slottet där borta finns på Air BnBs lista?
Tog en morgontur med hela team Nordic plus den där sydafrikanen som bor i Karibien.
Ett sjysst vågsurfingställe inte så långt från Quiberon.
Einar och hans damer 🙂