Årets surfskitur till Väderöarna

30-31 juli 2014

Det är mycket Fjällbacka just nu – som verkligen har befäst sin position i mitt hjärta. Inte långt efter Fjällbacka Surfski Open (som gick förra helgen) så tog Patrik Mossberg och Einar Kjerschow initiativet till ett surfski-meet i och med att det skulle komma vind (äntligen!). Planen var att träffas hos Einar på Raftö onsdag kväll för teknik och grill, och sen på torsdag paddla ut från Fjällbacka till Väderöarna. Jag tvekade in i det sista över hur jag skulle göra. Far var fortfarande på sjukhuset och jag undrade för mig själv om där fanns någon energi och lust att åka. Beslöt mig tillslut för att åka och Pedro hämtade upp mig. Pedro har verkligen varit toppen de här dagarna då han kört mig och min ski flera gånger, fixat mat till eventet etc. Ibland är det skönt att bara låta andra rådda, att bara hänga på, sätta sig i passagerarsätet och åka med.

Vi var ett ganska stort gäng à ca 10 personer som samlades hos Einar på Raftö norr om Fjällbacka. Vinden hade äntligen börja friska i och jag fick för första gången på evigheter dra på mig en tröja. Einar, som vanligtvis håller i olika kajakevent genom sitt företag kajakkopplevelser.com hade planerat att dela med sig av Sean Rice tekniktips samt kolla igenom var och ens paddelteknik. Vi började på Einars hemmabyggda Helga-maskin, en ställning i trä i vilken man övar rotationsmusklerna och teknik. Och tar man bort den höga pallen och sätter sitsen direkt på ställnigen så blir det en Einar-maskin, i vilken man tränar muskulaturen som jobbar vid det initiala draget vid isättet. EN SÅDAN MÅSTE JAG BYGGA! Vi fick var och en känna på rotationen i maskinen och fick tips på förbättringar i paddelrörelsen. Sedan satte vi oss i våra skis och paddlade runt på havet så att Einars fru kunde filma oss. Vi tittade sedan gemensamt på filmen och fick ytterligare tips på vad vi behöver åtgärda. Själv fick jag tips på att få en ännu rakare överarm innan isättet – inte helt förvånande. Tack Einar för allt detta, jättebra!

väderöarna_helga
Einar instruerar Lina Vleugels i sin hemmabyggda Helga-maskin. Foto: Pedro Pontes

Torsdag morgon och vinden var fortfarande frisk. Jag tror de flesta av oss var lite nervösa att vinden skulle vara lite väl frisk för att vi skulle våga oss ut till Väderöarna. DMIs vindrapport lovade dock mellan 4 och 8 m/s fram till lunch så vi alla tyckte att det nog borde gå bra. Vi åkte till Fjällbacka och mötte upp hos Patrik Mossberg vid Skäret. Kaffe, planering, packning, utbyte av mobilnummer  – febril aktivitet rådde när 10 paddlare gjorde sig i ordning för dagens äventyr. Vi lade ombyteskläder i en väska som Patrik sedan skickade med turbåten ut till Väderöarna. Jag packade ner nödfackla, kreditkort och mobiltelefon i min flytväst. Till min stora glädje var Annalena Axelsson en av deltagarna idag och vi bestämde oss för att hålla ihop. Att få bra säkerhet i en sådan här tur tycker jag är svårt. Alla har olika erfarenhet och jag har ingen möjlighet att bedöma om folk kommer att klara av turen eller inte. Däremot finns det några riktlinjer att gå efter såsom att alltid para ihop sig två och två (”you never leave your wing man”), ha telefon och fackla med sig, utbyta nummer och prata igenom vad var och en förväntas göra om någon inte klarar av turen. Närheten till land och det varma vattnet gör också det hela mycket enklare/säkrare. Att hålla ihop en grupp på 10 personer är omöjligt – i alla fall i de förhållanden vi skulle ut i.

väderöarna_afterski
Fyra förväntansfulla paddlare: Annalena, jag, Richard Holm och Einar.

Vi satte av tillsammans mot Väderöarna och Annalena kopplade in sig på en bogserlina som jag och Einar växelvis drog. Annalena ville inte sinka gruppen men jag tycker inte att jag drog henne nämnvärt, hon låg mest och bonkade i min akter – ungefär som när vi står på längdskidor och hon åker bakom mig. Och det där bonket säger ”Kom igen nu Emma, jag är bakom och kan snabbare”. När Einar drog Annalena passade han på att dela ut några tekniktips och jag ser hur Annalena rättar sig direkt. Jag känner ingen som paddlat så lite som Annalena och gör det så bra på alla vis.

Vi stoppade vid sista utposten innan öppet hav och var överrens om att ta det lugnt och att hålla ihop två och två. Och så satte vi av. De där 4-8m/s som DMI utlovat var snarare 9 m/s och det blev en guppig resa ut mot vinden. Vågorna var dock inte så stora men de var ganska oregelbundna och branta så det var skönt att inte paddla med förbundna ögon. Efter en stund tyckte jag att Annalena knappt rörde sig framåt. Fyren Södra Systers position till Annalena hade varit densamma i säkert fem minuter. Jag ropade till henne att jag kunde bogsera henne igen. Annalena svarade att det var lugnt, att hon kände sig stabil och tog det lugnt. Vi hade ju ingen brådska menade hon på. Nötte på ett tag till och jag ser hur Markus Grip och Micke Ström paddlar om oss. Några paddlare bakom närmar sig. Einar, Patrik och Richard Holm drar ifrån. Jag känner hur det kurrar i magen och rumpan börjar värka. Och det gick så pass långsamt framåt att jag blev rank. Jag tittar på Annalena och tycker att hon har exakt samma position till Södra Syster som tidigare. –Annalena, jag kopplar in dig! ropade jag. Det var en order, Emma var uttråkad och hade fått nog. Så fort Annalena var ikopplad satte vi fart och det var inte bara jag som paddlade på nu. Annalena som jag vet hatar att ligga någon till last slutade att lata sig och jag tror inte att jag drog henne speciellt mycket. Snodden var nog mer en mental snodd för henne – en motivationssnodd!

väderöarna_upptaget
Äntligen framme vid Väderöarna! Foto: Annalena Axelsson

Efter ca 90 minuter paddling på öppet hav (2.20 totalt) kom vi äntligen fram. Vinden hade succesivt ökat och jag tror att sista halvtimman hade vi haft ca 11m/s mot oss. Det var en hyfsad blöt överfart med många spolningar. Men vad gör det när solen skiner och vattnet är 24C? Glädjande nog kom ALLA fram, alla tio hade klarat det och somliga var väldigt nöjda med detta. Har man inte tidigare gjort en sådan här tur på öppet hav i kanske tvåmetersvågor mot sig så kan det vara lite skrämmande och mentalt jobbigt – åtminstone i början. Och för vissa hade det nog varit lite vingligt.

väderöarna_emma_levemyr
Carl Aschan först i land fixade snabbt ett surfskiställ. Micke Ström och jag glada över att vara framme. Foto: Annalena Axelsson

Väl på Väderöarna lade vi upp våra skis, bytte om till de torra kläder som kommit ut med båten och stegade mot Värdshuset. Jag hade ju tänkt på mat de senaste 90 minuterna och befann mig i ett hungerstadie som rankas högt på en skala ett till tio. Pasta med oxfile och sen kaffe med kaka åkte njutningsfullt ner i min mage.

väderöarna_kläder
Skönt med torra kläder! Foto: Carl Aschan
väderöarna_emma_levemyr_markus_grip
Markus Grip var också glad över att vara framme! Foto: Annalena Axelsson
väderöarna_lunch
Efterlängtad lunch! Foto: Carl Aschan

Efter lunchen gick vi upp till utkikstornet på högsta klippan. Väderöarna är verkligen en vacker ögrupp – har du inte varit där så åk dit för tusan! Vi planerade rutten tillbaka och Einar och jag kom överrens om att rejsa de första sex kilometrarna – de som var över öppet hav. Vindmätaren i restaurangen visade 13m/s och jag började känna ett adrenalinpåslag, jag visste vad som väntade där ute.

Vi bytte om och krånglade oss i våra skis, inte allt för enkelt från klipporna och den lilla höga bryggan. Själv är jag så rädd om min fina surfski att jag oftast doppar i den, puttar ut den i öppet vatten och hoppar efter istället för att försöka kliva i vid kanten. Ett bad innan turen så här års skadar aldrig.

väderöarna_vindmätare
VIndmätaren på restaurangen skvallrade om det härliga som väntade där ute. Foto: Carl Aschan
väderöarna_emma_levemyr_profil
Titut! Jag spanar efter medvindsvågor från utkikstornet. Foto: Markus Grip

Annalena och Richard hade redan gett sig iväg och vi andra kom iväg ca 10 minuter efter. Einar och jag startade sist och på hans kommando och klockstart. Kom snart ut i downwind och började surfa. Jag försökte ta höjd direkt och fick inte så mycket surf första biten.  När jag sedan fått efterlängtad höjd kunde jag börja surfa mer och jäklars vad det gick! Jag hade ingen GPS klocka på mig (den har jag försnillat – nummer två!) men jag kände att det var snabbt idag. Det var två vågsystem och hyfsat stökigt men om man bara vågade och orkade paddla på rejält mellan surfen så gick det hyfsat bra. Vågorna måste ha varit 1,5-2 meter och det fanns lägen där jag låg på surf och hörde hur vågen från det andra vågsystemet bröt snett bakom mig. Vid ett tillfälle broachade jag och fick slänga mig in vågen med ett rejält stöttetag. Några gånger körde jag fast och blev totalt överspolad. Låg dock mestadels på surf och hade enormt roligt. Adrenalin, varmt vatten som sprutade över hela mig, vitt skum, blått hav, ett evigt slurkande i skins självläns, nerförsbacke på de stora vågorna, leta efter nästa våg, länka till nästa våg…shit vad kul jag hade! Einar låg ca tre surfar framför mig men jag kunde inte fokusera så mycket på det. Jag gjorde ju allt jag kunde för att hålla mig uppe och fånga vågor.

På slutet drar Einar ifrån mer och mer och differensen mellan oss sär 1 minut och 25 sekunder när vi stannat vid överrenskommen mållinje. Att förlora mot Einar är inte speciellt jobbigt, han är ju ett riktigt paddeless med fin teknik och stor erfarenhet från havspaddling. Grattis gubben! Dessutom hade vi snittider per kilometer mellan 13 och 14km/h, det är jag nöjd med! Den gång jag inte längre kör fast och broachar så kanske jag har chansen på honom. Det är bara att öva på!

Vi återsamlades hemma hos Patrik vid Skäret och folk droppade in vid olika tidpunkter. Micke Ström såg ut som en dränkt katt. Markus Grip pustade verkligen ut efter hans stora mentala utmaning. Pedro var lycklig, Carl hade fått sitt livs surf. Jag hade idag verkligen testat Sparken i stora vågor och nu vet jag att hon är minst lika bra som min gamla Elite. Tycker inte att jag blir överdrivet blöt och ser inga nackdelar gentemot Eliten – bara fördelar. Jag börjar fundera på om jag ändå inte skall sälja min gamla fina Elite som bara har fått vara ute en endaste gång i sommar. Jo, så får det nog bli. Säljes till någon över 75kg!

väderöarna_pedro
Lycklig och nöjd Pedro Pontes efter sin tuffaste surfskitur. Foto: Carl Aschan

Vilken dag det blev! Den här turen måste ju bara göras om! Det borde bli ett årligt event! Mossberg Väderötur’?! Tänk att vi var hela tio paddlare som tillsammans gjorde detta – i den vinden. Helt fantastiskt. Ett minne för livet for sure! Helt klart årets downwind för min del.

Nu kommer drygt en vecka med jobb och träning innan det är dags att sätta sig på planet till Portugal. Inga vindar i sikte så jag får väl gå tillbaka till innebandybollsträningen. Och så håller jag tummarna för att det skall bli mycket downwind i Portugal förstås. Så måste det bli!

Jag planerar på att rapportera från EM varje dag, stay tuned!