Äntligen vinter – älskade Härjedalen!

Trots ett skitår på flera sätt har hösten varit riktigt bra. Jag lovade mig själv i somras att vara ute än mer under hösten i jakt på det så viktiga ljuset. För var år som går sliter jag mer och mer med motivation (till det mesta) och känner mig ständigt trött. I år skulle det ta mig tusan bli annorlunda. Ttack vare mer hemmaarbete blev det enklare för mig att få till utomhusträning i dagsljus. Så det var väl egentligen inte förrän i mitten av december som jag fick börja kämpa lite för att ta mig ut på träningarna. Sicken tur att man har kompisar som man bokar upp sig med. Måste säga att jag är mycket nöjd med en kul höst där jag har mått bättre än någonsin. Nu var det dags för vinter och den sedvanliga längdskidåkning, både kul och så bra konditionsträning för mig.

Dagen innan jul packade Kris och jag ner alla skidprylar (utom just lavingrejorna, varför skulle vi ha dem till Bruksvallarna? Och där fanns ju inte så mycket snö heller) och rullade norrut. Snöläget var som sagt inte så bra och vi båda hade sänkt förväntningarna en hel del men var ändå glada för att komma till snön och få miljöombyte. Kris körde bil helt outtröttlig och 9h senare parkerade vi vid det lilla huset vi hyrt vid Hede.

Julafton, upp å hoppa, idag skulle vi göra snöpremiär! Vi hade spanat in Storhogna bortanför Vemsdalsskalet just för att där verkade det finnas mest snö i området. Kris är bra på att söka information på nätet och hade kommit i kontakt med andra kitare som hintade om Storhogna.

På vägen mot Vemdalen stötte vi på ett gäng renar. Det är alltid mysigt att se dem lunka omkring på vägarna. Älskar deras rörelsemönster. Lite som höns fast annorlunda, jag får liksom inte nog av att titta på dem. Deras fötter (klövar?) är ju så gulliga!

Take your time!

När vi kom till Storhogna blåste det en del och sikten var fin. Solen sken även om ‘sken’ är en överdrift den här mörka tiden på året. Klafsade iväg med kites på ryggen och stighudar under skidorna. Ju högre upp vi kom ju mer blåste det. Kom upp på platån och besviket såg vi den tänkta kiteytan full med buskar, sten och kvistar. Kris var dock rejält sugen och började rigga. Jag tyckte det blåste på tok för mycket i kombination med det dåliga underlaget så jag lät bli. Såg syner i mitt inre hur jag körde in i en trädgren efter en skenande kite, hur foten fastnade, benet sträcktes ut och ja…nä, blä! Fick trampa fram och tillbaka för att hålla värmen medan Kris körde en sväng på en plätt. Försökte sörpla i mig så mycket som möjligt av ljuset och plåta lite innan fingrarna dog i kylan.

Älskade Kris med stor passion för kite, både på snö och vatten.
God Jul på er säger vi. Och tack Kris för att du orkat packa rekvisita, lite kallt just där och då men kul så här i efterhand.

Att åka längd vid Vemdalen efter kitetturen var inte att änka på. Var ju tungen att tina upp först! Körde hem till huset istället, eldade och tinade upp. Sen på med längdprylarna och vi körde ner till Hede skidstadion, som skulle ha något spår öppet/pistat med elljus. Mysig liten stadion inklusive skidskytte. Men lamporna lyste inte och vi gav oss ut i hopp om att de skulle tändas upp när det blev än mörkare. Banan var som ett klassiskt elljusspår, antingen upp till himlen eller ner till helvetet, i mörkret. Gav upp efter ett varv. Precis när vi packat av oss grejerna läste jag på en skylt att man själv skulle tända lyset med någon knapp som skulle sitta på andra sidan någonstans. Vi åkte hem, julmat och mys hägrade.

De andra två dagarna fick vi faktiskt till mer kiting. Vi fick kört lite på Varggranstjärnen vid Vemdalsskalet med efterföljande kanonlunch vid stugan där. Rekommenderas varmt! OBS, bordsbokning krävs i dessa tider. Och inte var det dyrt heller. Tjärnen var platt och trist men där låg en hel del fluffig snö faktiskt så det blev rätt kul repor över isen, fram och tillbaka med min sjua.

Turen i Storhogna dag tre blev den bästa kitemässigt. Det hade snöat lite mer och vi valde en bättre yta som vi sett på håll första dagen. Träffade på en massa renar på vägen dit, de var nyfikna.
Rejält bra drag i kiten, ok sikt och fin snö. Buskarna gjorde inte så stor skada, inga stenar att tala om. Urkul att fräsa fram och tillbaka, ligga ner i svängarna med bästa greppet, tjihoooo!

på väg mot myren
Bra tryck idag utan att vara för mycket.

På söndagen var det dags att förflytta oss någon timma norrut, nämligen till Bruksvallarna, där vi skulle fira nyår tillsammans med två andra kompisar. Det hade hunnit komma än mer snö och snöläget började närma sig ok. Men skulle det vara tillräckligt uppepå fjället? I lägdspåren var det hyfsat. Dock var det inte öppet ner mot Funäsdalen ännu men spåren till och från Ramundberget samt Mittåkläppen verkade vara i bra form liksom 6an söderut. Men innan jag skulle ge mig ut på längd hade vi några timmar på oss att ta oss upp på fjället för att spana in just snöläget. Fluffig snö nedanför trädgränsen bådade gott men så fort vi kom upp på fjället försvann både riklig fluff samt sikten. Kändes omöjligt att kita i dessa förhållanden.

Fjället kan vara ett hårt ställe att vistas på…

Testade längdåkningen på kvällen och jäklar vad härligt det var att åka skate på riktig skatebädd igen. I skidome är det inte lika kul i klafset…

Kris och jag hade hyrt skoter och drog på morgonen upp på fjället med kites och skidor. Någonstans borde vi hitta något. Körde mot Kariknallen men när vi kom upp på fjället såg vi (återigen) inte mycket. Och det var tufft att köra därifrån, såg knappt pinnarna. När vi kom ner mot trädgränsen var det bättre sikt men mindre vind. Hittade tillslut någon myr som verkade vara öppen nog, parkerade skotern och skidade ut. Kris var först ut och fick nog den bästa vinden. Hon hade kul!

Kris har kul i fluffet, använder tuvorna som hopp.
japp….
Kul att bo ihop med andra. Matlagnigen blir ‘skärpt’

En av dagarna kom jag på den briljanta idén att vi alla skulle gå upp till Kariknallen, fast med en twist. Vi skulle gå fågelvägen från stugan rakt mot Våffelbruket på toppen av Knallen. La in rutten i klockan, kompisarna drog på sig snöskorna och vi drog på oss randonéprylarna. Mot våfflorna!
Ganska snart efter att vi svängt av vägen från huset skulle vi över en rejäl bäckravin. Rätt kul grej faktiskt och det gick tillslut bra och ingen blev blöt. De första 700m på vår tur tog säkert 30 minuter och jag började undra om vi skulle hinna. Men sen fick vi upp speeden då terrängen blev snällare.

Mycket härlig fluff i skogen
Bäckravin var det ja
Uppe på toppen, Våffelbruket i bakgrunden
Våffelbruket
Kris och jag på toppen.

4,2 kilometer blev totala sträckan och jag minns inte hur lång tid det tog tillslut. Men nerfarten tog mig och Kris kanske 10-15 minuter? Kul!

Resten av veckan ägnade vi åt längd. Kris och jag testade att åka skate med draglina och det fungerade hur bra som helst. Så fantastiskt kul att vi kan åka tillsammans igen, att Kris orkar igen med sitt mer välmående hjärta och att hon tyckte det var kul. Jag fick lagom motstånd och blev skönt trött på 16 kilometer. Kompisarna tyckte också det var kul då farten blev lagom för dem och vi alla kunde hålla ihop. Näst sista dagen fick vi alla till en tur till Mittåkläppen, ett vackert spår men rätt tuff stigning på 500 höjdmeter. Det tog en bra stund för oss att ta oss uppför och jag blev tröttare och tröttare. Släpade dessutom med mig kaffetermosen och dunjacka för att vi skulle kunna fika i någon av vindskydden längs vägen. Kris ville sen mer så vi tog turen mot Djupedalen. De sista 3 kilometrarna hem innan nerförskörningen började fick jag koppla loss min fru, jag var helt färdig. På med Dunjacka, åka långsamt bakom Kris och bara bita ihop. Nu var det nog sa kroppen.

Kris å jag på tur. Leendet på topp fortfarande.
Halvdimmigt gav häftigt ljus och frostiga träd på väg upp mot Mittåkläppen.
Fika!

Söndag och dags att åka hem. Kompisarna valde att sticka kl 7 redan medan Kris och jag ville utnyttja veckans enda soldag och packade kiteprylarna. I soluppgången skidade vi uppåt Kariknallen och jag är så glad och tacksam för att vi valde att göra detta trots att det var otroligt drygt och segt att köra hem i örker och komma hem middnatt.

Följer snösko/skidleden upp från Bruksvallarna.
Solen gav ett så vackert rosa sken på väg upp.
Tesatde att kita nedanför Knallen först men vinden räckte inte till. Nu fanns tillräckligt med snö och den var fluffig.
15 kvadratmeter kite som snart ska upp.
Fick flytta oss 30 minuter till upp på Kariknallen. Flaggan vajade och skvallrade om vind.
Det var inte mycket till vind men jag fick tillslut några svängar i det magiska fluffet. Det är sällan man får både sol, vind och fluff på en gång.
Dessa repor kommer jag leva länge på.

Slutord
Bruksvallarna så mycket mer än bara längd! Wow säger jag! Nästa gång åker även lavinprylarna med så att vi kan gå några toppturer (om det inte blåser). Byn är fortfarande lugn till skillnad mot Funäs och Ramundberget, där jag anser det är hysteriskt så här års. Men det är klart, jämfört med Skistars ställen så är det lugnt.

Bileresan upp tar 9-10 timmar så för min del gäller en veckas vistelse minst för att jag ska orka med resan. Men med Norges gränser stängda är Bruksvallarna ett fint alternativ om man vill leka på hela berget. Här uppe är det fjällen på riktigt, det är relativt snösökert och priserna för att hyra stugor helt okej. Möjlighet till att hyra skoter är faktiskt ett kul inslag även om skotern är miljövidrig, väsnas och allt det där.

4motion förmodligen det mest trafikerade spåret.
Veckan bjöd på lätt snöfall och fina temperaturer varje dag.
Spårsystemet runt Bruksvallarna, vad som var draget där och då. 8km till Ramundberget antingen via SunMaid el 4Motion, två fina spår. Mittåkläppen inkl Djupedalsvallen ToR ca 20 kilometer. Klinken i Ramis ännu inte bra och spåren mot Funäs ännu inte öppna, men säkert har de öppnat nu en vecka senare. v7 öppar de spårsystemet uppe på fjället, då blir det världsklass!
Gott nytt år!!!