Älskade Älgöfjorden – och nu är Maria frälst!

Tisdag 19 juni 2018

Västligt. 14-18m/s. Sol. Så såg prognosen ut för tisdagen och den var stabilare än någon annan prognos. Samma blås och riktning i timma efter timma under HELA tisdagen. Jag var bara tvungen att åka dit. Skulle det bli samma förhållanden som för två år sedan då jag filmade det som kom att bli ’Welcome to the Bestcoast’?
Jag la ut en fråga på Västkust Surfski på Facebook, för ensam ville jag ju inte vara. Göran ställde såklart upp, han bangar sällan och han åker gärna till Älgöfjorden även om han bor så långt bort som i Onsala. För Göran vet vad som kan hända på Älgöfjorden en blåsig dag. Det som kan hända är att man kan få surfa utåt bara helsike, surfa å surfa tills adrenalinet tar slut, tills rösten spricker efter allt tjoande i vågorna, tills man är dränkt som en katt av allt vågsprut. En bra dag på Älgöfjorden tömmer definitivt ens bägare, skänker glädje och lugn och minnen man kan leva på länge.
Senare hörde även Einar och Teresia av sig och skulle haka på. Och så en smygis, Maria. Hon hörde av sig privat till mig och frågade om hon fick följa med. Hon ville så gärna och hon ville så gärna testa sina gränser och ta ett kliv uppåt. Hon hade ju varit med på Vågryttaren i helgen och var redo för nästa utmaning. Jag klurade en stund på detta. Att ta med Maria skulle innebära att jag inte skulle få tokpaddla utan helt enkelt vara dikt-an buddy under hela turen. Paddla i cirklar, kolla över axeln, vänta och hjälpa till om det behövdes. MEN jag tycker det är så kul när folk vill, när folk har den där passionen för havet och vågorna och framför allt om de har de förutsättningar som krävs. Jag har ju sett vad Maria går för tidigare och min magkänsla sa att det nog kunde gå vägen. I alla fall med en hjälpande hand. Ja sa ’ok vi kör’.
Efter att vi alla tagit oss igenom trafiken i Göteborg samlades vi vid Lökebergs småbåtshamn 17.30.
Vivan sa att det blåste en hel del.
Bytte om och surrade fast våra fem surfskis ordentligt på biltaken. Att åka över Instöbron ger mig alltid magknip, speciellt då det blåser över 20m/s i byarna. Vivan berättade för oss att det blåste just så. 19 i medel, 21 i byarna. Wholy….detta var minst lika mycket som ’Welcome to the Bestcoast’ och jag börjde fundera på om jag gjorde rätt som tog med Maria på detta. Men jag VET ju att Älgöfjorden är relativt snäll och vi var förberedda och hade bra marginaler. Jag hade med mig två VHF-apparater som Göran och jag tog hand om. Han hade lånat sin frus superstabila Cruze och jag räknade med att Göran skulle kunna rycka in om jag av någon anledning inte skulle klara av att hjälpa Maria. Maria hade neopren upp till hakan och jag hade också bra med kläder på plus Einars snygga och sköna rosa mössa. Vattnet var varmt, solen sken. Och så slog vi alla på webtrackingen, körde takitiksnack om hur vi skulle gruppera oss och tänka om vi inte kunde runda fyren. Det finns egentligen inga direkta hinder i vägen om man inte klarar att gå mot vinden så jag kände mig ändå ganska lugn.
Laddade, fortfarande torra och vissa av oss lite nervösa.
Satte i vid campingen och vi satte av ut mot ett formligen kokande hav. Det var otroligt vackert med det blåa det vita havet och de gyllenbruna klippöarna i kvällssolen. Detta är livet! När vi kom runt den lilla udden satte vindinfernot igång och vi började streta snett mot vinden med siktet på Åstol.
Sjyssta sidvågor idag!
Det såg ut att gå riktigt bra för Maria fast jag märkte att hon inte hade stötta-reflexen i sidvågorna – hon levde på bra balans i höfterna helt enkelt. Det var ganska rejäla vågor som kom, nog det största jag har sett i motvindspaddlingen på Älgöfjorden hittills. Emellanåt fick jag stötta in i vågorna med rejäla tag. Teresia hade inga som helst problem i Sparky så henne kopplade jag bort ur hjärnan. Efter vi kommit en bra bit ut gick Maria runt. Jag vände runt, la mig på behörigt avstånd och avvaktade. Hon var lugn och gjorde bra reentries men hade problem när hon kom upp. Lite för bråttom in med benen och vips föll hon över. Men vad tusan, ni skulle ha sett de vågorna hon fick i sidan. Och vinden på det. Det hade nästan varit konstigt om hon satt reentryn perfekt. Efter några försök var hon uppe och fortsatte utåt.
Tillslut kom den hjälpande handen.
Parpaddling – tillsammans blir vi som en pråm. Världens bästa rescue i downwind.
Efter en kort stund gick hon runt igen. Och sen igen. Då tänkte jag att nä nu räcker det, nu är det dags att börja paddla ner med vinden istället. Jag lyckades ta mig intill och Maria kom upp och vi lade benen i varandras skis och parpaddlade ner med vinden. Efter en stund hade Maria hämtat andan och jag släppte henne med förmaningen : försök inte fånga några surfar förrän efter fyren – försök bara att ’överleva nu’. Stötta – använd din paddel. Och jäklar vad fint hon stöttade! Tog några paddeltag, halvsurfade på de rytande vågorna och fick fin balans med paddeln. Och så gled hon ner i god fart förbi fyren där vågorna lugnade ner sig något. Hopp å lek skrek jag till
Maria på väg ner mot fyren. Först trevandes men snart säkrare och säkrare.
Maria och vi båda började surfa och satsa. Och jäklar vad det gick. Det var surfmöjligheter överallt. Var uppe i 18-20 km/h titt som tätt utan att ta i allt för mycket. Vattnet sköljde över sittbrunnen hela tiden, det var skönt stökigt, det guppade och vi surfade. Maria fick mer och mer kontroll och fattade mer och mer vad det handlade om. Vi surfade och vi skrek! Snart var vi ikapp de andra – som också de skrek av glädje. Det var rejäla leenden i allas ansikten. Vi tittade på varandra och behövde inte säga så mycket. Vi bara visste!
Mohahahahaaaa vilka goa vågor! Jag jagar våg och Göran.
Teresia hade the ride of her life. Fast just här är hon i rejäl uppförsbacke 🙂
Surfade på ett bra tag och Maria körde riktigt bra. Einar coachade henne lite och jag njöt för fullt när jag fick köra på ordentligt och fick många långa surfar. Vågorna gick fort så bitvis fick man vispa på rejält. Å andra sidan var det stökigt med mindre vågor överallt – så det fanns alltid något att glida på. Galet bra! När vi hade passerat spektakulära Älgön ropade Maria (som återvunnit allt sitt självförtroende) att jag kunde sticka nu – hon klarade sig. Nä nä, jag lämnar ingen. Vem fasen lämnar någon i den vinden och de vågorna? Vad skulle hända om hennes leash skulle gå av i någon vurpa? Och precis då vurpade Maria igen. Det var ganska intressant att kolla hur hon gång på gång försökte med reentry, kom upp och gick runt igen. Hon gjorde ju helt rätt men med dagens förhållanden så var det ytterligare parametrar vi aldrig pratat om på min kurs som påverkade. Men tillslut var hon uppe, dränkt som en katt, och satte av igen.
Maria gick runt och jag som satt och studerade hennes reentry) gled lite för nära varvid jag valde att hoppa i för att bromsa och undvika kollision. Bra att testa reentry i högsjö!
Och så surfade vi sista biten in. Vågorna var fortfarande riktigt stora. Har aldrig tidigare sett dem så stora så långt in i fjorden. Mäktigt! På slutet var det löjligt lätt  att få långa åk och jag fick till en sekvens där jag i över 30 sekunder bara gled och gled. Helt otroligt kul! Surfskipropaganda!
När vi nådde den lilla hamnen var det glada utrop, breda leenden och en trött Maria. Glädjehoppa, byta om och få i sig energi. Åka bil med värmen på max, äta mina surfmackor, dela på en ostkaka (vem glömde den i kylen på NPK i helgen? – tack!), dela på en termos kaffe i en kåsa och prata om surfet. Tjihooooo liksom!
Lycka! Glädje! Trötthet… Vi delar alla samma passion.
Jäklar Göran, ännu en fantastisk downwind har vi fått uppleva.
Kanke några tycker jag är en idiot som tar med icke-erfaret folk i sådana förhållanden. Men jag tycker vi hade bra marginaler, att vi tänkt igenom allt. Det är ju ändå det här man lever för till viss del – att få umgås med stora vågor. Det är ju det som är livet. Och jag visste att just Maria skulle älska det. Och nu vet jag att Maria kommer klara sig bra nästa gång hon går ut i friska vindar och att hon vet vart gränsen går, när hon absolut inte ska paddla ensam eller utan annan erfaren paddlare. Att få pusha sig och testa sina gränser är enormt utvecklande, man tar stora steg uppåt på surfskidownwindstegen. Och så vet jag att hon är totalt såld och helt fast. Hon kommer sitta och scanna vindprognoser, låta bli att boka upp för många kvällar och helger för att kunna sticka iväg om det blåser, drömma om vågor och bara vilja ha mer. Precis som Teresia har gjort senaste halvåret. Och som Einar, Göran och jag har gjort i flera flera år.
Kvällen på Älgöfjorden var också speciell eftersom Einar var med igen. Då är allt som vanligt liksom. Jag hade saknat honom under föregående år då han rehabiliterade sig. Men nu äntligen var allt som vanligt igen. Synd att Siven inte var med. Det är hans fjord och han är vanligtvis en självklarhet när man surfar här. Det är alltid kul att se hans breda leende och nöjda flin efter en bra dag på ’Älgis’.
Nu har jag äntligen fått testa min Nitro 60 i rejäla vågor. Som jag har väntat! Jag är jättenöjd! Den är stabil och kommer lätt på surf. Kursstabil och klarar snesurf riktigt bra trots att jag har det mindre rodret på. Den dök en del mellan de korta vågorna längre in på fjorden och jag fick massor med vatten över mig (härligt :-D). Dock svårt att säga om det har med skins raka köllinje att göra eller att jag ligger för långt ner i vågen. Men som sagt, jag är mycket nöjd och ser fram emot många och långa downwinds framöver.
Det var bra att få ha testat VHF-apparaterna ännu en gång. Göran och jag fick aldrig något viktigt att prata om över radion (tack och lov) men vid något tillfälle när jag inte såg dem tog vi kontakt och utbytte diverse olika glädjerop.
Ska bli kul att snickra ihop någon kortare film på meterialet jag har i kamerna. Fram tills den är klar får ni hålla till godo med skärmdumpar från filmen.
Over and out!
YEAH detta är livet!