Aitutaki – där söderhavsdrömmen blir sann

Medelåldersresan till Söderhavet del 2
21-24 oktober

Så var det dags att flyga ut till Aitutaki, den lilla paradisön ca 40 mil norr om Rarotonga. Det är den näst mest besökta ön av alla Cooköarna och hit finns det fyra dagliga avgångar. Biljettpriserna är ganska höga, vi betalade runt 4000kr per person t.o.r för våra biljetter, ganska mycket för de 45 minuterna det tar att flyga hit. Vi hade bantat ner vår packning rejält genom att lämna allt utom kiteutrustning och några t-shirts, badkläder och snorkelutrustning hos Malin och det var inga problem att checka in den stora (men lätta kiteväskan). Knödde in oss med knappa 30 andra passagerare i en SAAB kärra (SAAB 340) och det kändes ju kul att få flyga svenskt ut till Aitutaki. Vi var såklart extremt förväntansfulla att komma ut till högsta graden av paradiset och blev ännu mer förväntansfulla när piloten pratade lite drömskt om hur fint vädret var där ute nu (han kom just därifrån) och enjoy your flight. Efter drygt 35 minuter började inflygningen över den otroligt vackra ön och den stora lagunen där vattnet skiftade i olika nyanser av blått och turkost. De små grönagula kokospalmöarna var så otroligt vackra och revet ramade in alltihopa som värsta tavlan. Det påminde mig en hel del om Maupiti i Franska Polynesien, en annan söderhavspärla vi besökte 2015.

Resan till Aitutaki med Air Rarotonga och svenska kärran SAAB 340

 

Inflygning över Aitutaki
Alltid lika trevligt att få lei lei. Boendet verkar lovande!

Aitutaki har ca 1200 öbor  och består av en stor huvudö där alla bor samt ca 10 andra mindre öar i lagunen. När vi klev in i den lilla flygplansbyggnaden möttes vi av Rupe från boendet vi bokat och han hängde på oss de sedvanliga blomsterkransarna (lei lei). Kuru Club där vi skulle bo låg endast en kilometer bort och det lilla stället visade sig vara drivet helt på solenergi – cool! Stället var helt nytt och hade till och med en liten pool, utomhuskök, elbilar, elmoppar och tvättmaskin (till min stora glädje). Installerade oss i vårt rum och gav oss sedan iväg på elmoppe till närmsta beachen. Åter igen, de blåa och turkosa färgerna stack i ögonen och det fanns inget annat att göra än att gå loss med kameran, snorkla och bara götta oss. Men det var först efteråt jag insåg hur otroligt stark solen var. Snorklade i kanske 20 minuter och brände hela ryggen och baksida lår såklart. Dumt! Jag lär mig aldrig.

Kul att snorkla

 

Fin strand hittade vi direkt

Lite senare tog vi två av boendets cyklar och begav oss ut på ö-rundtur. Trots att cyklarna inte hade många månader på nacken hade de redan rostat och det gick i princip inte att växla. Och min sadel (som var på tok för låg) lossnade något och fick en mycket dålig vinkel – ouchi aj! Men vad tusan, vi hade ju luft i däcken och rullade. Spanade in den lilla stan Arutanga och dess små krypin till mataffärer, vi såg ett café och tre ställen där vårt inköpta wifi-pass skulle fungera. Sen såg vi flera kyrkor, frukträd med mogna popo (papaya) och bananer, blommor, kokospalmer och öbor som hälsade med ‘Kia Orana!’. Vi kom snart in på en grusväg med knappt någon bebyggelse och det kändes som om vi cyklade genom någon slags djungel. Plötsligt såg vi krabbor som kilade över vägen och ner i sina hålor. Ganska stora rackare faktiskt. Ju längre in på vägen vi kom ju fler blev de. Hundratals liksom. ‘Rassel rassel’ lät det när vi cyklade förbi. Och jag mindes att jag läst att Aitutaki är känt för sin stora mängd landkrabbor. Jag fick senare berättat för mig att vissa av öborna faktiskt äter de där krabborna. Undrar hur de smakar?

På tur genom bushen med alla landkrabbor

Det verkade inte finnas några naturliga öppningar i revet alls och jag frågade senare och fick veta att man öppnat upp på ett ställe för transport. Ungefär var fjortonde dag kommer ett containerfartyg hit och ankrar utanför revet. Varken hamnen eller öppningen i revet är dimensionerat för ett mindre containerfartyg. Ön har tidigare bara haft en båt som kunnat transportera containrar från skeppet och in till hamnen – fram och tillbaka i 2-3 dagar tills fartyget är tömt. Nyligen har dock ön fått ytterligare en transportkatamaran så nu hade de fått ner tömningstiden till en dag.

Somnade tidigt den kvällen i våra mycket sköna sängar med otroligt lena lakan. Mitt i natten vaknade jag av att det krafsade och knäppte. Klurade lite på vad det kunde vara och kom fram till att det måste vara något djur under vårt hus som höll på med något. Helt ärligt så lät det faktiskt som om det kom inifrån vårt rum men hur skulle det vara möjligt? Nä, jag intalade mig själv att det kom underifrån och jag försökte somna om. Ljudet fortsatte och jag tyckte det hördes först i ena hörnet av rummet och sedan i andra borta vid kylskåpet. Somnade tillslut men vad tusan var det som hade låtit så? Och – skulle ljudet komma tillbaka alla nätter? Måste fixa öronproppar i så fall.

Fick en liten kompis när vi skulle äta frukost

Efter vi vaknat cyklade vi väg och åt frukost på ett närbeläget resortaktigt ställe. Continental breakfast för 120kr pp: flingor, mjölk, toast, och frukt. Hade det inte varit för den goda frukten hade det absolut inte varit värt det. Men lite popo och kokos fick mig på mycket gott humör. Efter varsin nescafé (med riktig mjölk!) cyklade vi tillbaka (jag stod upp och cyklade hela vägen) för att planera dagen. När jag klev in i vårt rum hörde jag ett frenetiskt rasslande precis där jag stod och jag kollade in i hörnet mot dörren och såg en stackars landkrabba sitta och trycka där – livrädd såklart. Kris kom och beundrade krabbunderverket innan vi var överrens om att fösa ut hen med hjälp av mina simfenor. Att ta i den var uteslutet – man ville ju inte ha sig ett nyp. Kris fick krabban över tröskeln och ut i sanden och hen rasslade iväg med världens fart. Och jag fick svar på min nattliga gåta om vad som krafsat så. Undrar hur länge den hade varit i vårt rum?

Denna dära som orsakade allt ljud under natten

Ringde sedan ett nummer jag fått av Rupe till någon han kände som fixade båtturer på lagunen. Någon svarade och vi hade lite svårt att kommunicera men upphämtning om 15 minuter förstod jag i alla fall. Borsta tänderna, kleta på solkräm och rafsa ihop snorkelsaker – äntligen skulle vi få komma ut på vattnet. Och för en gång skull kom vår upphämtning i tid. En local som körde en gammal och skrotig mindre buss hejade glatt och vi trängde in oss ihop med ca 15 andra turister. Vi skumpade iväg och föraren drog det ena skämtet efter det andra – en ganska kul och trevlig snubbe som jag gillade redan från början. Katamaranen vi skulle ut i såg lika sliten och hemmabyggd ut den men två fina och rejäla båtmotorer där bak skvallrade om att det nog skulle bli bra. Och så gled vi ut på lagunen i katamaranen och snubben fortsatte att roa oss samtidigt som han berättade lite om det vi såg och skulle få se. Under dagen fick vi se otroligt vackra öar bland annat kända Hooneymoon Island (känt som kiteställe) och One Foot Island. Vi snorklade på korallrev och såg en hel del fina fiskar och några riktigt stora GTs (Giant Trevallys). Lunchen hade snubbens mamma lagat och några andra familjemedlemmar var med ut på ön och serverade den samt grillade tonfisken. Rackarns vilken god mat det var! Tonfisken var nog den godaste tonfisk jag någonsin ätit – så otroligt mör. Tydligen lägger de tonfisken i havsvattensbad i tre dagar innan den tillagas, just för att möra den. Det bjöds också på friterad tapioka- och brödfrukt, aubergine, sallader av olika slag mm. Allt i de där buffébyttorna var jättegott och hade bra smaker. Bästa maten hittills!

En snabbvisit på Honeymoon med min honey. Där ska vi kita imorgon!
Vågorna bryter mäktigt ute på revet
mmmm, dricka ur kokosnöt
Underbar snorkling
GTn (Giant Travellyn) spanar in om Kris har något gott med sig
Mmm, dricka ur kokosnöt. Och äta melon
One Foot Island. Foto: Kris Levemyr
Min fru det där 🙂
Kris spanar ut och drömmer om kite?

Den gamla skraltiga bussen släppte av oss utanför vårt boende runt 17-tiden och Kris kollade snabbt morgondagens vindprognos. Yes, det skulle blåsa och Kris ringde båttaxin tillika kiteföretaget med det klatschiga namnet ’Wet and Wild’ och bokade in oss till Honeymoon Island påföljande dag. Upphämtning på boendet 8.25 sa det, otroligt viktigt att vi skulle vara i tid eftersom de skulle köra någon annan charter kl 9. Glöm inte att ta med mat och vatten för 8h sa de. Vi kastade oss på cyklarna igen och trampade de fyra kilometrarna ner till byn i jakt på frukost- och  lunchmat. Allt var givetvis stängt förutom en pytteaffär framför vilken en gammal dam satt. Det låg några bananer i ett tråg och några popos vilka vi kastade oss över. Vi hittade även en påse kakor, nudlar och tonfisk på burk som vi köpte. Damen upplyste oss om att mataffärerna öppar tidigt på morgonen så vi behövde inte oroa oss. Cyklade hem igen  och kokade nudlar innan det var sängdags.

Honeymoon Island – en kitedröm
Vaknade med pirr i kroppen och det pirret steg än mer när vi såg att det var riktigt fint väder och palmerna vajade fint i den friska vinden. Att kita på Honeymoon var resans stora kitemål och något vi drömt om senaste året. Och nu verkade alla parametrar finnas där för att det faktiskt skulle bli av. Tog elmopparna ner till byn och köpte färskt bröd och jordnötssmör. Utbudet av mat på ön var ännu mindre än på Rarotonga och just bröd, frukt och tomat var väl det enda färska man kunde köpa för vettiga pengar. 8.25 stod vi i givakt men ingen kom för att hämta oss. 10 minuter senare ringde vi till ‘Våt och Vild’ och undrade vad de höll hus. Deras van hade gått sönder men som tur var kunde städerskan köra ner oss till hamnen. Båtägarna tillika företagsägarna Clinton och Peter var två ascoola och sjyssta snubbar födda på ön, rejäla polynesier med coola tatueringar. Brummade ut mot Honeymoon och Peter fick köra slalom mellan korallpelarna i lagunen. När vi närmade oss ön fick han krypköra med motorn uppdragen då det var grunt. Såg flera sköldpaddor simma i det klara vattnet.

Blev avsläppta på ön med alla våra prylar och vi såg att endast två andra kitare var på vattnet. Att vara på Honeymoon en sådan här dag med blå himmel och friska vindar var verkligen en dröm. Det var bland det vackraste jag sett, jag låter bilderna tala för sig själva. Och känslan av att kitesurfa på dessa stora grunda ytor var  fantastisk. Jag var barfota och kände det ljumma vattnet skölja över fötterna. Att göra vattensporter barfota är det bästa och lite lyxigt för mig från kallt land. Och det var riktigt kul att inviga min nya splitboard som Kris köpt till mig i medelålderspresent. Det var hon som packat alla kitegrejor så jag hade ju ingen aning om att den fanns med, och blev såklart ganska överraskad när jag första gången packade upp kiteprylarna. Kul!

Bästa tänkbara invigningen för min splitboard.
Kita barfota och utan neopren, det är livet det.
YEAH, Honeymoon island erbjuder kitesurfing i världsklass. Det blir inte bättre än så här!
Kris svinnöjd såklart!
Ja! Gött! Underbart!

Även dagen efter åkte vi ut till Honeymoon och kitade i lika fina förhållanden. Tog det lite lugnare med utomhusvistelsen då vi dagen innan blivit grillade för mycket i solen. Hade även förstärkt med extra tjock solfaktor vi hittat på mataffären.

Kitedag 2 och vi förberedde oss lite bättre med solfaktor och ännu mer popo

Hann till och med relaxa lite i hängmattorna i det lilla skyddet som fanns på ön. Peter berättade tidigare för oss att när han var liten så var Honeymoon island bara en större sandbank med några kokosnötter som börjat slå rot – och nu typ 35 år senare fanns där en riktig palmskog. Både Kris och jag kom att få se sköldpaddor när vi kitade. Den jag såg simmade förskräckt undan när jag som susandes på vattnet. Stackars paddisen! Kris möte med sköldpadda var något lugnare då de fick ögonkontakt och nyfiket kollade in varandra en stund över vattenytan innan skalman simmande iväg.

Försökte öppna min första kokosnöt och det gick la sådär. Det slutade med att jag försökte i båda ändar och den öppnades i båda ändar.
Relaxade lite och åt några kakor i hyddans hängmattor. Grymt skönt efter två långa kitedagar.

 

Kris gillade också Nobile brädan. Väldigt mycket tydligen.
Kris lever kitedrömmen
Även här var det gott om eremitkräftor och här var de ganska tama
Mmmm popo. Men hur äta utan redskap?

När vi kom hem efter kitedag nummer två hade vi planer för lite finare middag än nudlar men efter duschen råkade jag lägga mig lite på sängen och då var det kört. Vi somnade båda två klockan 19 och sov till 6 morgonen därpå. Sjön suger som de säger. Och förmodligen solen också.

Sorgligt att lämna paradisön för att flyga tillbaka tillbaka Raro. Vi hade haft en helt underbar tid och hade kunnat spendera fler dagar där – lätt! Jag hade äntligen börjat varva ner och hade gärna haft ett par dagar till där jag bara cyklat runt och beundrat landkrabborna, ätit fler solvarma popos för 3 kronor styck och druckit ur kokosnötter, simmat i det klara och varma vattnet, suttit mer på boendets fina brygga och bara blickat ut över lagunen. Nästa gång får det bli längre.

Otroligt kul att vi fick en sådan fin vistelse på Aitutaki. Ön var minst lika vacker som vi förväntat oss och kitesurfingen på Honeymoon island var otrolig. Och så skönt att komma till en ö med låååångsamt tempo som gjort för att varva ner.  Jag kommer aldrig att glömma känslan av att sitta där på sanden och titta ut på det klara och blåa vattnet, de gröna kokospalmerna vajande i bakgrunden och vågorna som brytert mot revet. Gahhhh – det här borde alla få uppleva någon gång i livet. En riktig söderhavsdröm!

Fler bilder från Aitutaki

Mmmmmmmm söderhavet! Jag älskar dig med ditt varma och lena vatten!
Kris på Hooneymoon Island