Race Day och allt där efter

 Onsdag 21 september

Som vanligt när det är mästerskapsrace blir det en lätt stirrig och något tryckt stämning bland de aktiva inklusive mig själv. Ska man ta en macka till? Müslin och mjölken skopas in i munnen. Borde jag toppa med ett ägg? Packa väskan, packa ombyte. Att packa ombyte i ett varmt land är alltid en fröjd. Istället för sedvanlig IKEA påse fylld med kläder, ponchos, mössa, vantar, vindtätt så rullade jag nu ihop bikinin, flipflopsen och strandshortsen och la i en liten påse. Klart!

Bussarna rullade vid 9.30. Släpen med alla skis var redan på plats, de hade körts till starten under natten. När vi rullade längs havet såg jag ett blått och stilla hav, inga vågor så långt ögat kunde nå. Men vinden kommer tänkte jag.
Väl på plats vid marinan vid Poetto beach lastade vi av, bytte om, köade för GPS tracker och linne. Kaos i ledet som var panikartat långt. Evy försökte styra upp kön med ladies först, för vi skulle ju faktiskt starta först. Tjurigt svarade damen vid bordet henne att lugna ner sig, starten går inte förrän alla fått linne och GPS. Då kunde inte jag hålla mig. -Det är ju bra om vi hinner värma upp lite också. Men äh, det kanske inte behövs, det är ju bara EM?! Tack och lov var surfskikillarna i ledet medgörliga och vi tjejer fick gå före.
Jag var ivrig och ville paddla bort till starten en bit längre bort på stranden. Jag var bland de första på vattnet och jag satte av bortåt. Men efter några hundra meter insåg jag att jag inte visste vart jag skulle. Vart var starten? Såg inga flaggor eller något som skulle kunna indikera en startplats i ett surfski-EM. Såg bara turister, solstolar, hotell, badgäster. Fick tillslut fråga en båt som såg ut som en följebåt och mannen ombord pekade rakt in. -But maybe…..not 12…. Mannen pekade på sin klocka och letade efter översättning till engelska – som uteblev. Försenat tänkte jag hoppfullt. Ju längre vi väntar ju mer vind. Plötsligt finns funktionärer och svenska hejarklacken på plats på stranden och det visar sig inte alls vara försenat. Försöker värma upp, testar några beachstarter och anser mig redo.

img_4642jpg

Emma Broberg (Danmark) och Linnea Stensils (Sverige) gör båda premiär i Surfski-EM. Foto: Kris Levemyr

img_4625

Värmer upp, snart dags för start. Foto: Kris Levemyr

Vi är ca 30 tjejer som radar upp oss i vattnet vid strandkanten. I år gällde stående start inkopplad i leashen. Evy, Hanna, Emma B och Linnea Stensils står till höger om mig, jag har valt yttersta position på vänster flank för att slippa trängsel. -5 minutes to start. Jag minns inte vad jag tänkte på och det var knäpptyst. -2 minutes to start. Ser på pulsklockan hur min puls gör ett skutt från 90 till 113. Åh, det här kommer göra så ont hinner jag tänka. Nervositet och ångesten visas i rena siffror.

-1 minute to start. Ready GO!

img_4662jpg

och där är vi iväg. Foto: Kris Levemyr

Gör ihoppet i min ski tvärt emot hur jag tränat. Det är la bra typiskt va? Vad håller hjärnan på med? Tappar lite på det men är ändå förvånad över att resten av fältet inte är snabbare. Ser hur självaste Evy tar starten och för en stund ligger först. Så jäkla kul, ha ha! Men sen kommer massan och den liksom bara väller fram. Jag försöker bita mig fast vid någons sida men shit vad alla är starka. Efter några minuter har jag tappat den stora tätklungan och naglar mig fast bakom någon som paddlar alldeles för långsamt. Det är tjejen med lagårdsväggen till rygg. Snacka om att man inte ska döma hunden efter håren. Spinkiga jag kör förbi och känner mig för en kort stund nöjd.

img_4671

Evy var först av alla i starten. Jag jagar efter. Foto: Kris Levemyr

Okej, det är platt. Jätteplatt. 100% platt. Ännu ett maratonrace tänker jag och grinar illa eftersom jag är ensam. Jag har ingens våg att hänga på. Ser hur stora klungan försvinner framför mig, minst femton tjejer där. Ska jag behöva göra hela racet själv? Det är bara att bita ihop och köra så gott det går. Tävla mot pulsklockan. Retligt nog känner jag av en svag motvind. Den svalkar förvisso men drar också ner farten. Jag får kämpa för att hålla mig runt 11km/h.

Bansträckning, start vid Poetto Beach, Cagliari och mål vid Solanas söderut.

Under första timman är det misär i mitt huvud men jag biter ändå ihop och verkligen kämpar mot vinden, platten och negativa tankar. Pulsen börjar dala men då, då händer det. Det kommer små små dyningar rakt från sidan och det räcker för att väcka mig. Jag är nog lättlurad men det gör inget. Tror mig kunna nyttja dem men i själva verket är det nog bara min uttråkade hjärna som vaknar och vips ökar både fart och puls. Närmar mig två tjejer och segar mig långsamt om dem. Dyningarna växer något och det rör sig aningen mer och det går bra nu. Tänk så lite det behövs för att jag skall komma till min rätt! Ser att jag till och med närmar mig några av tjejerna som tidigare var oändligt långt framför mig.

Sista 20 minuterna ökar vinden mer och mer och livet leker. Ser att jag går om ytterligare några och tycker mig skönja Chloe där framme. Ska jag hinna? Det blir ganska stökigt sista biten. Surf och stök då vågorna studsar från klipporna och botten grundar upp. Har kört i ca två timmar nu och jag ligger på gränsen till illamående. Ser nu den stora svenska flaggan och de underbara svenskarna där borta på stranden. Trycker järnet ända in och planterar surfskinosen i sanden och försöker ta mig ur snyggt och snabbt. Benen bär dock inte riktigt och jag får stappla lite innan det går att springa. I mål ser jag Hanna och Emma hyfsat nyuppstigna. Försöker komma fram till våra placeringar; Hanna fyra, Emma femma och jag sexa?
Känner två saker;
1. Lättnad över att ha snyggat till siffrorna lite med hjälp av vinden på slutet. Under loppet kändes det som om jag låg sist länge.

20160921_184030

Målgång för mig vid Solanas. Foto: Kris Levemyr

Benen bär knappt. Foto: Ohana Mana Cup

swedish_team

Underbara hejarklacken och support. Ni är bäst!

2. Besvikelse! Alla parametrarna var ju på plats. Kroppen fungerade perfekt idag, kunde inte ha gjort något snabbare eller bättre. Min ambition i år var att stå på pallen på EM. Men jag suger på platten, jag har typ fem plattvattenspass i bagaget den här säsongen och miljarders downwindpass. Men vad hjälper det när det inte blåser? Flera av tjejerna före mig idag är maratonkanotister och det svider såklart massor att förstå att hade vi startat en timma senare hade resultatlistan varit annorlunda. Givetvis var jag inte ensam om att vara besviken. En italienska vann idag, tvåa på maraton-VM. Ryktet sa att hon aldrig paddlat surfski tidigare. Vågspecialisten Angie Mouden som var 11 min (!) före mig på EM 2014 kom bara trea och var bara ca 3 min före mig. Men det är så här det är i den ädla sporten surfski antar jag. Ska man vara en vinnare måste man vara bra på allt.
Även de manliga maratonspecialisterna vaskade guld idag. Spanjoren Walter Bouzan Sanchez tog hem segern före fransmännen. Emil Torstensson, som är duktig på både maraton och surfski, lyckades vinna sin U23 klass, en klass med bra konkurrens i. Grattis Emil! Sprintkanotisten Linnea Stensils gjorde sin första surfskitävling och hade det nog lite kämpigt på slutet. 200m är ju inte direkt som 25 kilometer. Men hon lyckades bita ihop och ta sig i mål och insatsen räckte till första plats i U23. Grattis även till dig Linnea! Kul om det ger mersmak, säger det igen (med risk för att verka tjatig), vi behöver bli fler tjejer.
Hur gick det för de andra svenskarna? Kära Evy fick knallhuvudvärk efter ca 7 kilometer. Läskigt! Hon tog det lugnt en stund men det gick inte över. Evy ropade till sig en följebåt som kom upp vid hennes sida. Evy försökte förmedla att hon skulle bryta och att hon ville in till land. Mannen i följebåten ringde någonstans, pekade inåt land och drog sen iväg. Big missunderstanding….stackars Evy fick tappert paddla dryga milen in till stranden vid vårt hotell och krypa upp till hotellrummet och i säng, med huvudvärk och feberfrossa.  Man kanske måste ligga avsvimmad i vattnet eller skrika hysteriskt på hjälp för att få hjälp? För oss vid mål var det ett stort frågetecken vart Evy var. Ingen funktionär kunde tala om för oss om Evy brutit eller ej. När alla deltagare gått i mål och det var dags att plocka ihop kunde en funktionär berätta för oss att Evys GPS-signaler synts vid hotellstranden. Först då visste vi att hon förmodligen var ok.

Malmös stora, starka Ola hade en tuff dag på platten och miniväggade. Men han verkade inte hänga läpp för det. Siven gjorde ett bra lopp utefter sina förutsättningar och gick i mål precis bakom Oscar Chalupsky, några få minuter efter Emil.

img_4832jpg

Magnus ‘Siven’ Siverbrant i sitt första Surfski-EM. Bra jobbat!

Aterra Liffe Leffe gjorde en riktigt bra insats trots plattvattnet och var mycket nöjd. Pedro gjorde en Hans Sten och paddlade för långt ut och missade målet. Fjordens Göran Larsson fick efter skihaveri tidigare i veckan kämpa sig igenom banan i en lite för tung och bred ski men gjorde en riktigt bra kämparinsats ändå och vann den rafflande spurtstriden mot kompisen Jonas Sääv. När Göran kastade sig över mållinjen var han endast 7 slag ifrån maxpuls. Göran ger alltid allt. Man kanske ska börja kalla honom för gasen-i-botten Göran? Min vän och förebild Einar kunde inte riktigt tända till idag i och med plattvattnet och jag fick för andra gången i mitt liv slå honom. Men norrman som han är var han go och glad ändå efter loppet.

20160921_185057

Gasen-i-botten Göran! Foto: Kris Levemyr

Efter ytterligare några dagar kan jag ändå känna mig något mer nöjd. Damklassen har blivit riktigt bra,  ribban har höjts helt klart vilket enbart är positivt. Jag gläds också med både Hanna och Emma som gjorde fina insatser under sitt första EM. Nu är vi tre tjejer från Skandinavien som faktiskt kan spänna musklerna på ett EM och flåsa de främsta i nacken. Det enda som fortfarande river i min surfskisjäl är att man lägger ett EM på en sådan vacker plats med fantastiska möjligheter till downwindpaddling och ändå väljer man att starta tävlingen innan vinden drar igång. Det har i princip blåst hela veckan och vinden kommer lagom till lunch, sisådär runt 13-tiden.  Och den tutar i fram till 17-tiden minst. Detta kan inte vara en nyhet för arrangörerna. De skyller dock på säkerheten, alla paddlare måste hinna i mål, det är rädda att folk inte ska behärska förhållanden, sjuksköterskorna var bara bokade till klockan 15 osv osv. Bäh! Just sådant här fjams dödar min surfskisjäl. Det är EM liksom. 26C i vattnet. 25C i luften. Vågorna blir inte större än en meter. Vad håller vi på med? Allt annat skrutt kring arrangemanget kan jag ändå skratta åt efteråt. Så mycket tokigt organisatoriskt vi fått se. Men jag kan inte skratta åt just det här med vinden, sorry ohanamanabanana-folket vilka ni nu är.

20160921_172200

Det är enormt kul att inte vara ensam om att jaga toppen. Bra kört Hanna, snart är du i toppen! Foto: Kris Levemyr

img_4858

Nora upplyste mig om att jag luktade svett när jag kom i mål. Bästa att bada då 😀 😀 😀 Foto: Kris Levemyr

På kvällen sökte folk runt efter resultaten. De var inte uppsatta någonstans eller låg på hemsidan. Självaste Oscar Chalupsky frågade till och med min Kris om hon sett något.  Vid 22-tiden råkade jag stöta på Hanna som berättade att hon fått resultatlistan på WhatsApp. Resultaten finns i alla fall på hemsidan nu, kolla här:

Resten av veckan
Det blev många sköna dagar som fylldes av paddling, strandhäng, ljumma kvällar och mycket socialt häng med alla svenskarna. Vi var ca 30 på plats, förmodligen största delegationen (som Kris kallar det)  på resorten. Vi fortsatte att trängas med de italienska panchisarna i matsalen liksom vara totalt oförstående till den italienska underhållningen som bjöds på kvällarna. Några av oss (Evy och Eivind) var till och med delaktiga i någon ballongdans på scenen men var man inte där så var man inte.

em_dubbel2

Passade på att paddla lite dubbel med bland annat Helena. Skitkul! Tack för lånet Leffe av din fina CS Zest! Foto: Kris Levemyr

Under fredagen hölls tävlingar i Life Saving och Linnea Stencils kammade hem guldet i damklassen – så jäkla kul att se Sveriges snabbaste sprinttjej klå rutinerade lifesavingtjejer från Europa. Och dubbelrace blev det också, även det racet gick på platten innan vinden kom. Vi hade bara en dubbel med oss och Emil och Linnea körde racet i den. Våra norska grannar Einar och Eivind gjorde en fantastisk insats och kom tvåa. Einar kunde åldersmässigt sett vara morfar till Eivind, så kul att se Einar hänga med så fint i urstarka Eivinds tempo. Här kan ni förresten läsa om vad Eivind Vold, en av Norges mest lovande unga paddlare, tyckte om att testa surfski på EM

Flaggkuppen
Prisutdelningen hölls på lördag eftermiddag och lustigt nog spöregnade det i en timma och alla blev väldigt blöta. Underbara Evy myntade uttrycket intim-blöt. Men tidigare, på väg till prisutdelningen, var det en panikslagen Evy som inte kunde hitta den stora svenska flaggan som vi haft utanför vårt rum hela veckan. Vem fasen hade snott den? Enormt tråkigt att gå på prisutdelning utan den. Men när vi kom till den stora scenen ser vi den hängandes i mitten på scenen med två andra ynkliga flaggor utmed båda sidor, kanske en sjättedel i storlek av det svenka schabraket. Det var inte svårt att gissa vem som smitit förbi vårt rum och lånat flaggan, ha ha!  Prisutdelningen gick i ohanabanana stil den med. Det var jättekul att applådera för Linnea och Emil som båda vann guld i U23, sjunga den svenska nationalsången och glädjas med ungdomarna. Men sen blev det mycket väntan, svårt att höra/förstå vilka som fick pris och vad de fick pris för. Jag fick pris som bästa 30-40 åring och prisutdelaren höll på att glömma  att räcka över mitt pris. Alla var kalla och blöta och för egen del stod jag inte ut mer än 1.45.

20160924_162904

Blött vare här! Foto: Kris Levemyr

linnea_stensils

KOLLA FLAGGAN! Linnea Stensils får guld i U23 :-). Foto Kris Levemyr

Sista kvällen på resorten blev en höjdare. Är det all inclusive så är det och vi testade av gratissortimentet en hel del. Det blev ett stapplande surfskidisco där mixarna bara blev sämre och sämre. Evy fick tjata på DJn att spela en ABBA låt. -I told you 20 minutes ago to play ABBA! När hon satt på toa kom låten 😀 Men vi hade skitkul ändå och den underbara kvällen avslutades med att en västkustskara körde nattligt nakenbad i det ljumma (och mycket mörka) Medelhavet. Jag stod för dokumentationen – någon måste ju göra det, eller hur?!

img_2835

Tjohooooo för Västkust Surfski!

Det har varit underbart att vara en vecka på Sardinien och umgås med nära och kära, paddla surfski och njuta av sol och värme. Någon framtida Ohana Mana cup kommer det dock inte bli för mig, det är bättre att lägga krutet på andra arrangemang som ger mig mer surfskiglädje.
Tack till Kris som fotat hela eventet. Och tack till Richard Holm som administrerat med transporten av våra surfskis till Sardinien i god tid. Att få ha sin egen surfski på ett mästerskap är guld värt och det var lyxigt att kunna sticka ut på våra egna downwinds.

Och tack till alla vänner och familj som var med och förgyllde dagarna där nere. Det var mycket tack vare er som det blev en så fin vecka. Hjärta!

Blandade bilder:

img_2756

Surfski med min fru. det är lycka det!

img_2765

Nu ska det bli åka av!

img_2780

Nora och Evy yogar. Den här gången slapp jag :-D

img_2773

Siven, jag, Hanna, Linnea, Emil och Ola

img_2781

Evy med det gyllene kortet, som funkar i alla barer.

img_2786

Bara små öl på kortet. Då får det bli många istället, hi hi. Men tro inte att alla var till mig!

img_2788

Härliga kompisen Jenny, när ska du vara med i EM?

img_2814

Aterra Leif är sällan tråkig.

img_2796

Ni ser, ölen var inte bara till mig.

img_2793

Lilian och Göran :-)

img_2774

I princip alla svenskarna. 34 + fotograf räknar jag till. Foto: Kris Levemyr

img_2728

Vi ‘gör’ Cagliari

img_2865

Hann med lite snorkling också. Foto: Emma Broberg

img_2838

Svensk-släpet packas för att åka hem.

EM Sardinien 2016

Tisdag 20 september
Vi har varit här nere på Sardinien sedan i lördags kväll och man kan väl säga att vi har det gött, speciellt när det kommer till maten. Vi bor på resort, vilket är en helt ny erfarenhet för mig. Förutom det stora utbudet av mat tre gånger om dagen så har jag min sin egen solstol och parasoll på stranden, det finns gym och olika gympass, barnaktiviteter, ett litet zoo, barer med fri tillgång till cappuchino, italiensk underhållning (som vi fattar noll utav), dykkurs, poler, vattenjympa mm. Och dessa italienska pensionärer som vi trängs med i matsalen, OMG! De ser en inte, de ser bara maten och de ska fram först. De knör och använder spetsiga armbågar, helt otroligt irriterande.

Äntligen på plats, i min egen ski, och sjysst downwind. Bra jobbat Sverige!

Det blåser bra också och vi har hunnit köra igenom banan under två dagar. Det är varmt i vattnet, fina vågor och allmänt gött. Men ändå är där något som gör att glädjen inte är på topp. Arrangemanget hittills har varit ett skämt och några har drabbats mer än andra. Jag orkar inte gå in på allt som sagts och hänt utan försöker sammanfatta det kort ovh istället försöka fokusera på att ha det bra och ladda inför morgondagens EM race.

Evy fick sin livs downwind igår

Den infon vi fått om EM i våras och under sommaren stämmer inte längre då de gjort om konceptet och deltagare verkar ha fått olika datum om när vindfönstret är. I skrivande stund har därför vissa landslag inte fått hit sina surfskis ännu och imorgon går loppet. I helgen fick jag reda på att loppet skulle gå den 22:a men någon dag senare bestämdes det att det skulle gå den 21:a. Att som arrangör inte kunna spika ett datum för när ett beslut skall fattas är konstigt. Och det är konstigt att det kommer olika bud hela tiden. Det känns enormt oseriöst.

Jag hade själv gått och planerat för ett dubbelrace men fick veta av arrangörerna i somras att dubbel och singel skulle gå samtidigt varvid jag inte skickade med min dubbel med släpet. Nu har de bestämt att dubbel kommer gå en separat dag. Och det skulle vara två race, ett EM och OhanaMana Cup. Nu är dessa sammanslagna och många av oss är dubbelreggade. Kanske inte gör så mycket för mig men det har ställt till det för uthyrarna som inte längre hyra ut sina skis två gånger. Således står alltså en del deltagare utan ski. Och jag som initialt hoppats på totti tre race kommer bara köra ett.

Här bor Evy, Kris och jag.

För min egen del är det lagom nervöst. Jag är nog mest nervös för att vinden kommer vara för vek imorgon. Jag har sett biffiga tjejer i matkön, de med ryggar som ladugårdsväggar. Jag har ingen chans mot dem om det blir platt. Och jag lär gräma mig om det blir mer vind efter att vi har gått i mål.  Men nog klagat nu, vi är här, vi har det gött och jag har värsta hejarklacken med mig beståendes av vänner, familj och tjejerna från Jonttis. Hur kul är inte det liksom? Vi har det ju fantastiskt för tusan!
Så summan av kardemumman: imorgon blir det race. Kanske kl 11.00, kanske senare. Det blir någonstans 5-7 m/s rakt bakifrån (frånlandsvind) och 25-27C och strålande sol. Hittills har det varit rätt svalt men imorgon blir det hett igen. På flera sätt. Jag har ingen aning om hur det kommer gå, det är bara att springa, greppa skin, göra en bra start, få i paddeln och ösa på, inga onödiga missöden. Det är 26 kilometer och det finns många duktiga tjejer här. Helt klart bästa startfältet i en europeisk tävling någonsin.

Göran trivs också bra

Öresund Downwind Challange 2016

Lördag 10 september 2016

Jag gillar verkligen Malmö och efter årets upplaga av Öresund Downwind Challange gillar jag Malmö med bihang ännu mer. Det blev en jätteskön dag som började med hotellfrukost med pannkakor, grädde och sylt med klubbkompisen Arne till bords. Siven hade sagt till mig att fett det var bra det innan ett race. Addera på glassigt väder, bra fart, sköna människor, vackra sandstränder och bästa surfskihamburgarna hittills i svensk surfskihistoria. Att det inte blåste över huvud taget har jag nästan glömt bort.

 

Prognosen sa 2-4m/s S/SV och vid 10.30 klev vi på bussen som körde oss genom city ner mot Skanör. Vi fick en riktig tiopängs-guidning under åkturen, Lazlo vid micken är bara för jäkla bra. Han känns lika självklar 2017 som att skaffa grill och följebåtar. En egen punkt på checklistan helt enkelt. Varför inte marknadsföra tävlingen med Lazlos guidade tur som dragplåster?

 

Det var en otroligt fin dag. Klarblå himmel, strålande solsken,en bit över 20C och jag hade lämnat allt neopren hemma. Under uppvärmningen badade jag hela mig men det svalkade bara en kort stund innan jag blev varm igen.

På startlinjen fanns idag Steffen Burkhardt från Tyskland, ett gänga snabba plattvattenskanotister från Malmö och Danmark, Siven, Emma Broberg, Aterra-Leif, min klubbkompis Arne, Evy och några fler sköningar. Framför oss hade vi 22 kilometer plattvatten och jag hade lite ångest inför loppet men valde att tänka att det skulle bli den perfekta genomköraren för mig innan EM. DW har jag fått så att det räcker och blir över men ett pass på platten i tävlingsfart suger verkligen musten ur mig och är något jag verkligen behöver träna på.  

Foto: Patrik Stenberg

Klar för start i Skanör. Foto:Patrik Stenberg

 

Det blev beach start ståendes i vattnet och det innebar några nya moment för många. Jag kom iväg sådär efter att ha bråttats lite med Liffes paddel och fick ta i rejält för att komma ikapp Arne. Arne och jag hade tidigare pratat om att hjälpas åt idag och Arne skulle gärna ta första passet startglad som han är. Jag fick bråttas rejält med mig själv första tio min. där jag försökte hänga med. Pulsen tokhög, hur länge skulle jag orka? Efter ett tag var det bara Arne och jag som utgjorde vår klunga och jag såg hur Emma och hennes klunga sakta men säkert segade sig iväg snett utåt och ifrån oss. Fick slita på ordentligt bakom Arne för att inte tappa hans våg. Efter ca 30 min hade pulsen lugnat sig något men jag kände mig fortfarande lite trött. Efter 45 min såg jag att Arne började sacka något och det var min tur att gå upp och dra. Slitigt! Lämnde tillbaka till Arne efter någon kvart – uselt tempo. Arne satte fart en stund. Sen kroknade han och jag vaknade till för första gången. Låg över 12km/h och körde och äntligen kändes det bra och roligt, jag kände mig stark (man får ta till vara på tillfällena).

Det var varmt, ja, men det var hanterbart. Visst ville jag bada men det fick förbli en dröm. Då och då kom någon våg från någon båt och både jag och Arne sökte, fångade och surfade. Lyckades hålla hela vägen med samma intensitet och pulsnivå och vi närmade oss faktiskt folket där framme. Kom ikapp Stenberg på slutet men då var jag trött och orkade inte spurta. Emmas gula flytväst hade också blivit tydligare och tydligare men det skilde ändå 1.5 minuter mellan oss vid målgång. Men jag var skitnöjd! Jag hade verkligen maxat, disponerat loppet perfekt utifrån mina förutsättningar och utmanat mig själv att köra hårdare än tidigare. Och med 10% upp till Steffen, som vann herrklassen, fortsatte jag att känna mig nöjd. Uppåtgående trend på mina plattvattensprestationer, skoj, även om de har börjat så långt ner som i sumpträsket.

 Tävlingen bjöd som sagt på bästa hamburgarna i surfskisveriges historia. Bacon, ost, saftiga burgare, sallad, tomat, lök mm – fantastiskt. Och chipsen serverades med avsmakning a la Johan Skärskog. Det var bara Viktoria som saknades. Vart var du liksom? Som vanligt var det urskönt att sitta och dega, fylla på depåerna och tjôta på MKKs paradveranda – i solen. Mmmm!

Bästa hänget!

Bästa burgarna!

 

Arrangören Johan tar chipsserveringen på fullaste allvar.

Se resultaten här

Öresund downwind challange hemsida

Tack killar för en jättefin tävling. Synd att inte fler hakade på. De anar inte vad de missade. Bättre vindar nästa gång! Kan avslöja att jag var helt tömt dagen efter loppet. Medan Siven, som haft en kass rejsdag, körde dubbelpass på söndagen så fick jag göra allt för att bara hålla ihop ‘det’. Det kändes precis som dagen efter ett Vasalopp. Nära gråten, ständigt hungrig, oändligt trött fast inte sova-trött. Då var det skönt att för en gång skull sitta vid havet och kolla på när andra sportade. För givetvis var det sol och 10m/s rak väst.
 Nästa anhalt är Sardinien och jag känner mig verkligen redo. Frisk – check! I form – check! Tränat på bra hela säsongen – check! Blivit bättre i vågorna – check! Blivit lite bättre på platten – check! Sugen – check! Egen surfski på tävlingen – check! (om inte Richard krockar på vägen ner eller min surfski ramlar av släpet – hjälp, katastroftankar!)

Lazlo hade bundit blommor från Euroflorist. Foto:Patrik Stenberg


Vi är ett stort och gott gäng som åker dit och finns det hyfad internetuppkoppling kommer hovfotografen Kris tillika min fru och jag att hålla er uppdaterade om vattentemperatur, resortlivet, det förväntat goda kaffet, italienarnas knackiga engelska, svenskarnas knackiga italienska, avsaknaden av stora vågor eller glädjen och euforin över stora vågor. De flesta av oss flyger ner nu på lördag 18e och tävlingarna kommer hållas någon gång mellan tisdag och söndag nästa vecka.

Norska Mästerskapen i surfski 2016

   27 augusti 2016

Ännu en helg och ännu en tävling. Mina förhoppningar till den här helgen var givetvis att glädjen och formen skulle komma tillbaka efter förra helgens kassa prestation och ovilja till att paddla. Drog upp till Norge och Fredrikstad, en körsträcka på knappa 3h, tillsammans med bästa Evy, Göran, Patrik och Siven och som alltid blev bilresan en stor del av det totala nöjet med att åka på tävling. Kände mig fortfarande lite seg och slemmig, tur att de andra var mer pepp. Hade inte kollat prognoserna så noggrant men hade hört något om att det nog kunde bli lite bölger, framförallt från sidan. Och nog blåste det, det blåste så pass att Magnus Nitro lossade från min dåliga aktersurrning då vi körde över Tjörnbron. Tur var att den var bättre surrad framtill. När vi styrde av från E6 ner mot norska kusten försvann vinden och jag såg framför mig ett race likt det förra året, lite glassigt och svettigt i småvågorna i solen. Helt ok det också bara kroppen känns bra.

nm_bilen

Västkust surfski på väg till Norge

Parkerade vid Fredrikstads Seilförening där vi gjorde oss i ordning för start. Jag spanade ut på havet och såg ett skummande härligt hav – ha! SÅ kul! Så oväntat (för mig)!

På plats fanns idag celebriteterna Matthiew Bouman från Sydafrika och Boyan Zlatarev från Tarifa. Boyan stod där i shorts och t-shirt och jag undrade såklart vart han gjort av sin torrdräkt. Nytt recept svarade Boyan som blivit sjuk efter att ha paddlat torrdräkt i Sverige senast.

Starten har gått. Foto: Christin Arinonsen


Vi var knappa 30 paddlare som satte i och paddlade ut mot start en bit ut förbi Hankö. Framför oss väntade en ca 18km lång bana som gick i en svag båge först i sydostlig riktning och sedan i sydvästlig riktning. Nu rullade vågorna på bra mot oss och jag tänkte att det här skulle bli kul även om vi skulle få vågorna i sidan. Heller en meter i sidan än inga vågor alls tycker jag.

nm_banan

18km paddling, start vid Hankö.

Starten gick fint då startern lyckades få ihop fältet trots vågorna.Det kan lätt bli kaotiskt när man lägger ihop trettio surfskipaddlare och en meters vågor och med önskan att alla skall ligga stilla på en linje. Det blev en bra stunds stampande mot vågorna, kanske var det 2 kilometer? Kände mig långsam men höll ett öga på Einar, som är en bra referens för mig. De snabba killarna försvann iväg snabbt såklart. Så kom första rundningsbojen och nu fick vi vågorna i sidan. Började leta surf och jobbade mycket på skrå. Det var en ständig avvägning hur mycket surf jag skulle få och hur mycket höjd jag skulle tappa. 

skön höjd på vågorna idag, runt metern. jag gömmer mig i vågdalen. foto: Christin Aronsen

Anders Abrahamsson . Foto: Christin Aronsen


Efter ytterligare några kilometer kom rundningsboj nummer två och vinkeln mot vågorna blev aningen bättre. Hade hyfsat flyt (med det kan ju ALLTID bli bättre!) och försökte hitta så mycket surf som möjligt. Trots att jag såg Einar framför mig hela tiden var jag väldigt glad att idag ha ställt in målet i min GPS. Det kändes fint att kunna gå min egen väg när jag såg Einar ta en annan linje.

nm_siven

Bra jobbat Mange!

Sista biten in mot mål minskade vågorna liksom snittpulsen. Kroppen började väl bli trött och jag försökte pressa på så mycket som möjligt ändå. Blev ompaddlad av Peter Fusdahl från Stavanger, morr! Kändes lite surt men ändå ok, killen såg bra ut där i sin Fenn Elite. Gick i mål och kände mig ändå väldigt nöjd eftersom jag hade Einar inte ens en minut framför mig.Och de killar jag ville och borde ha bakom mig var bakom. Men framförallt, jag hade haft ett skitkul race där jag fått jobba hela tiden med både hjärnan och kroppen och faktiskt fått till ett hyfsat race. Och kroppen hade funkat ganska bra idag. Drömmen om det perfekta racet lever dock kvar, kommer man någonsin få uppleva det?

nm_emma

Målgång för mig, det var surf ända in på stranden :-D

På herrsidan vann Matt överlägset. Gleb, som är riktigt rå på både maraton och vågor, var tvåa och Magnus Siverbrant trea, två minuter efter Gleb. Det tycker jag var bra gjort av Magnus för idag hade det varit mycket tekniska förhållanden och det kan inte annat än betyda att Mange har blivit bättre i vågorna. Fyra personer hade brutit och resultatlistan var väldigt annorlunda jämfört med förra året då det varit platt.

nm_matt

Matt Bouman från Sydafrika plockade enkelt hem vinsten.

För oss som bor på västkusten är det smidigt att åka upp till Norge för att tävla i surfski. Därför tycker jag att det är synd att inte fler norrmänn tar sig ner till vår tävling Vågryttaren vi arrangerar i juni. Vad handlar det om? Att vi inte serverar våra burgare i lomper? Jag menar, norrmännen har ju visat att de kan paddla surfski och jag hoppas på fler nordmän än de hängivna Einar och Mats på startlinjen på Vågryttaren nästa år.  Välkomna!

Övriga i Sverigesällskapet var väldigt glada och nöjda efter en kul och teknisk dag på havet och bilresan hem blev även den väldigt trevlig. Lyxade till det med glass å annat på McDonalds, det var vi ju värda!

Sune Wendelboe tog några sjyssta foton som jag fått låna till bloggen. Tack Sune! F  otona säger allt tycker jag: Vind, vågor, sol, beachen, fokuserade och lyckliga paddlare.

Resultat längre ner eller klicka här:

nm_killarna

Matt och Boyan, två kändisar från surfskivärlden

nm_anders

Anders Abrahamsson flåsar mig ständigt i nacken

resultat

nm_göran

Göran alltid lika glad när det vankas surf

nm_patrik

Patrik glad att komma i mål. Well done!


Fick sjysst kepa av Milslukern, bästa namnet på en sportaffär! Foto: Christin Aronsen

Racereport Seamasters 2016

Söndag 21 augusti 2016

Det är inte kul att skriva om sådant som inte är kul. Därför blir min rapport från Seamasters i Oxelösund därefter. Tävlingen stod i år som värd för Nordiska mästerskapen i Surfski och det kändes ju lite fånig med tanke på att det var noll (0!) paddlare i startlistan från Danmark, Norge och Finland. Roland från Åland kom i vart fall men hann inte vara med eftersom tävlingen blev förskjuten på grund av dimman och Roland hade en färja hem att passa. Snöpligt! Jag var inte alls sugen på att paddla och visst det kanske hade lite att göra med förhållanden men mestadels var jag inte alls i slag, kroppen ville inte, jag var seg och trött. Min förkylning visade sig ännu en gång vara segdragen.

Efter att ha åkt buss först till Arkösund och sen tillbaka till Näverkvarn kunde vi hitta en sträcka längs land där dimman hade lättat något. Katastrofal start, ouppvärmd, orkade inte alls hänga på. Folk bara försvann framför mig och likt ett halmlstrå man försöker greppa efter hängde jag mig fast på någon snubbes våg och låg där ett tag och vilade och värmde upp. Efter ett tag kändes det något bättre och jag kunde gå loss och avancera i ledet. Drog sedan en stund tills en bästkustvän Filip Nilsson kom ångandes med en anann snubbe. Hängde på dem ganska länge, gick upp och drog ett tag och vilade sedan en stund till. Det var verkligen blankt som en spegel men när havet öppande upp sig något mer kom små dyningar inrullandes. På något vis väckte de min kropp och plötsligt kändes det som om jag fick flyt. Gick upp och drog och kände mig stark. Öste på sista biten och tyckte mig skönja Hanna där framme. Tryckte på än mer och tänkte att jag inte var så långt bakom henne i alla fall, klart godkänt liksom. Hanna har ju blivit värsta maratondrottningen och det är inte jag. När jag korsade mållinjen såg jag till min förskräckelse att Hanna hade fått skägg. Eller….så var det ju inte Hanna. Jag tänkte att hon nog redan stod i duschen och från att ha känt mig nöjd kände jag mig nu urusel. Vad är det med mig och plattvatten?! Eller kunde jag skylla på min förkylning?

En yttepyttetröst när jag paddlat tillbaka till kanotklubben var att Hanna faktiskt inte stod i duschen utan såg hyfsat nyuppstigen ut. Men ändå… och mycket riktigt visade det sig senare på resultaten att hon var ca 5 min före mig i mål och jag var 20% bakom både Siven och Marran (vanligtvis 10%). Och många fler procent bakom Paul R än jag brukar. Jag hade gjort mitt sämta race någonsin och min enda seger idag var att jag trots allt hade haft kul där i klungkörningen, fått lite mersmak för plattvattten konstigt nog. Men fy så långsam jag kände mig. Hela årets träning, vart hade den tagit vägen liksom?

Känsla? Stort tvivlande på mig själv! Försökte rycka på axlarna och tänka att det ordnar sig.

Har inga flashiga foton utan publicerar bara ett enda foto som beskriver dagen ganska bra. Dimma, trist väder, väntan på väderleksrapport innan vi blev bussade vidare till annan startplats. Men jag hade i alla fall trevligt på bussen.

Havet ligger där bakom men det är bara vitt vitt. Eller ‘tjocka’ som de säger.

seamasters

För fullständiga resultat kolla in här!