A very Göteborgish Surfski competition

Race report från Vagnryttaren, 2106
Lördag 29 oktober 2016

För flera år sedan uppfann Västkust Surfskis Trent Victor downwindturen ’Spårvagnsturen’. Efter avslutad dw åkte han spårvagn tillbaka från Röda Sten till starten/GKF. Turen kom att paddlas av de i Göteborg då västanvinden blåste. Sen kom Trents film ’Spårvagsturen’ till filmfestivalen 2014, där man får se Trent surfa in i älven, morsa på alkisarna och åka spårvagn till GKF. Och så nu i år kom ’Vagnryttaren’, Trents tävling med samma koncept som dw turen. Fast med några tillägg. Reglerna var något komplicerade, det gällde att ha fokus på ombyte, klocka, paddel, spårvagnskort och cache.

Under veckan innan tävlingen vände vindarna från nordost till efterlängtade varma västanvindar. Vi var några styckens om var lite oroliga för att vi skulle få kuling som några prognoser utlovades. Det slutade dock väl med att vi fick runt 9-10 m/s från nordväst. Helst av allt hade vi velat ha en västlig vind för då hade vi sluppit logistikproblem med transport av skis till starten samt köra kärra tillbaka till Röda Sten. Nu fick vi transportera oss ut till Hjuvik men tack vare snälla Peter Svensson, Lillian Larsson och Tryggve Nilsson kom bilarna tillbaka direkt.

Anders Karlsson tog det fina initiativet till en eventgrupp vilket innebar att han tillsammans med andra icke-så-sugna-på-tävling paddlare paddlade en tur tillsammans från Hinsholmen in till Röda Sten. Det initiativet gjorde att vi blev nästan dubbelt så många som vi annars skulle ha varit. Helt klart ett koncept att ta med sig in till framtida tävlingar om man önskar samla så många härliga surfskisjälar på ett och samma ställe.

Vi var 15 stycken tävlingssugna själar som transporterades ut till Hjuvik. Där la vi i vid Hjuviks brygga och startade utanför de minsta holmarna. Det var en fantastisk oktoberdag med sol, klarblå himmel, ca 11C och frisk vind. Med på startlinjen med annan nationalitet än svensk fanns faktiskt Stephen Burkhardt från Tyskland samt Einar Kjerschow och Tora Juul från Norge. Starten gick och det var bara att vispa på. Jag hade egentligen tänkt att bara ta det lugnt men så var Thorild där. Och Eric G. Ja ni fattar.

Till en början var vågorna långsamma och man fick pressa sig igenom dem om man ville få upp en fin fart. När vi kom ut mot farleden blev vågorna hyfsade och det gick att hitta en del surf. Vinden var sned i förhållande till dit vi skulle men det var inga problem att skråsurfa. Jens och jag turades om att ligga i täten och det var riktigt kul att kämpa mot honom. När vi passerat första klippön blev vågorna genast mindre och Jens drog iväg. Efter ett tag ser jag Stephen komma farandes en bit söderut. Och efter ännu en stund ser jag Eric Gilland i periferin. Höll undan ett bra tag men när det blev mer eller mindre platt drog han ifrån och jag orkade inte hänga på. Klockan visade usla 9km/h, strömmen var hyfsat motig idag och det kändes kan jag lova. Segade mig i mål ca 10m bakom Eric och när jag skulle kliva ur min ski ramlade jag pladask ner i vattnet :-D. Svaga ben, jag var tydligen trött?

Det här bloginlägget har inga bilder, bara en film.

Stoppade klockorna, lastade på våra skis på trailern, jag bytte tröja under torrdräkten och fick på mig ny mössa och vantar. Så var det dags för ’Korvtiden’. Stephen, Arne, Jens, Filip och jag satte av mot Mariaplan. Både Jens och Eric hade brutit mot reglerna genom att inte ha på sig flytväst samt ha skor på fötterna som inte följt med i skin under dwn. Jag tog på mig uppdraget att filma och gav mig själv dispens att hoppa över att ta med paddeln. När vi kom upp till Mariaplan och till Korv Kiosken stod där hela eventgruppen och kalasade på halva och hela special. Kön till luckan ringlade och gick långsamt. Eventgruppen kom med 11ans spårvagn mot Långedrag medan vi andra köade i oändligheten kändes det som. Einar, Tora och Agneta från Stockholm anslöt nu till kön. Alla vi framför dem fick våra halv special men sen fick damen bakom luckan nog och fick något slags tokbryt och skällde på Agneta. –Kolla här så det ser ut här inne, det är ert fel. Ni får faktiskt vänta!

Nästa 11a kom och vi alla inklusive de tre korvlösa hoppade på och åkte ut till GKF. Kanske var det för att det var Halloween idag och en massa utklädda människor på stan för ingen kollade konstig på oss där vi kom i våra konstiga paddelkläder med färggranna mössor, västar och paddlarna i händerna? Eller så är folk vana? Det krävs kanske mer nu för tiden för att folk skall höja på ögonbrynen? Trent kanske har gjort ett bra förarbete?

Egentligen skulle klockan stoppas då man fick korven i handen och sen startas igen för att stängas av då man stod avklädd i bastun på GKF. Men jag tror ganska många glömde bort detta och det tog en stund innan bilen med ombyteskläder kom till GKF samt att det gick att gå in i bastun p.g.a trängsel. Men gött var det 😀 Och ännu finare blev det när Trent delade ut Pripps Blå som pris till alla. I dagsläget finns ingen resultatlista över totalen men den kommer säkert någon gång.

Efter en lång bastusejour var vi ca 15 stycken som åkte in till Majorna och satte oss på Ölstugan Tullen för mat, dryck och summering av en fantastisk dag. För det hade verkligen varit en underbar dag med många leenden, sol, skratt och surf. En dag i västkust surfski-anda. Jag tycker det är toppenbra med paddelevent på senhösten. Tävlingssäsongen är i princip över då liksom mycket annat roligt. Just därför är det skönt att vi åtminstone fortsätter att träffas, paddla, tävla om man vill, och njuta av vågorna. Jag är säker på att Vagnryttaren har kommit för att stanna och jag ser redan fram emot nästa höst.

Göteborgskt omnämnt i texten:

  • Röda Sten
  • Älvsborgsbron
  • Pripps Blå
  • Halv special
  • Hel special
  • Spårvagn
  • Hisingen
  • GKF (Göteborgs Kanotförening)
  • Paddla tillsammans – alla ska med
  • Älven
  • Korv Kiosk
  • Majorna
  • Mariaplan
  • Ölstugan Tullen (de finns över hela stan)

Två plattvattenpaddlare provar surfski

img_2998-1.jpg

Jag har en långväga vän som blev sugen på att testa surfski. Jag hade väl tjatat lite några gånger tidigare men plötsligt fanns intresset där. Jag vet inte vad det var som gjorde det. Var det filmklippet jag la ut på Sivens och min blöta tur i dubbeln? I alla fall, vi bestämde helg och att det var vännen (Annica) och hennes 18-åriga dotter Jessica som skulle komma, killarna skulle inte med. Båda tjejerna paddlar både maraton, sprint och drakbåt och Annika har dessutom börjat paddla C1. Dottern Jessica är grym på sprint och maraton och har gjort några landslagsuppdrag under året. Jag tyckte det kulle bli kul att få introducera dem till surfskisporten och blev lite impad över att de ville komma trots den sena säsongen. Annica sa att hon skulle inhandla lite neopren och jag undrade för mig själv om de visste vad de gav sig in på.
Helgen kom och vindprognosen såg väl sådär ut. Hösten har varit väldigt konstig hittills med vindar från nordost och till helgen utlovades ostlig. Frånlandsvind tänkte jag bittert men satte mitt hopp till att det faktiskt skulle blåsa runt 10m/s. Då måste det ju ändå bli några vågor i alla fall tänkte jag. Jag har egentligen inte paddlat över fjorden på ostligt tidigare förutom en gång då det blåste kanske 3 m/s. Jag visste inte vad jag kunde vänta mig egentligen förutom att det inte skulle vara så stort som det blir på sydlig riktning.
Lördagen var kall och blåsig. Hela sex grader fick vi och det blev torrdräktspremiär för mig. På med buff och open-palm handskar. Vi tre körde ett pass inne i fjorden bara för att tjejerna skulle få känna på skidorna lite och Jessica fick testa både min Spark och Vaulten, den ena en rank elitski och den andra en något bredare och kortare. Försökte oss även på lite reentryträning men utan neopren på överkroppen blev det ingen kul övning för tjejerna som fick skynda sig upp och byta om.
Efter lunch i stugan, värmande soppa och paniktorkning av neoprenet var det så dags för första downwinden för tjejerna. Snälla föräldrar skjutsade oss hela vägen runt Fjorden och ner till Åsa Camping, ingen nätt körsträcka för 14km dw men vad göra när man har finbesök och vinden kommer från öst? Jag hade uppmanat tjejerna att klä sig mer än vad de trodde var lagom och båda blev såklart för varma när vi satte av på det platta havet. 

ordentligt klädd! Ursuit MPS, Atan vinterneoskor, neovantar, vindjacka och buff. så varför ser jag så tveksam ut?


För övrigt kan jag verkligen rekommendera att sätta i vid Åsa camping. Fin sandstrand och nära isätt från parkeringen. Vinden friskade i och vi susade framåt. Annica satt bakom mig i min Fenn Elite S dubbel och Jessica satt tryggt i CS Vaulten. Jag tyckte att det var bra för henne att gå upp en storlek i stabilitet eftersom det skulle blåsa, kallt i vattnet och premiärtur i vågorna.  Dessutom vet jag att Vaulten är snällare mot sin matte än Sparken i just korta branta vågor om man inte positionerar sig rätt.

Min älskade dubbel ska förhoppningsvis få frälsa ännu en själ?

Jessica blev tilldelad Vaulten…


I takt med att vi kom längre ut mot öppet hav så växte vågorna. Det var kul att se Jessica helt naturligt leka i vågorna, gasa, surfa, växla tempo, släppa vågor och sätta in stöten på andra. Hon undvek största amatörfelet, att försöka fånga alla vågor och bränna ut sig. Riktigt snyggt faktiskt. Visst, det var lättsurfat i vindvågorna men ändå liksom, det såg bra ut! Någonstans när vi var mitt utanför fjorden med siktet inställt på Hållsunds udde inser jag att havet börjar bli stökigt. Jag ser sora vågor komma rullande inifrån fjorden, från nordost. Och så kommer dyningar utifrån. Vi har alltså tre vågsystemet att tampas med, två för många för Jessica.

Hennes fart avtar och hon får börja stötta mer och paddla mindre. Vi i dubbeln har däremot roligt, har nog aldrig varit med om så lättfångade vågor i just dubbeln. Tre – fyra paddeldrag och vi fångar en våg, surfar en bra bit, hoppar och studsar i stöket. Annica får känna på hur det är att sitta i badkaret där bak när vågorna från sidan sköljer in. 

…och hon såg ut att trivas fint i den skin!


Vi tog oss tillslut över fjorden och jag andades faktiskt ut å Jessicas vägnar när vågorna bakom Hållsund minskade i storlek. Det hade verkligen inte varit något optimalt nybörjarföre där ute med tre vågsystemet och vågor upp emot en meter, och Jessica hade fått fokusera på att bara ta sig över, inte på att surfa, experimentera och ha kul. Men tjejen grejade det och hade ju faktiskt får en fin sträcka med surfar innan det blev för stort och stökigt. Jag hoppades innerligt att Jessica inte blivit skrämd och aldrig mer skulle vilja testa surfski.

Det var riktigt riktigt gött att nå stranden vid sommarstugan utanför Orreviken, springa upp till huset, duscha, dricka en öl, äta chips och sen middag. Elden brann fint i kaminen och ute var det mörkt. Myyyys!
På söndagen erbjöds samma vindriktning, gråa väder och kalla lufttemperatur fast svagare vind och regn på det. Jessica och Annica ville ut på en tur till. Turen blev mycket lugnare i de 5-6m/s som blåste men där fanns helt klart vågor att jobba med och vi valde att gå utanför Malö för att få en längre downwind. Jessica körde på jättefint i vågorna och såg ut att få fint flyt. Annica och jag försökte fånga de snabba dyningarna som kom söder ifrån men orkade inte riktigt. Annika fick jobba hårt för att komma över sina reflexer att stötta när vågorna kom i sidan och när dubbeln lutade lite. Jag i fram märkte inte så mycket av det utan tyckte att vi gick riktigt stabilt och lugnt. 
För min del blev det en kul och lärorik helg där jag bland annat fick lära mig hur kul man kan ha utanför Fjorden på ostliga vindar. Det var så bra att jag faktiskt önskar mig 10m/s från ost på nästa Vågryttare. Det är tekniskt och kul! Vidare så var det intressant att försöka sätta mig in i en plattvattenspaddlares situation hen befinner sig i inför sin första downwind. Vet dock inte om jag lyckades så bra. För dem var det omöjligt att förstå vad som skulle möta dem där ute på havet. För mig var det svårt att förklara, kunde ju bara förmana om extra kläder och stabilare ski. Och någonstans kände jag på mig att de där Hjoborna skulle vara hårdnackade och fixa mer än normalt. Men visst, säkerhetsläget var inte optimalt. Ett bad för Jessica i vågorna hade vi hanterat tillsammans men det hade nog inte varit en så kul upplevelse för henne. Och frågan är hur sugen hon skulle ha varit på en söndagsutflykt efter det? Eller någon surfskiutflykt över huvud taget i framtiden. Jobbiga situationer sätter sig djupt i folk, det har jag sett tidigare. 
Annica och Jessica, välkomna tillbaka till Bästkusten när ni vill så kör vi igen. Fast vi kan väl vänta till sommaren?

Surfskipropaganda och fjorden bak-och-fram

Race report King & Queen of the Fjord lördag 8 oktober 2016 

Fjärde King & Queen of the Fjord och den där skojtävlingen som jag drog igång 2013 då vi var 14 deltagare från närområdet har växt sedan dess. Och för andra året i rad hade vi ett gott gäng SUP-are med oss. Det jag kände som var lite nytt för i år var att det var så många nya ansikten. Några av de lokala paddlarna dök inte upp men istället kom en hel drös med folk från Göteborg med omnejd, Uddevalla, Stockholm och Malmö. Skitkul och hjärtligt välkomna. Norrmännen var trogna som vanligt och de var hela fem stycken i år. Vad skulle en King&Queen of the Fjord vara utan norrmännen liksom?

img_2942

Norrmännen Mats Grov och Anders W Andersen satte av snabbast av alla och följdes åt nästan hela vägen. De till och med hjälpte varandra att rensa bort tång.  Foto Kris Levemyr

Jag har aldrig beskådat sådana stabila vindar som när jag en vecka innan tävlingen började läsa vindprognoser. Ganska snart stod det klart för mig att det var den sämsta av riktningarna vi skulle behöva dras med, nämligen nordost. Det är frånlandsvind så att det heter duga och jag har aldrig tidigare lyckats- eller ens försökt hitta någon surf/dw på den riktningen. Tur i oturen var att vi skulle få ganska bra med vind, inget fjutt utan ordentligt. På onsdagen innan tävlingen skulle det enligt prognos blåsa i princip på samma vis som även torsdag, fredag, lördag och söndag. Pontus Ny och jag testade att köra vår tänkta tävlingsbana; Fjorden inifrån och ut. Eller, Fjorden tvärt om. Efter paddlingen var vi rörande överens om att vågorna byggde mer än vi trott och att det helt klart var surfbart. Humöret gick från 1 till 9 och det kändes nu riktigt hoppfullt. För det allra viktigaste för mig när jag ordnar tävling är att få bra förhållanden och en kul bana med fina vågor.

Prognosen vek inte en tum och vi kom att få precis det som utlovats, en nordost med medelstyrkan ca 8m/s och desto mer i byarna. För en gång skull kände jag mig riktigt lugn inför tävlingen och vetskapen om att vi skulle tillgå två följebåtar spädde på den känslan. Men lite nervpirr blev det såklart när Ola berättade för mig att ett av däcken på båttrailern hade ett stort hål. Ola (min frus tredje bror) är lika händig som bror nummer två, han som lagade motorn 2013, fixade dock hjulet genom att sätta dit ett vinterdäck från en annan bil. Kreativt! Kan avslöja  att hela klanen Levemyr är rejält händiga.

På lördag morgon samlades vi i Gottskär och vi var hela 37 ombytta paddlare som stod och stampade med stora leenden medan vågorna med vita toppar tryggt rullade ut ur fjorden. Samling, skepparmöte och start var förlagd till Jonttis och det var som vanligt lika svårt att få alla att lyssna uppmärksamt. Men jag vägrar megafon och tycker det är mest kul att få slänga skojsura blickar på de som tjattrar. Jag kanske borde införa obligatorisk examina efter Skepparmötet? De som inte får full pott får inte starta 😀

img_2966

Sedvanligt skepparmöte. Foto: Bo Törnberg

img_2965

Kul med två tjejer i SUP-klassen i år, här Maya. Foto: Bo Törnberg

VI bestämde start på vattnet 12.45. När klockan var 12.40 hade jag fortfarande inte kommit ut. Jobbig sits? Ca 35 väntande paddlare paddlade ivrigt runt och ville bara komma iväg. Men nej, det var ju jag som hade visselpipan 😀 Och jag var inte sist…
Starten gick hur fint som helst, bättre än alla avancerade starter med färgkodade flaggor, olika tut för olika tider mm. Här gällde en långt vissling med Sivens 3D-printade mastodontvisselpipa, inga konstigheter alls. Keep it simple!

Det blev okej fart bort mot Kalvö med vinden och de små vågorna i ryggen. Efter Kalvö började vågorna bygga på sig lite mer och någonstans där efter gick det att börja surfa. Mitt för Gottskär var det riktigt bra  trots frånlandsvinden. Det blir ju alltid kortare mellan vågorna, vågorna går långsammare och där finns ingen dyning som bygger på. Men det var faktiskt fint trots det. Och solen sken och havet glittrade – en jättefin höstdag på havet helt enkelt. Alla verkade ha det kul på vattnet förutom några som jag såg badade för att plocka bort sjögräset från rodret. A ja, har man inte studerat filmerna från tidigare tävlingar och fixat försvar mot tångfällorna så får man skylla sig själv.

img_2949

Allan suppar mot Gottskär. Foto: Kris Levemyr

Jag var riktigt nöjd över att kunna trycka på efter två veckors förkylning och bara ett lugnt paddelpass (det i onsdags) i kroppen sedan Sardinienresan. Det kanske inte kändes hundra men i alla fall 95%. Det var jättekul att få tampas mot både Lasse W, Freddan, Eric Gilland och PA. Kunde innan rundningen lägga dem bakom mig men visste att de skulle jaga mig i motvinden, och att de förmodligen skulle få fördel av just motvinden. Motvinden var såklart inte kul men jag kämpade på och höll mellan 9-10 km/h. Jag såg Einar en bit framför mig (givetvis snika kanterna och leta lä klurig som han alltid är och aldrig lämnar något åt slumpen) och klurade på hur stort avståndet skulle bli idag. Efter 17 kilometers paddling var det dags att gå i mål och dags att bli omkörd. Fredrik Wangler med Eric Gilland i släptåg ’klev ut’ bakom mig och paddlade om. Jag orkade givetvis inte svara. Har svårt att se hur jag skulle kunna vinna en spurtstrid mot Freddan, som dessutom åkt lite snålskjuts där bakom. Och Eric…va?! Hur mycket ska man tåla? Tur att jag höll Lasse W och PA bakom mig i alla fall, någon måtta på gubbpisken får det ändå vara :-D.

img_2958

Richard Holm innan rundningen. Sköna förhållanden! Foto: Bo Törnberg

img_2938

Per Anders Lanset från Hindås hade kul. Foto: Bo Törnberg

Förutom att folk badade för att rensa rodren så var det en deltagare som var med om en lite längre badtur tillika incident. Deltagaren gick runt ca 150-200m nordöst om Utholmarna. Liggandes i vattnet (och sparkandes med benen) kände han att han träffade leashvajern, som gick av, och i nästa sekund började skin driva/blåsa iväg. Det var bara att börja simma mot land, skin drev åt samma håll fast en bra bit framför. Paddeln hade han i det läget ingen koll på. Deltagaren kom i land och kunde hämta sin ski (modell repigare) och fick simma (igen) efter paddeln som låg en bit ut. Tur i oturen befann han sig inte så långt från Gottskär och kunde gå dit. Deltagaren var välklädd för simturen med neopren uppe och nere liksom neoprenhandskar och han blev kall först efter en lång stund på land i de blöta kläderna. Efter visitation av leashen visade det sig att den lilla skruven som sitter på swirlen hade gängat upp sig. Man kan ju fundera på om alla paddlare verkligen skall behöva besiktiga sin leash i sådan detalj inför varje paddeltur? Den här leashen var av modell Mocke. Jag har dock aldrig hört talas om det här felet tidigare. Det händer ju saker med leashar då och då och just därför kör jag med dubbla legleash under de turer då jag verkligen inte vill/bör/ska tappa min ski.

Vid Röda Holme bytte vi om och lastade våra skis på släp och fick transport tillbaka till Gottskär där mat och SUP-folket väntade. Mammas goda soppa till 60 pers var varm och gjorde gott i min tomma mage. Kaffe och äppelkaka på det och jag mådde riktigt bra. En härlig prisutdelning efterföljdes och den gick mer än någonsin i gotteriets tecken med vin och choklad hit och lakrits dit. Pontus Ny hade fixat flaskor med bubbel (och lyxig etikett) som alla vinnarna fick spruta med. Kul, snyggt, effektfullt och jäkligt blött och klibbigt. Hur tvättar man en dunjacka?

img_2959

Bubbelsprut. Foto: Bo Törnberg

img_2963

1. Anders W Andersen, 2. Mats Grov, 3. Einar Kjerschow

 

img_2962

Tur att vi svenska damer jämnade ut landskampspoängen över pallplaceringar. Agneta 2a och Sofia 3a. Foto: Bo Törnberg

Det blev en jättefin dag på alla sätt och vis och lite annorlunda att köra fjorden (och logistiken) bak och fram. Kommer året 2016 gå till historien? –Minns ni den där tävlingen, var det 2016?, där alla STARTADE vid Jonttis?! VA? Hur är det möjligt?

Jag vill tacka vännerna & familjen å det djupaste. Anders Frimodig, Michelle, sopsorteringsansvariga Louise och Nora, Lilian, Marita B, svärmor Birgitta, båtförare Ola och Peter Claesson, Nina, fotograferna fru Kris och Bo Törnberg, Surfskjulet i Gottskär för upplåtelse av yta och lokal, Pontus Ny som medarrangör och mina underbara föräldrar. Jag har sagt det förut och säger det igen; utan hjälp kan jag inte arrangera den här tävlingen. När jag mycket stressad satte mig i min ski var det som om lugnet kom över mig. Jag visste att jag kunde släppa allt ansvar till ’funktionärerna’. Skulle något uppstå skulle de lösa det. Självtänkande, självgående, initiativtagande och varma människor, det är vad ni är. Tack än en gång!

Och flera av ovanstående fortsatte med matstöket då vi ca 15 pers åkte ut till huset i Onsala för grillfest. Jag? Nej, jag lyfte knappt ett finger då jag satte mig i soffan med chips, en öl och bara andades.

Nästa event är Trents Vagnryttaren här i Göteborg sista helgen i oktober. Kolla in Facebookeventet ’Vagnryttaren’ för mer info.

Se vad Pontus Ny har skrivit om arrangemanget

Se bilder, resultat mm från tävlingen på King & Queen of the Fjords hemsida

img_2957

Men där är ju jag ochg Sparken! Foto: Kris Levemyr

 

Race Day och allt där efter

 Onsdag 21 september

Som vanligt när det är mästerskapsrace blir det en lätt stirrig och något tryckt stämning bland de aktiva inklusive mig själv. Ska man ta en macka till? Müslin och mjölken skopas in i munnen. Borde jag toppa med ett ägg? Packa väskan, packa ombyte. Att packa ombyte i ett varmt land är alltid en fröjd. Istället för sedvanlig IKEA påse fylld med kläder, ponchos, mössa, vantar, vindtätt så rullade jag nu ihop bikinin, flipflopsen och strandshortsen och la i en liten påse. Klart!

Bussarna rullade vid 9.30. Släpen med alla skis var redan på plats, de hade körts till starten under natten. När vi rullade längs havet såg jag ett blått och stilla hav, inga vågor så långt ögat kunde nå. Men vinden kommer tänkte jag.
Väl på plats vid marinan vid Poetto beach lastade vi av, bytte om, köade för GPS tracker och linne. Kaos i ledet som var panikartat långt. Evy försökte styra upp kön med ladies först, för vi skulle ju faktiskt starta först. Tjurigt svarade damen vid bordet henne att lugna ner sig, starten går inte förrän alla fått linne och GPS. Då kunde inte jag hålla mig. -Det är ju bra om vi hinner värma upp lite också. Men äh, det kanske inte behövs, det är ju bara EM?! Tack och lov var surfskikillarna i ledet medgörliga och vi tjejer fick gå före.
Jag var ivrig och ville paddla bort till starten en bit längre bort på stranden. Jag var bland de första på vattnet och jag satte av bortåt. Men efter några hundra meter insåg jag att jag inte visste vart jag skulle. Vart var starten? Såg inga flaggor eller något som skulle kunna indikera en startplats i ett surfski-EM. Såg bara turister, solstolar, hotell, badgäster. Fick tillslut fråga en båt som såg ut som en följebåt och mannen ombord pekade rakt in. -But maybe…..not 12…. Mannen pekade på sin klocka och letade efter översättning till engelska – som uteblev. Försenat tänkte jag hoppfullt. Ju längre vi väntar ju mer vind. Plötsligt finns funktionärer och svenska hejarklacken på plats på stranden och det visar sig inte alls vara försenat. Försöker värma upp, testar några beachstarter och anser mig redo.

img_4642jpg

Emma Broberg (Danmark) och Linnea Stensils (Sverige) gör båda premiär i Surfski-EM. Foto: Kris Levemyr

img_4625

Värmer upp, snart dags för start. Foto: Kris Levemyr

Vi är ca 30 tjejer som radar upp oss i vattnet vid strandkanten. I år gällde stående start inkopplad i leashen. Evy, Hanna, Emma B och Linnea Stensils står till höger om mig, jag har valt yttersta position på vänster flank för att slippa trängsel. -5 minutes to start. Jag minns inte vad jag tänkte på och det var knäpptyst. -2 minutes to start. Ser på pulsklockan hur min puls gör ett skutt från 90 till 113. Åh, det här kommer göra så ont hinner jag tänka. Nervositet och ångesten visas i rena siffror.

-1 minute to start. Ready GO!

img_4662jpg

och där är vi iväg. Foto: Kris Levemyr

Gör ihoppet i min ski tvärt emot hur jag tränat. Det är la bra typiskt va? Vad håller hjärnan på med? Tappar lite på det men är ändå förvånad över att resten av fältet inte är snabbare. Ser hur självaste Evy tar starten och för en stund ligger först. Så jäkla kul, ha ha! Men sen kommer massan och den liksom bara väller fram. Jag försöker bita mig fast vid någons sida men shit vad alla är starka. Efter några minuter har jag tappat den stora tätklungan och naglar mig fast bakom någon som paddlar alldeles för långsamt. Det är tjejen med lagårdsväggen till rygg. Snacka om att man inte ska döma hunden efter håren. Spinkiga jag kör förbi och känner mig för en kort stund nöjd.

img_4671

Evy var först av alla i starten. Jag jagar efter. Foto: Kris Levemyr

Okej, det är platt. Jätteplatt. 100% platt. Ännu ett maratonrace tänker jag och grinar illa eftersom jag är ensam. Jag har ingens våg att hänga på. Ser hur stora klungan försvinner framför mig, minst femton tjejer där. Ska jag behöva göra hela racet själv? Det är bara att bita ihop och köra så gott det går. Tävla mot pulsklockan. Retligt nog känner jag av en svag motvind. Den svalkar förvisso men drar också ner farten. Jag får kämpa för att hålla mig runt 11km/h.

Bansträckning, start vid Poetto Beach, Cagliari och mål vid Solanas söderut.

Under första timman är det misär i mitt huvud men jag biter ändå ihop och verkligen kämpar mot vinden, platten och negativa tankar. Pulsen börjar dala men då, då händer det. Det kommer små små dyningar rakt från sidan och det räcker för att väcka mig. Jag är nog lättlurad men det gör inget. Tror mig kunna nyttja dem men i själva verket är det nog bara min uttråkade hjärna som vaknar och vips ökar både fart och puls. Närmar mig två tjejer och segar mig långsamt om dem. Dyningarna växer något och det rör sig aningen mer och det går bra nu. Tänk så lite det behövs för att jag skall komma till min rätt! Ser att jag till och med närmar mig några av tjejerna som tidigare var oändligt långt framför mig.

Sista 20 minuterna ökar vinden mer och mer och livet leker. Ser att jag går om ytterligare några och tycker mig skönja Chloe där framme. Ska jag hinna? Det blir ganska stökigt sista biten. Surf och stök då vågorna studsar från klipporna och botten grundar upp. Har kört i ca två timmar nu och jag ligger på gränsen till illamående. Ser nu den stora svenska flaggan och de underbara svenskarna där borta på stranden. Trycker järnet ända in och planterar surfskinosen i sanden och försöker ta mig ur snyggt och snabbt. Benen bär dock inte riktigt och jag får stappla lite innan det går att springa. I mål ser jag Hanna och Emma hyfsat nyuppstigna. Försöker komma fram till våra placeringar; Hanna fyra, Emma femma och jag sexa?
Känner två saker;
1. Lättnad över att ha snyggat till siffrorna lite med hjälp av vinden på slutet. Under loppet kändes det som om jag låg sist länge.

20160921_184030

Målgång för mig vid Solanas. Foto: Kris Levemyr

Benen bär knappt. Foto: Ohana Mana Cup

swedish_team

Underbara hejarklacken och support. Ni är bäst!

2. Besvikelse! Alla parametrarna var ju på plats. Kroppen fungerade perfekt idag, kunde inte ha gjort något snabbare eller bättre. Min ambition i år var att stå på pallen på EM. Men jag suger på platten, jag har typ fem plattvattenspass i bagaget den här säsongen och miljarders downwindpass. Men vad hjälper det när det inte blåser? Flera av tjejerna före mig idag är maratonkanotister och det svider såklart massor att förstå att hade vi startat en timma senare hade resultatlistan varit annorlunda. Givetvis var jag inte ensam om att vara besviken. En italienska vann idag, tvåa på maraton-VM. Ryktet sa att hon aldrig paddlat surfski tidigare. Vågspecialisten Angie Mouden som var 11 min (!) före mig på EM 2014 kom bara trea och var bara ca 3 min före mig. Men det är så här det är i den ädla sporten surfski antar jag. Ska man vara en vinnare måste man vara bra på allt.
Även de manliga maratonspecialisterna vaskade guld idag. Spanjoren Walter Bouzan Sanchez tog hem segern före fransmännen. Emil Torstensson, som är duktig på både maraton och surfski, lyckades vinna sin U23 klass, en klass med bra konkurrens i. Grattis Emil! Sprintkanotisten Linnea Stensils gjorde sin första surfskitävling och hade det nog lite kämpigt på slutet. 200m är ju inte direkt som 25 kilometer. Men hon lyckades bita ihop och ta sig i mål och insatsen räckte till första plats i U23. Grattis även till dig Linnea! Kul om det ger mersmak, säger det igen (med risk för att verka tjatig), vi behöver bli fler tjejer.
Hur gick det för de andra svenskarna? Kära Evy fick knallhuvudvärk efter ca 7 kilometer. Läskigt! Hon tog det lugnt en stund men det gick inte över. Evy ropade till sig en följebåt som kom upp vid hennes sida. Evy försökte förmedla att hon skulle bryta och att hon ville in till land. Mannen i följebåten ringde någonstans, pekade inåt land och drog sen iväg. Big missunderstanding….stackars Evy fick tappert paddla dryga milen in till stranden vid vårt hotell och krypa upp till hotellrummet och i säng, med huvudvärk och feberfrossa.  Man kanske måste ligga avsvimmad i vattnet eller skrika hysteriskt på hjälp för att få hjälp? För oss vid mål var det ett stort frågetecken vart Evy var. Ingen funktionär kunde tala om för oss om Evy brutit eller ej. När alla deltagare gått i mål och det var dags att plocka ihop kunde en funktionär berätta för oss att Evys GPS-signaler synts vid hotellstranden. Först då visste vi att hon förmodligen var ok.

Malmös stora, starka Ola hade en tuff dag på platten och miniväggade. Men han verkade inte hänga läpp för det. Siven gjorde ett bra lopp utefter sina förutsättningar och gick i mål precis bakom Oscar Chalupsky, några få minuter efter Emil.

img_4832jpg

Magnus ‘Siven’ Siverbrant i sitt första Surfski-EM. Bra jobbat!

Aterra Liffe Leffe gjorde en riktigt bra insats trots plattvattnet och var mycket nöjd. Pedro gjorde en Hans Sten och paddlade för långt ut och missade målet. Fjordens Göran Larsson fick efter skihaveri tidigare i veckan kämpa sig igenom banan i en lite för tung och bred ski men gjorde en riktigt bra kämparinsats ändå och vann den rafflande spurtstriden mot kompisen Jonas Sääv. När Göran kastade sig över mållinjen var han endast 7 slag ifrån maxpuls. Göran ger alltid allt. Man kanske ska börja kalla honom för gasen-i-botten Göran? Min vän och förebild Einar kunde inte riktigt tända till idag i och med plattvattnet och jag fick för andra gången i mitt liv slå honom. Men norrman som han är var han go och glad ändå efter loppet.

20160921_185057

Gasen-i-botten Göran! Foto: Kris Levemyr

Efter ytterligare några dagar kan jag ändå känna mig något mer nöjd. Damklassen har blivit riktigt bra,  ribban har höjts helt klart vilket enbart är positivt. Jag gläds också med både Hanna och Emma som gjorde fina insatser under sitt första EM. Nu är vi tre tjejer från Skandinavien som faktiskt kan spänna musklerna på ett EM och flåsa de främsta i nacken. Det enda som fortfarande river i min surfskisjäl är att man lägger ett EM på en sådan vacker plats med fantastiska möjligheter till downwindpaddling och ändå väljer man att starta tävlingen innan vinden drar igång. Det har i princip blåst hela veckan och vinden kommer lagom till lunch, sisådär runt 13-tiden.  Och den tutar i fram till 17-tiden minst. Detta kan inte vara en nyhet för arrangörerna. De skyller dock på säkerheten, alla paddlare måste hinna i mål, det är rädda att folk inte ska behärska förhållanden, sjuksköterskorna var bara bokade till klockan 15 osv osv. Bäh! Just sådant här fjams dödar min surfskisjäl. Det är EM liksom. 26C i vattnet. 25C i luften. Vågorna blir inte större än en meter. Vad håller vi på med? Allt annat skrutt kring arrangemanget kan jag ändå skratta åt efteråt. Så mycket tokigt organisatoriskt vi fått se. Men jag kan inte skratta åt just det här med vinden, sorry ohanamanabanana-folket vilka ni nu är.

20160921_172200

Det är enormt kul att inte vara ensam om att jaga toppen. Bra kört Hanna, snart är du i toppen! Foto: Kris Levemyr

img_4858

Nora upplyste mig om att jag luktade svett när jag kom i mål. Bästa att bada då 😀 😀 😀 Foto: Kris Levemyr

På kvällen sökte folk runt efter resultaten. De var inte uppsatta någonstans eller låg på hemsidan. Självaste Oscar Chalupsky frågade till och med min Kris om hon sett något.  Vid 22-tiden råkade jag stöta på Hanna som berättade att hon fått resultatlistan på WhatsApp. Resultaten finns i alla fall på hemsidan nu, kolla här:

Resten av veckan
Det blev många sköna dagar som fylldes av paddling, strandhäng, ljumma kvällar och mycket socialt häng med alla svenskarna. Vi var ca 30 på plats, förmodligen största delegationen (som Kris kallar det)  på resorten. Vi fortsatte att trängas med de italienska panchisarna i matsalen liksom vara totalt oförstående till den italienska underhållningen som bjöds på kvällarna. Några av oss (Evy och Eivind) var till och med delaktiga i någon ballongdans på scenen men var man inte där så var man inte.

em_dubbel2

Passade på att paddla lite dubbel med bland annat Helena. Skitkul! Tack för lånet Leffe av din fina CS Zest! Foto: Kris Levemyr

Under fredagen hölls tävlingar i Life Saving och Linnea Stencils kammade hem guldet i damklassen – så jäkla kul att se Sveriges snabbaste sprinttjej klå rutinerade lifesavingtjejer från Europa. Och dubbelrace blev det också, även det racet gick på platten innan vinden kom. Vi hade bara en dubbel med oss och Emil och Linnea körde racet i den. Våra norska grannar Einar och Eivind gjorde en fantastisk insats och kom tvåa. Einar kunde åldersmässigt sett vara morfar till Eivind, så kul att se Einar hänga med så fint i urstarka Eivinds tempo. Här kan ni förresten läsa om vad Eivind Vold, en av Norges mest lovande unga paddlare, tyckte om att testa surfski på EM

Flaggkuppen
Prisutdelningen hölls på lördag eftermiddag och lustigt nog spöregnade det i en timma och alla blev väldigt blöta. Underbara Evy myntade uttrycket intim-blöt. Men tidigare, på väg till prisutdelningen, var det en panikslagen Evy som inte kunde hitta den stora svenska flaggan som vi haft utanför vårt rum hela veckan. Vem fasen hade snott den? Enormt tråkigt att gå på prisutdelning utan den. Men när vi kom till den stora scenen ser vi den hängandes i mitten på scenen med två andra ynkliga flaggor utmed båda sidor, kanske en sjättedel i storlek av det svenka schabraket. Det var inte svårt att gissa vem som smitit förbi vårt rum och lånat flaggan, ha ha!  Prisutdelningen gick i ohanabanana stil den med. Det var jättekul att applådera för Linnea och Emil som båda vann guld i U23, sjunga den svenska nationalsången och glädjas med ungdomarna. Men sen blev det mycket väntan, svårt att höra/förstå vilka som fick pris och vad de fick pris för. Jag fick pris som bästa 30-40 åring och prisutdelaren höll på att glömma  att räcka över mitt pris. Alla var kalla och blöta och för egen del stod jag inte ut mer än 1.45.

20160924_162904

Blött vare här! Foto: Kris Levemyr

linnea_stensils

KOLLA FLAGGAN! Linnea Stensils får guld i U23 :-). Foto Kris Levemyr

Sista kvällen på resorten blev en höjdare. Är det all inclusive så är det och vi testade av gratissortimentet en hel del. Det blev ett stapplande surfskidisco där mixarna bara blev sämre och sämre. Evy fick tjata på DJn att spela en ABBA låt. -I told you 20 minutes ago to play ABBA! När hon satt på toa kom låten 😀 Men vi hade skitkul ändå och den underbara kvällen avslutades med att en västkustskara körde nattligt nakenbad i det ljumma (och mycket mörka) Medelhavet. Jag stod för dokumentationen – någon måste ju göra det, eller hur?!

img_2835

Tjohooooo för Västkust Surfski!

Det har varit underbart att vara en vecka på Sardinien och umgås med nära och kära, paddla surfski och njuta av sol och värme. Någon framtida Ohana Mana cup kommer det dock inte bli för mig, det är bättre att lägga krutet på andra arrangemang som ger mig mer surfskiglädje.
Tack till Kris som fotat hela eventet. Och tack till Richard Holm som administrerat med transporten av våra surfskis till Sardinien i god tid. Att få ha sin egen surfski på ett mästerskap är guld värt och det var lyxigt att kunna sticka ut på våra egna downwinds.

Och tack till alla vänner och familj som var med och förgyllde dagarna där nere. Det var mycket tack vare er som det blev en så fin vecka. Hjärta!

Blandade bilder:

img_2756

Surfski med min fru. det är lycka det!

img_2765

Nu ska det bli åka av!

img_2780

Nora och Evy yogar. Den här gången slapp jag :-D

img_2773

Siven, jag, Hanna, Linnea, Emil och Ola

img_2781

Evy med det gyllene kortet, som funkar i alla barer.

img_2786

Bara små öl på kortet. Då får det bli många istället, hi hi. Men tro inte att alla var till mig!

img_2788

Härliga kompisen Jenny, när ska du vara med i EM?

img_2814

Aterra Leif är sällan tråkig.

img_2796

Ni ser, ölen var inte bara till mig.

img_2793

Lilian och Göran :-)

img_2774

I princip alla svenskarna. 34 + fotograf räknar jag till. Foto: Kris Levemyr

img_2728

Vi ‘gör’ Cagliari

img_2865

Hann med lite snorkling också. Foto: Emma Broberg

img_2838

Svensk-släpet packas för att åka hem.

EM Sardinien 2016

Tisdag 20 september
Vi har varit här nere på Sardinien sedan i lördags kväll och man kan väl säga att vi har det gött, speciellt när det kommer till maten. Vi bor på resort, vilket är en helt ny erfarenhet för mig. Förutom det stora utbudet av mat tre gånger om dagen så har jag min sin egen solstol och parasoll på stranden, det finns gym och olika gympass, barnaktiviteter, ett litet zoo, barer med fri tillgång till cappuchino, italiensk underhållning (som vi fattar noll utav), dykkurs, poler, vattenjympa mm. Och dessa italienska pensionärer som vi trängs med i matsalen, OMG! De ser en inte, de ser bara maten och de ska fram först. De knör och använder spetsiga armbågar, helt otroligt irriterande.

Äntligen på plats, i min egen ski, och sjysst downwind. Bra jobbat Sverige!

Det blåser bra också och vi har hunnit köra igenom banan under två dagar. Det är varmt i vattnet, fina vågor och allmänt gött. Men ändå är där något som gör att glädjen inte är på topp. Arrangemanget hittills har varit ett skämt och några har drabbats mer än andra. Jag orkar inte gå in på allt som sagts och hänt utan försöker sammanfatta det kort ovh istället försöka fokusera på att ha det bra och ladda inför morgondagens EM race.

Evy fick sin livs downwind igår

Den infon vi fått om EM i våras och under sommaren stämmer inte längre då de gjort om konceptet och deltagare verkar ha fått olika datum om när vindfönstret är. I skrivande stund har därför vissa landslag inte fått hit sina surfskis ännu och imorgon går loppet. I helgen fick jag reda på att loppet skulle gå den 22:a men någon dag senare bestämdes det att det skulle gå den 21:a. Att som arrangör inte kunna spika ett datum för när ett beslut skall fattas är konstigt. Och det är konstigt att det kommer olika bud hela tiden. Det känns enormt oseriöst.

Jag hade själv gått och planerat för ett dubbelrace men fick veta av arrangörerna i somras att dubbel och singel skulle gå samtidigt varvid jag inte skickade med min dubbel med släpet. Nu har de bestämt att dubbel kommer gå en separat dag. Och det skulle vara två race, ett EM och OhanaMana Cup. Nu är dessa sammanslagna och många av oss är dubbelreggade. Kanske inte gör så mycket för mig men det har ställt till det för uthyrarna som inte längre hyra ut sina skis två gånger. Således står alltså en del deltagare utan ski. Och jag som initialt hoppats på totti tre race kommer bara köra ett.

Här bor Evy, Kris och jag.

För min egen del är det lagom nervöst. Jag är nog mest nervös för att vinden kommer vara för vek imorgon. Jag har sett biffiga tjejer i matkön, de med ryggar som ladugårdsväggar. Jag har ingen chans mot dem om det blir platt. Och jag lär gräma mig om det blir mer vind efter att vi har gått i mål.  Men nog klagat nu, vi är här, vi har det gött och jag har värsta hejarklacken med mig beståendes av vänner, familj och tjejerna från Jonttis. Hur kul är inte det liksom? Vi har det ju fantastiskt för tusan!
Så summan av kardemumman: imorgon blir det race. Kanske kl 11.00, kanske senare. Det blir någonstans 5-7 m/s rakt bakifrån (frånlandsvind) och 25-27C och strålande sol. Hittills har det varit rätt svalt men imorgon blir det hett igen. På flera sätt. Jag har ingen aning om hur det kommer gå, det är bara att springa, greppa skin, göra en bra start, få i paddeln och ösa på, inga onödiga missöden. Det är 26 kilometer och det finns många duktiga tjejer här. Helt klart bästa startfältet i en europeisk tävling någonsin.

Göran trivs också bra